Myten om den fredliga mångkulturen i Andalusien

➤ KRÖNIKA När jag håller föredrag händer det att någon räcker upp handen och säger: ”Men, muslimer, judar och kristna levde ju i fred och harmoni i Andalusien!”. Senast det skedde var i en baptistkyrka. För det första har jag aldrig påstått att muslimer och judar och kristna inte kan leva i fred. Det jag pratar om är problemen i den islamiska läran och hur massinvandring från islamvärlden förändrar Europa. Det finns fina och hyggliga människor i alla religioner och kulturer.

Myten om guldåldern i det islamiska Spanien, Andalusien, är vida spridd. I teveserien Game of Thrones finns till exempel ett rike som heter Dorne, beläget i den sydligaste delen av Westeros. Författaren George R. R. Martin har flera gånger nämnt att Dornes landskap och kultur är inspirerat av Andalusien.

I kungariket Dorne sitter man ute på sina verandor och dricker vin. Där finns starka lidelser, erotiska utsvävningar och självständiga kvinnor med lystna blickar. Det är en vanlig fantasibild av Andalusien, ett libertinskt samhälle där livet kretsade kring vin, kvinnor och sång. En guldålder av tolerans, vetenskaplig utveckling och filosofisk spekulation. Kristna, judar och muslimer levde i fred varandra, i den så omtalade ”convivencian”.

I en krönika i Aftonbladet den 21 oktober 2017 menar Anders Lindberg att svenska folket vet för lite om islam. ”Festligt hur lite vi vet om islam” lyder rubriken. Sedan ägnar han hela artikeln till att visa hur lite han själv vet om islam. Men det är inte festligt, snarare sorgligt, eftersom han själv är omedveten om hur lite han vet.

I ett stycke framställer han den islamiska erövringen av Spanien, som skedde genom jihad eller heligt krig, som att muslimer ”korsade Gibraltar sund”:

”I början av 700-talet korsade muslimerna Gibraltar sund och etablerade sig i Europa.” Lindberg berättar att han har läst en ny bok om islam, ”I Visdomens hus”, skriven av en vänsterakademiker och en muslimsk akademiker, Ronny Ambjörnsson och Mohammad Fazlhashemi. I den boken har hans egna vänsterfördomar hittat näring.

Lindberg, och andra som tjusas av drömbilden av Andalusien, borde i stället läsa den amerikanske forskaren Dario Fernandez-Moreras bok ”The Myth of the Andalusian Paradise” som kom ut 2016. Med mängder av bevis slår Fernandez-Morera hål på myten om det mångkulturella paradiset i det islamiskt styrda Spanien. Historien förvrängs för att passa dagens politiska agendor.

Det tog åtta hundra år för spanjorerna att ta tillbaka sitt land. Detta krig kallas reconquistan, återerövringen, Granada, det sista islamiska fästet, kapitulerade år 1492 för Isabella, drottning av Kastilien, och hennes make Ferdinand. Dessa var inte särskilt toleranta, det erkänner jag. Det katolska Spanien var judefientligt.

Men vänstern undviker helst att tala om judeförföljelser i det islamiska Spanien. Som till exempel i Cordoba år 1013 och Granada 1066 där tusentals judar massakrerades. Knappast uttryck för fredlig samlevnad.

Andalusien, förklarar Fernandez-Morera, var ett slavsamhälle där kristna levde under förnedrande förhållanden. Efter den islamiska erövringen blev landet ett centrum för handel med sexslavar. Vissa av flickorna var barn som såldes till harem för att utnyttjas. Men det handlades även med små pojkar. Sexslavarnas pris berodde på deras ålder och utseende.

Vita slavinnor, särskilt blonda, var mest eftertraktade och kostade mest. De togs från kristna, europeiska områden genom piraträder, och från de kristna delarna av Spanien. Slavhandlarna brukade behandla icke-vita slavar med särskilda krämer för att deras hy skulle bli ljusare så att de kunde ta mer betalt för dem. Och håret blonderades.

I en berättelse om profeten Muhammed frågade han en av sina följeslagare, Jadd bin Qays: ”Vill du ha de gula döttrarna?” Med detta ord, på arabiska ”Banu al-Asfar” menade han de blonda flickorna i det östromerska riket. Det var Muhammeds sätt att locka honom att ansluta sig till jihad mot de kristna grekerna. Som lön skulle han få sexslavar i detta liv, och om han stupade, 72 jungfrur i paradiset.

