➤ KRÖNIKA För några dagar sedan råkade jag läsa en gammal skolrecension om Orwells dystopi 1984. Recensionen skriven av en högstadieelev år 2008 är nästan lika rörande i sin naivitet som den är träffande. Tanken som är svår att undgå när man läser den här hälsningen från 2008 är hur radikalt annorlunda Sverige var bara för 10 år sedan. Jag rekommenderar givetvis att läsa hela recensionen – om inte hela boken – , men låt mig bjuda på några citat från den så att det blir lättare att förstå varför:

”Boken 1984 utspelar sig på 1980-talet. Alla lever i ett storebrorssamhälle där individualiteten bekämpas, där inga känslor existerar utom hat, lyckan för framgångarna på krigsfronten och kärleken till Storebror.Man äger inget personligt, ingen klenod som påminner en det liv man haft innan Storebror. All litteratur har ministerierna skrivit, så man har ingen annans syn på någonting. De har hatminuter i två minuter varje dag, där hatet trappas upp och de stora mässorna är nästan i trans, värmen från de andra, orden och ljudet från stampande fötter fyller ens sinnen!..

Alla personer, utom proleterna, är övervakade dygnet runt av telescreener som ser vad de gör och tar upp ljud. Storebror sänder ut program genom skärmarna som aldrig är avslagna. Friheten existerar inte längre; man kan inte gå vart man vill, man kan inte köpa vad man vill, man kan inte säga vad man vill, man kan inte göra vad man vill, man får inte träffa vem man vill. Det finns ingen frihet, det finns inget jag. Man är ett tomt skal som Storebror fyllt med propaganda.

Om man ses som ett hot mot samhället som Storebror och det inre partiet har skapat och byggt upp, blir man tillfångatagen av tankepolisen. Människorna är som robotar. Deras hjärnor och minnen är kontrollerade, och man kan inte längre lita på någon, inte ens sina barn eller sina föräldrar. De kan anmäla en till tankepolisen när som helst, om de uppfattar minsta lilla udda beteende, om man till exempel har pratat i sömnen, avslöjat sig av misstag…

Det finns fyra myndigheter som styr allting i samhället, och de kallas Minisann (sanningsministeriet), Minifred (fredsministeriet), Minikär (kärleksministeriet) och Miniväl (välståndssministeriet). Alla dessa fyra namn är en följd av nyspråksordet ”dubbeltänkande”. Sanningsministeriet står för all redigering och omskrivning av olika artiklar, propaganda och alla litterära lögner, i kärleksministeriets lokaler sker tortering och utpressning av dem som blivit tagna av tankepolisen, i fredsministeriet sysslar man med ämnen som har med kriget att göra och välståndsministeriet står för ekonomin, matkupongerna och styr den medvetna fattigdomen som råder i Oceanien.

Nyspråket är ett språk som utvecklats av Storebror och hans medarbetare med det syfte att begränsa individens möjligheter till att tänka själv, och begränsa det man kan tänka på. Dubbeltänkandet innebär att man ska kunna tänka två saker samtidigt som är helt motsägande varandra och kunna acceptera att båda tankarna är sanna: att medvetet kunna ljuga och samtidigt vara övertygad att man talar sanning. Det krävs mycket styrka att kunna säga två motsägande saker, speciellt under press.

” – Förstår du inte att hela syftet med nyspråk är att begränsa tankesfären? Till slut ska vi göra tankebrott bokstavligt talat omöjliga, därför att det inte kommer att finnas några ord för att uttrycka det. Varje idé som kan behövas ska uttryckas av precis ett ord med noga avgränsad mening och alla bimeningar ska vara utplånade och glömda.” ”

Den här recensionen skulle knappt kunna skrivas i dagens Sverige – det skulle bli för många skrämmande paralleller mellan den kvävda mardrömslika värld skapad av Orwell och förhållanden i den humanitära stormakten. Likt den där grodan som sakta med säkert kokas levande tillåter vi inte oss själva se det stora perspektivet som träder fram allt tydligare bakom vardagsbruset. Vi fortsätter att reagera med bestörtning och vrede mot dagens alltmer bisarra händelser, men glömmer oftast att titta upp och inse det uppenbara: det är den här typen av samhälle som beskrivs i 1984 som etablissemanget skapar åt oss. Vi är redan halvvägs in i det – det är därför man får kalla kårar när man läser 1984 idag.

Vid det här laget är etablissemangets agenda pinsamt offentlig. Det går inte längre att rättfärdiga sin okunskap eller passivitet med att man inte visste. Information om vad det är som våra makthavare förbereder för oss finns bara ett par klick bort. Jag och andra journalister inom alt-medier arbetar varje dag med att granska makten och dess skuggkardinaler. I flera artiklar har vi avslöjat Mikael Tofvesson som leder jakten mot oliktänkande på statliga MSB, den främmande maktens agent under täckmantel av forskare Martin Kragh, desinformatören och hataren Patrik Oksanen med flera andra.

Som Orwell har beskrivit i sitt koncept av ”newspeak” är det vitalt viktigt för eliten att få kontroll över språket för att smygande kunna omstörta demokratin. Det är därför utländska spioner som Kragh tillåts stämpla granskande journalister och opinionsbildare som främmande makts agenter, betalda desinformatörer anklagar de få reportrar som fortsätter att göra sitt jobb för att vara just desinformatörer, medan svenskar oroliga för utvecklingen i sitt land brännmärks som fascister.

Avsikten är uppenbar: att ersätta ordens verkliga innehåll med motsatsen – eller åtminstone urholka dem till den grad att det inte längre går att använda orden. Men om vi ska titta tillbaka – till tiden utan narrativ, nyspråk och strider om tolkningsprivilegiet – när orden användes enligt det innehåll de hade, enkelt och avskalat – kan man ens då komma ihåg vad vissa ord betydde?

Är svenskar som protesterar mot att deras land tvångsbefolkas av miljoner utlänningar fascister? Nej, knappast det. Kan personer som nämns ovan som aktivt verkar för att införa en fascistisk världsordning betecknas som fascister? Utan tvekan. Vi måste kunna säga det utan omsvep: de här människorna är fascister. Kom ihåg det varje gång deras namn dyker upp i den så kallade debatten.