Moderaterna i ’Femlingens’ Sverige

➤ KRÖNIKA I den svenska ankdammen sitter en ensam moderatledare och känner sig dumpad. Moderaterna är ett svagt och demoraliserat parti: de är splittrade mellan liberaler och konservativa, de har svikits av Reinfeldt, de fuskade fram Decemberöverenskommelsen, de sökte rätta till detta genom att säga upp DÖ, men har sedan svikit igen genom att acceptera att DÖ gällt i praktiken 2015–2018 trots att den var uppsagd.

Sedan har man ljugit till väljarna om Alliansens enighet inför valet 2018, fast en sådan inte fanns. Till detta kommer en svag och handlingsförlamad partiledare. Vem kan rösta på M nästa val? Den självklara linjen är att lansera ett förnyat parti som vill bedriva en riktig opposition mot regeringen. ”Femlingen” ser jag som en mer adekvat term än att tala om en ”tvåpartiregering” eller ”fyrpartibudget” och ignorera Vänsterns stöd. Denna regering är lika beroende av V som en Alliansregering hade varit av SD.

Möjligheterna för en återuppstånden Allians är utsiktslös; med beröringsskräck till SD skulle man ligga kring 40 procent och utan möjlighet att nå regeringsmakten. KD verkar kunna ta sig ur förlamningen medan Kristersson skulle vilja ta sig ur den, men törs inte. Han borde titta på kolleger i Europa som agerar mer initiativrikt.

Centerhögerpartier i flera länder annekterar delar av populisternas politik så att det egna partiet framstår som lite mer kapabelt att lösa nationens problem. Den nya linjen är att bli ett ”populism-light” parti genom att visa att man inte längre är ”naiv” och hycklande, utan närmar sig väljarnas åsikter i sakfrågan. I Sverige stöds massinvandring endast av en fjärdedel av befolkningen medan dubbelt så många är emot. För en normal opportunistisk politiker bör det vara självklart hur man skall agera.

Gångna synder kan inte försvinna, men narrativet kan omvandlas till en försiktighet mot att överreagera. Populisterna kom rätt genom tur och ”fördomar”, medan ett ”Populism light” parti kommer rätt på ett mer hedervärt sätt – efter mogen, nja närmast övermogen, eftertanke. Man behöver inte sluta med att demonisera populisterna då det var genom ”fördomar” som de hamnade på en restriktiv linje.

Stora grupper i den borgerliga väljarkåren har starka åsikter i etikettfrågor. Det tar emot att rösta på ett mobbat parti; ett smutsigt parti smutsar ner den som röstar på det. En fråga är vari det smutsiga ligger, men man behöver inte penetrera detta, utan se det som en fråga om upparbetad goodwill respektive badwill; rätt eller fel så smittar den.

Populistpartierna har, i många väljares ögon, ett tvivelaktigt rykte, men också sunda åsikter. De konservativa partierna ses inte som genuint smutsiga och onda, men de har utmanat sina väljares lojalitet med karaktärslöst beteende. De har varit kraftlösa och svekfulla, men om de spottar i händerna och lovar bot och bättring kan de kanske få förtroende? Många gillar motvilligt en person som misskött sig, men nu lovar att skärpa till sig, om personen anses bra innerst inne.

Den socialdemokratiska strategin har varit att låta lite hårdare i retoriken kring invandring, men sedan inte ändra politiken. Partiet löper risken att många väljare störs av bristen på förändring eller, som efter januariöverenskommelsen, förändringar åt fel håll. Tvärt emot folkviljan blir reglerna mer generösa dessutom på ett närmast okontrollerbart sätt; vi får nya asylskäl som ”utsatthet”, ”sjukdom”, ”skörhet” och ”klimat”. Socialdemokraterna har helt schabblat bort tidigare insikter och återfallit till ”naivitet”. Moderaterna kan nu knyta an till den restriktiva politik som socialdemokratin tidigare förespråkade i ett ögonblick av insikt.