Profeten Muhammed, som den afroamerikanske ledaren Malcolm X ironiskt nog hade som förebild, köpte en gång en arabisk slav till priset av två svarta slavar. De svarta var alltså värda mindre. Muhammed hade flera svarta slavar som han utnyttjade som bland annat bärare. Han kallade svarta människor ”russinhuvuden”.

Den afroamerikanske ledaren Malcolm X konverterade till islam eftersom han tyckte att kristendomen var en ”vit” religion och för att han gav de vita européerna skulden för slaveriet. Men Muhammed var inte mycket mörkare än Jesus. Om man får tro de islamiska källorna så hade Muhammed ljus hy. I en text talas det om att profeten hade ”ett vitt, vackert ansikte”. Han var alltså en vit slavägare!

Den islamiska slavhandeln är något som behöver uppmärksammas mer. Den 9 oktober 2015 proklamerade Feministiskt Initiativ att man ville göra dagen till en ”nationell minnesdag till minnet av offren för den transatlantiska slavhandeln”.

Det var nämligen den 9 oktober 1847 som Sverige avskaffade slavhandeln. Varför man bara ska minnas den transatlantiska slavhandeln och inte den islamiska framgår inte. FI publicerade även en affisch med Victoria Kawesa, då ”antirasistisk talesperson” i partiet, och texten: ”Glöm inte Sveriges roll i slavhandeln!”

Svenskarnas roll i slavhandeln var dock i högre grad som slavar än som slavhandlare. Om det kan man till exempel läsa i tidskriften Forskning & Framsteg den 8 april 2015: ”Här såldes svenska sjömän som slavar”.

Det var muslimska sjörövare, den tidens jihadister, som härjade på Medelhavet. De kapade skepp och tog kristna européer som slavar. Kvinnorna kunde bli sexslavar och låsas in i harem.

Boken The Myth of the Andalusian Paradise är pedagogiskt upplagd. Först redovisar han olika förskönande uttalanden om harmonin, mångkulturen, den fredliga samexistensen i Andalusien för att sedan vederlägga alltihop med fakta. Först propagandabilden, sedan verkligheten.

Det första Fernández-Morera konstaterar är att den muslimska erövringen av Spanien var just en erövring och ingen ”migrationsvåg” eller ”expansion” som vissa vill ha det till. I muslimernas egna skildringar av erövringen beskrivs den som en del av jihad, det heliga kriget, som profeten Muhammed påbjöd för att utbreda islam.

Nu för tiden sägs det av många akademiker, journalister och politiker att ordet jihad i första hand syftar på en personlig inre andlig kamp för att så emot sin lust och bli en bättre muslim, men Fernández-Morera visar att i islamiska texter så betyder ordet krig. Det var framför allt så muslimerna förstod det.

I Spanien kunde de kristna behålla sin tro om de underkastade sig Muhammeds lagar. Muslimerna skulle, som de står i Koranen, strida mot de kristna ”tills de villigt giva skatt och ödmjuka sig” (9:29). De som vägrade massakrerades och förslavades, kvinnorna togs som sexslavar. Islamisering var dock det långsiktiga målet: man förstörde kyrkor, byggde moskéer och missionerade ivrigt. I tidens islamiska texter beskrivs kristna föraktfullt som ”avgudadyrkare” och till och med som ”grisar”. Korset sågs som så vederstyggligt att det måste brytas innan guldet kunde delas ut som byte till jihadkrigarna.

I traditionell islam, förklarar Fernández-Morera, gör man inte skillnad på sekulär och religiös lag och i det islamiskt styrda Spanien gällde islamisk lag. Religionens lagar var statens lagar och domarna var muslimska präster, det vill säga lärda och fromma muslimska män. Detta skiljer islam från den västerländska, kristna traditionen:

”Medieval Islam did not have anything comparable to the political separation between spiritual power and secular power in medieval Europe”.

De nordvästra delarna av Spanien förblev dock spanska och kristna. Hit kom också de kristna som flydde det islamiska styret och härifrån började återerövringen, reconquistan, som steg för steg skulle besegra islam och vinna tillbaka hela Spanien för den kristna tron.

Men bidrog inte de muslimska erövrarna till en kulturell blomstring i Spanien? Se på den vackra arkitekturen! Arkitekturen var inget som muslimerna kom med, tvärtom lärde sig att bygga vackert av de kristna som redan fanns där. De beundrade moskéerna var omgjorda kyrkor eller byggdes av material från förstörda kyrkor. Hästskobågen som brukar förknippas med Andalusien, var ingen muslimsk uppfinning utan kopierades från befintliga byggnader. När muslimerna kom, visar Fernández-Morera, krossades en blomstrande gotisk och spansk-romersk kultur.