Migrationsverket försökte avfärda juristens vittnesmål om problemen – nu svarar han

Efter att Migrationsverket tonat ned hans relevans med hänvisning till att han ”slutade för 30 år sedan” redogör juristen Alexis Karpoff för den insyn han haft i rollen som ombud. I stället för att försvara sin person beskriver han hur asylsystemet enligt honom fungerar i dag – uppgifter som Samnytts andra källor på myndigheten verifierar.

Samnytt har i en rad artiklar granskat hur Migrationsverket i praktiken fungerar som myndighet. Vittnesmål från interna visselblåsare, jurister och tidigare anställda har pekat på återkommande problem – bristande rättssäkerhet, intern tystnadskultur, politisk anpassning, språkproblem, klanliknande strukturer och uppgifter om antisemitism – och ett system där volym och genomströmning väger tyngre än individuella prövningar.

Flera källor har beskrivit hur beslut fattas under stark tidspress, hur avslag standardiseras och hur kritik mot arbetsmetoder bemöts med administrativa svar snarare än saklig granskning. Samtidigt har Migrationsverkets ledning avfärdat Samnytts granskning med att den har ”låg trovärdighet”.

LÄS ÄVEN: EU:s nya krav till Migrationsverket: Ge IS-terrorister asyl i Sverige

Mot denna bakgrund har även externa kritiker ifrågasatts. I svar till Samnytt har Migrationsverket bland annat tonat ned uppgifter från jurister med lång erfarenhet, genom att framhålla att vissa av dem ”slutade på verket för 30 år sedan” – och därmed saknar relevant insyn i hur myndigheten fungerar i dag.

”Min insyn kommer inte från då – utan från nu”

En av dem som direkt berörs av den beskrivningen är juristen Alexis Karpoff. Men enligt honom är det just den formuleringen som avslöjar problemet – myndigheten försöker reducera hans trovärdighet genom att fokusera på anställningsår, istället för att bemöta innehållet i hans kritik.

Karpoff betonar att hans kunskap om Migrationsverket i första hand inte bygger på tiden som anställd, utan på hans roll som ombud i hundratals asylärenden. Under lång tid har han suttit mittemot Migrationsverkets egna utredare, ofta personer han tidigare arbetat med, och följt hur ärenden hanteras i praktiken.

LÄS ÄVEN: Ny kritik mot Migrationsverket – hanterar ärenden godtyckligt

Fram till omkring 2018 hade han dessutom löpande kontakt med anställda på verket, som delade interna erfarenheter om arbetsmetoder, styrning och problem.

Karpoff betonar att hans kunskap om Migrationsverket i första hand inte bygger på tiden som anställd, utan på hans roll som ombud i hundratals asylärenden. Under lång tid har han suttit mittemot Migrationsverkets egna utredare, ofta personer han tidigare arbetat med, och följt hur ärenden hanteras i praktiken.

– Det var först när den äldre generationen slutade och ersattes av ny personal som de kontakterna upphörde. Fram till dess visste jag i stort sett hur systemet fungerade inifrån, säger han till Samnytt.

En central del i hans kritik rör det interna styrsystem han kallar ”pinnar”. Handläggare måste regelbundet redovisa hur många ärenden de avgjort, och den som inte levererar tillräcklig volym riskerar samtal med chefer och antydningar om att ”se sig om efter något annat”. Konsekvensen blir, enligt Karpoff, att arbetsmetoderna anpassas efter hastighet snarare än kvalitet.

– De lever i ständig rädsla för att inte prestera tillräckligt. Då blir det viktigare att ärendena rinner igenom än att de faktiskt prövas ordentligt.

När samma personer sitter på båda sidor

Till detta kommer det han beskriver som omfattande sidoverksamheter. Under lång tid tilläts Migrationsverkets anställda, enligt Karpoff, att arbeta på advokatbyråer eller driva egen juridisk verksamhet samtidigt som de handlade asylärenden. Resultatet blev att samma personer kunde sitta på båda sidor av processen, som statliga utredare ena dagen, som ombud för asylsökande nästa.

– När de praktiserade eller jobbade externt hände det inte mycket med ärendena. De låg bara i högar. Det var därför det kunde ta år innan någon ens fick sin första utredning.

LÄS ÄVEN: Samnytts avslöjanden om Migrationsverket pressar regeringen

Han nämner konkreta exempel på byråer i centrala Stockholm där Migrationsverkets egna utredare arbetade extra, samtidigt som ovanligt många asylsökande hänvisades dit.

Så fort tidningar börjar skriva om ett fall, då händer det plötsligt saker. Då läses akterna igen, då upptäcks konstigheter. Inte genom internkontroller, utan genom offentlighet.

Juristen Alexis Karpoff.

På andra håll hyrdes arbetsplatser ut till Migrationsverkets personal, som satt och arbetade för asylsökande medan de fortfarande var statligt anställda. Dessa personer fick så många uppdrag att de ibland inte ens dök upp till Migrationsverkets egna utredningar, som då fick ställas in med ökade kostnader för tolkar och administration.

Ett system som inte kan granska sig självt

Karpoff återger också vittnesmål från pensionerade anställda som beskrivit en allt mer fragmenterad arbetsmiljö. Kollegor talade sina hemspråk öppet på kontoret, svenska användes knappt i gemensamma utrymmen och ingen visste vad som egentligen diskuterades. Uppgifter som Samnytts andra källor samstämmigt bekräftar.

– Det skapade en obehaglig stämning. Man visste inte om de pratade om, ärenden, kollegor eller något helt annat, berättar Karpoff för Samnytt.

LÄS ÄVEN: Mångkulturellt kaos på Migrationsverket – uppmanas konvertera till islam

På frågan om Migrationsverket realistiskt kan utreda sig självt är Karpoff entydig – det är inte möjligt. Systemet är byggt på fasta rutiner, fasta mallar och interna incitament. Alla är beroende av samma struktur, och ingen har intresse av att ifrågasätta den på allvar. Istället menar han att verklig förändring endast sker när trycket kommer utifrån – från medier, internationella aktörer eller politiska skandaler.

– Så fort tidningar börjar skriva om ett fall, då händer det plötsligt saker. Då läses akterna igen, då upptäcks konstigheter. Inte genom internkontroller, utan genom offentlighet.

Samtidigt pekar han på hur information till asylsökande ofta ges korrekt i formell mening, men på ett sätt som i praktiken är obegripligt. Handläggare läser upp standardtexter mekaniskt, ibland utan att själva fullt ut förstå innebörden.

LÄS ÄVEN: När staten inte orkar se sig själv – Migrationsverket och ledarskapets kollaps

Sammantaget tecknar Karpoff bilden av ett system där genomströmning, intern lojalitet, klanstrukturer och administrativa rutiner väger tyngre än individuell prövning. Hans kritik riktar sig inte i första hand mot enskilda handläggare, utan mot själva konstruktionen av myndigheten.

Och när Migrationsverket reducerar honom till ”en person som slutade för 30 år sedan”, menar han att det säger mer om verkets kommunikationsstrategi än om hans faktiska insyn, alltså inte att uppgifterna saknar relevans – utan att de är obekväma.