LEDARE • Donald Trump har på ett halvår lyckats minska antalet illegala migranter i USA med 1,6 miljoner. Under samma period har Sveriges invandringsnivåer legat kvar på höga tal och antalet utvisningar blivit färre i stället för fler. Skillnaden handlar inte om resurser eller lagar – utan om politisk vilja, mod och att inte låta ängslighet styra. Tidöregeringen kan lära mycket av Trumps oräddhet att agera utanför boxen och inför vad andra ska tycka.

När Trump tillträdde i januari tog det inte år innan effekten på migrationen syntes. På sex månader har USA fått 1,6 miljoner färre illegala migranter. ICE har intensifierat utvisningarna, men framför allt har de tuffa signalerna från Vita huset fått människor att frivilligt lämna landet.

I Sverige, snart tre kvartstid in i mandatperioden för en regering som lovat ”paradigmskifte”, har inte inflödet minskat på sätt som ger täckning för att se löftet som infriat och utvisningarna har till och med blivit färre. Antalet uppehållstillstånd ligger kvar på omkring 90 000 om året och 2023 blev invandringen den tionde högsta någonsin.

Det har skett en omfördelning med färre primära asylanter och fler sekundära anhöriga. För svensken på gatan och det svenska samhället spelar det noll och ingen roll vilken status den bidragsförsörjda migranten har. Och det är ingen självklarhet att få komma till Sverige bara för att man har släkt här, om man saknar egna asylskäl. Där kunde Tidö satt tvärstopp, även om modet inte räckte till det fullständiga moratorium som Sverigedemokraterna förespråkat.

För mycket snack, för lite verkstad

I stället för drastiska minskningar ser vi långa utredningar och marginella justeringar. Många reformer har en ikraftträdandetid bortom mandatperiodens slut som gör att de riskerar frysa inne i skenet av att det mycket talar för en maktskifte i Rosenbad från blågult till rödgrönt efter valet nästa år.

Tidöpartierna skulle behöva växla upp till Trump-tempo i insikt om att man snart kan vara i opposition och att det ändå är svårare för Magdalena & Co att reversera redan fattade beslut än att glömma bort och skrota sådana som ännu inte genomförts och är på utredningsstadiet.

Viljan och modet – inte lagarna – är problemet

En återkommande ursäkt från svenska politiker är att ”lagstiftningsprocessen” är en bromskloss och att ”det tar tid” att lagstifta. Men det är inte sant. Riksdagen kan ändra en lag över en natt om så behövs. Utredningsarbetet kunde till stor del ha förberetts innan valet. Eventuella behövliga justeringar kan lika snabbt göras i efterhand.

Trump visar att mycket kan göras direkt genom styrning, prioriteringar och ledarskap. Ändå har han domstolar med större konstitutionell makt att brottas med jämfört med de svenska och ett delstatsstyre med större autonomi än Sveriges kommunala självstyre. En amerikansk president har förvisso större personlig makt än en svensk statsminister, men inte mer än en hel svensk regering med en riksdagsmajoritet i ryggen.

Det hade varit fullt möjligt att redan från dag ett strama åt Migrationsverkets hantering, sätta stopp för nya tillstånd och använda hot om indraget bistånd som påtryckningsmedel mot länder som vägrar ta tillbaka sina medborgare. Men svenska politiker är rädda för att gå utanför ramarna, rädda för att bli kallade fula saker av såväl tyckare inrikes som internationellt – och därför görs avsevärt mindre än vad som faktiskt kan göras.

Ängslighet som politisk bromskloss

Svenska politiker – även de som kallar sig förändrare – fastnar ofta i en mental tvångströja: vad ska media säga? Vad tycker EU? Hur uppfattas det i morgonsofforna? Detta gäller inte bara vänstern som gillar migrationspolitisk status quo, utan även den sida som säger sig vilja förändra.

I stället för att inspireras av beslutsamheten hos ledare som Trump, som är beredd att bryta mot konventioner för att nå resultat, ägnar man tid åt att förklara varför det ”inte går”, i varje fall inte här i Sverige. Rädslan för att sticka ut och få kritik har blivit viktigare än att lösa problemen.

Låt inte Trumps stil skymma vad han kan lära ut

Man måste inte gilla Trumps stil för att se värdet i hans metod: att utan ängslighet tänka utanför boxen, agera snabbt, sätta press på motståndare och riva hindren snarare än att stanna och ge upp inför dem. Det blir få symbolhandlingar och långbänkar när viljan till faktisk förändring är större än den att putsa på en fasad av viljestyrka.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Sluta gå efter form istället för innehåll”

Sverige kan inte kopiera USA rakt av i alla avseenden, men vi kan ta till oss lärdomen att politiskt mod trumfar politisk feghet där man gömmer sig bakom utredningar, tvår sina händer och undandrar sig ansvar genom att låta sina tillsatta utredande tjänstemän bestämma vad som ska hända och inte. Politiker ska lyda väljarna, inte byråkraterna.

Det krävs att man vågar bryta mot gamla mönster och som Trump strunta i om man får höra att ”men så där kan man väl inte göra”. Jo, det kan man, får man och bör man – om man fått det uppdraget av folket vid valurnorna. Det är stadfäst i den svenska grundlagens portalparagraf.

Bättre än alternativet inte detsamma som bra

Tidöregeringen är utan tvekan bättre än vad alternativet skulle ha varit, men med nuvarande takt riskerar man att 2026 stå inför väljarna utan att ha levererat särskilt mycket av de förändringar man lovade och en droppe i havet av vad vårt sargade land behöver för att läka.

Då hjälper det inte att skylla på processer – väljarna ser till faktiska resultat, inte ambitioner. Vallöften som inte infrias göder politikerförakt, uppgivenhet och undergräver förtroendet för demokratin. De är värre än inga löften alls.

Inom Tidö tar man märkvärdigt lätt på det monumentala väljartapp som mätningarna visar till Magdalenas lag. Man envisas med att hävda att man gjort rätt, implicerat att väljarna inte begriper det. Det duger inte. Ska man vinna nästa val måste man först erkänna att man gjort jättefel någonstans och sedan börja göra rätt i den utsträckning som krävs för att återfå en majoritet av väljarnas förtroende.

För många ser en fingertutt – inte ett paradigmskifte

Kanske handlar det inte bara om att göra mer där man gjort för lite. Kanske måste man även slå motståndarna på andra politiska områden där Magdalena idag uppenbarligen har den mumsigaste moroten. Det kan vara tidigare S-väljare som återvänder vänsterut för att prioritera mjukare välfärdsfrågor när man inte fick den utdelning i de hårda migrations- och kriminalpolitiska frågorna som man förespeglats.

Men Tidö kan åtminstone börja med det man lovat – ett paradigmskifte, i kontrast till den fingertutt som många flyende Tidöväljare av allt att döma uppfattar det som. Men det hastar, det återstår nu bara ett drygt år av mandatperioden.

Trump visar att mer är möjligt, om man vill och är orädd, kanske till och med vända ett underläge på 10-12 procentenheter till valvinst. Frågan är dock om Sveriges ledare är öppna för att inspireras av den amerikanske presidenten – eller tänker fortsätta skälla på honom för hans stil medan man själv samlar stilpoäng, låter problemen växa och ger den rödgröna röran en promenadseger.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”Det går att stoppa invandringen utan att ändra en enda lag”