DEBATT Allt vi hör är en åsikt, allt vi ser är perspektiv. Men får vi en allsidig och heltäckande bild? “Sverige i farlig limbo efter NATO-beslutet”, lyder titeln på söndagens artikel i Aftonbladet.

Samtidigt som Finland och Sverige offentliggjort deras ansökan om NATO-medlemskap, samtidigt som de såg det som en nödvändig åtgärd, i samma stund kom jag att tänka på farmors djupa andetag och panikslagna blick när ett flygplan flög närbeläget den bänk där vi satt och drack vårt morgonkaffe. Bara tanken av paniken, av hur hon framför sig såg det hon sett för inte så många år sedan, av mina försök att lugna ner henne och förklara att det var militärövningar i närheten, bara tanken på att för inte mer än 20 år sedan såg hon sitt hemland splittras i bitar av en intervention ledd av den allians som idag kommer att ta emot Sveriges ansökan om medlemskap. 

Hotet från Ryssland större om vi går med än om vi inte gör det

Vårt neutrala Sverige, det land som mina föräldrar kommit till i försök att fly från krig, från den destruktion som orsakats av NATO-alliansen, det landet ger idag upp den sista gnuttan av sin suveränitet åt en allians vars händer förblir blodiga än idag. Ett påstått potentiellt hot från Ryssland är argumentet som används kring frågan om NATO-medlemskap, men hotet har enligt experter större potential att intensifieras om Sverige går med i NATO. Trots att vi lever i 2000-talet, där fysiska krig setts som gammalmodigt, där krig förs via sociala medier och hot om kärnvapenkrig, sker det förstnämnda idag. Krig är aldrig rätt, oskyldiga ska aldrig behöva påverkas på bekostnad av stormaktseliten, det har jag min farmor som levande bevis på. 

Det essentiella i detta fall grundas i att Putins invasion av Ukraina är långt ifrån det första kriget som förts i Europa under 2000-talet, inte heller är Putin den enda som invaderat ett suveränt land. NATO bombade forna Jugoslavien, utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd, bortom alla överenskommelser om fred och internt självbestämmande. NATO bombar än idag suveräna länder under masken av en “humanitär intervention”; aktioner som varit såpas humanitära att det kostat tusentals människor deras liv, deras hem, deras framtid. 

Nato har en lång historik av aggression

Låt oss börja med NATO:s aggression under 1999, i denna artikel kommer ‘interventionen’ benämnas som inget annat än en aggression, en aggression som kostade över 2 500 civila liv. Så dyrt var det att vara NATO:s måltavla. Denna artikel skrivs under den 53e dagen av bombningen, för 23 år sedan, som pågick under hela 78 dagar; broar, sjukhus, bostäder, tv-stationer och flygplatser bombades under denna period av terror. Värt att nämna är att det ultimata målet att bomba tv-stationer kan ses som en handling i syfte att förhindra sändningen av bombningarna från serbernas sida. Under 78 dagar livesändes bombningen internationellt, där Biden, USA:s nuvarande president kallade NATO för “the dogs of war” i ett av hans tal. “Release the dogs of war”, är en mening som en högt uppsatt representant för ett stormaktsland uttalade och hänvisade till NATO-alliansen, som i sin tur fullföljde hans ord mer än väl.

När den dåvarande serbiske presidenten Milosevic ställdes inför ett ytterst orimligt ultimatum vars motiv var erkännande av Kosovo som en suverän stat, tog USA saken i sina egna händer och bröt mot internationell lag när de utförde aggressionen mot det forna Jugoslavien. Ultimatumet var, ironiskt nog, att låta NATO-trupper göra entré på Serbiens territorium i syfte att försvara kosovoalbaner mot det påstådda hotet. Paradoxen grundas i att en etnisk rensning i själva verket skedde med hjälp av NATO:s flygbombningar med radioaktivt uranium. Denna substans är strikt förbjuden att användas i militära vapen, och resulterade i en markant ökning av cancer inom Serbiens gränser.

Natos legitimitet för interventioner ett stort frågetecken

Legitimiteten i NATO:s humanitära interventioner under åren är ett enda stort frågetecken, en spricka i det internationella rättsliga systemet som är designat för att förhindra liknande företeelser; men som parallellt låtit USA och NATO utföra aggressioner och bortse från länders suveränitet genom att utföra omoraliska, omänskliga interventioner för dess egna vinning. Varför nämns inte de bombningar som utförs av NATO samtidigt som Putin anfaller Ukraina? Endast under det nya året har Afghanistan, Yemen, Somalia och Syrien bombats av alliansen, utan avsevärd uppmärksamhet av svensk media. Denna artikel skrivs av en svensk medborgare, men även av en dotter och ett barnbarn till familjemedlemmar som upplevt de dödliga bombningarna av en allians som vår regering, utan att ha givit oss en röst, beslutat att ansluta sig till. 

Vi borde välja vårt sällskap bättre

Sverige har fört en neutralitetspolitik i över 200 år och idag är dagen vi ska ta farväl; ta farväl av neutraliteten, men även av den sista gnuttan av vår suveränitet. Idag är dagen våra händer får en skvätt av NATO:s omoraliska aggressioner på sig utan att vi fått vår röst hörd. Jag anser därav att beslutet inte ska förhastas, att folket ska få rösta om frågan, innan regeringen tar sig rätten att gå vidare med beslutet. Vi som har minst en familjemedlem som än idag bär med sig av traumat som orsakats av NATO:s brist av moral, vi ser beslutet som en smäll på käften. Problemet är att, inte bara vi borde se beslutet som sådant; Sveriges befolkning måste få all nödvändig information och bakgrund till alliansens historik innan vår regering självmant beslutar sig för att överlämna Sveriges självständighet till den alliansen som för en stor del av befolkningen kopplas till inget mer än massförstörelse och misantropi.

Vill vårt Sverige verkligen innefattas i en sådan sammanslutning? Vi bör välja vårt sällskap med omsorg och sätta det under lupp innan vi tar oss ut på djupt vatten utan återvändo.

Tijana Ivkovic, 20 år, studerar företagande och politik, bosatt i Stockholm