Flera konservativa partier lockas till en annorlunda linje: man kan förespråka en hårdare linje i sak samtidigt som man betonar att man är salongsmässig vilket blir till en kontrast till de populistiska partier som man nu behöver samarbeta med för att erövra regeringsmakten. Man behåller den statusskillnaden, medan man i sak kan gå så långt man önskar. Populister kommer att acceptera att de konservativa håller i taktpinnen, men om dirigenten tappar tempo kommer alltfler konservativa väljare att byta till populistpartiet. Ute i Europa har konservativa partier ofta i en desperat situation med usla opinionssiffror strax före ett val konverterat till en ny mer restriktiv politik.

I Storbritannien blev UKIP största parti i EU-valet 2014, men ett partiledarbyte där gjorde dem sårbara när de konservativa om-profilerade sig till ett ”UKIP-light” och kunde stjäla deras röster. Efter sitt löfte om en folkomröstning om Brexit ökade Tories så starkt att de kunde lämna koalitionen med liberaldemokraterna och bilda en egen enpartiregering.

I Nederländerna låg premiärministern Mark Rutte och hans parti illa till. Med kraftfulla utspel för en restriktiv politik ändrades opinionsläget strax före valet.  Han kunde förbli största parti och åter utnämnas till premiärminister.

I Österrike låg det konservativa partiet efter populistiska Freedom Party med tvåsiffriga tal. Med hjälp av en restriktiv omläggning spurtade de konservativa dock om och den nye partiledaren Sebastian Kurz kunde bli premiärminister med populisterna som en mindre partner i regeringen.

Det franska presidentvalet 2002 blev till en skandal för etablissemanget när Jean-Marie le Pen var en av de två kandidaterna som gick vidare till finalomgången. (Den gången var det vänstern som missade finalen. 2017 missade både vänstern och högern). Sarkozy drev en hård restriktiv kampanj 2007 och lyckades övertrumfa le Pen. Många väljare vet vad de vill i sakfrågan, men kan de uppnå detta genom en kandidat som inte är paria så blir de lockade att välja ett mer konventionellt parti.

Det är denna lite motsägelsefulla preferens som är ett misslyckat konservativt partis främsta och högst realistiska hopp.

Alla ”populism-light” partier blev naturligtvis anklagade för förräderi, fiske i grumligt vatten etcetera, men i en demokrati så är en anklagelse för att anpassa sig till folkviljan inget riktigt besvärligt angrepp. I alla länder finns det en stor grupp föraktade journalister vars kritik uppfattas som ett störande brus av väljarkåren. Många journalister ser som Anders Lindberg i Aftonbladet som sin uppgift att arbeta upp en motvilja mot Sverigedemokraterna så att ett närmande till dem framstår som farligt och kostsamt på kort sikt.

Moderaterna har mycket att lära av socialdemokratin. Den första lektionen är hur socialdemokratin demoniserade SKP/VPK/V för kommunism, men aldrig varit så förnäma att de avstått från att utnyttja dessa besudlade mandat vid riksdagens omröstningar.

De borgerliga partier som fortfarande lever efter Decemberöverenskommelsen har svårt att lämna sitt självskadebeteende. Ebba Bush Thor har nu fått så mycket medvind att hon törs utsätta sig för denna förväntade storm i media. Hon klarar rimligtvis det elddopet.

För en svag partiledare som Kristersson är läget oklart. Han står övergiven av såväl två Allianspartners som delar av väljarkåren och hunsas av pressen. Kristersson slits mellan de 40 procent av hans väljare som ogillar samröre med SD och de 60 procent som vill se ett närmande. Partiledaren vill varken förlora 40 eller 60 procent, för då förlorar han jobbet, så han gör därför ingenting.

Den strategin leder garanterat till maktlöshet också vid nästa val – och till att M förlorar ytterligare mandat. Han måste välja, men han är kanske oförmögen att göra det. Det rimliga är att stuva om ordentligt i det moderata ledarskiktet. För en utomstående ser det ut som om dödsbodelägarna efter Reinfeldt fortfarande sitter och rotar i kvarlåtenskapen. Det som behövs är en rejäl döstädning. Moderaterna behöver ett nytt och rejält alternativ som de kan erbjuda väljarkåren.