Omfördelning av välstånd

Delningar

➤ KRÖNIKA  Före millenniumskiftet kunde man i Sverige fortfarande tala om de fattiga och de rika och man var klar över att välfärdsstaten hade en avsevärd överföringseffekt genom att ta från de rika och ge till de fattiga. Idag fruktar etablissemanget att det kan låta som att ta från svenskar och ge till invandrare. Vi har alla lärt oss att man inte får säga sådant som kan gynna SD, även om det är sant och relevant. Men låt oss vara olydiga och granska omfördelningen.

Tidskriften Skatter och Välfärd (1999 #4) noterade en utjämning i tre steg när man dividerade den rikaste femtedelen (den femte kvintilen) av befolkningen med den fattigaste (den första kvintilen).

Det första steget, löner före skatt, visade att den rika gruppen hade 11 gånger mer i bruttoinkomst per person. I nästa steg tog kalkylen hänsyn till skatt och transfereringar och då fick de rika endast 3,2 gånger mer. Vid det tredje steget tog man också hänsyn till offentlig konsumtion och då minskade skillnaden till att den rikaste femtedelen kunde konsumera 2,3 gånger mer än den fattigaste femtedelen.

Den stora klyftan i standard smälte successivt undan när fler relevanta faktorer beaktades. Då var omfördelningen i offentlig konsumtion något som politikerna, främst Socialdemokraterna, var stolta över och gärna framhöll. Idag låtsas de alla som att den offentliga konsumtionen inte har en stor omfördelningseffekt.

Den utredningen redovisar också att den fattigaste femtedelen ökade sin andel från 3,9 % av resurserna i steg 1, till 10,4 % i steg 2 och till 13,5 % i steg 3. (Total jämlikhet skulle innebära att de fem kvintilerna får 20% var). I de flesta kalkyler så bortser man från den omfördelning som sker i steg 3 och antar att den är neutral fast den offentliga konsumtionen alltid har haft en omfördelningsprofil.

Förr kunde till och med regimmedia skriva om omfördelningseffekter. DN skrev i oktober 1999 om att genomsnittspersonen i Akalla betalade 14 000 kr medan Östermalmsbon betalade 33 000 kr. Denna skillnad skall utökas med att Akallabon mottog kommunala tjänster för 40 000 kr medan Östermalmsbon bara fick tillbaka 17 000 kr. Den sammanlagda geografiska skillnaden blir 42 000 kr per person.

Denna geografiska skillnad har idag en tydlig etnisk komponent. Politikerna tar från svenskar och ger till invandrare.

Många statsvetare har noterat att det finns ett negativt samband mellan välfärdsstat och multikultur. Eftersom etablissemanget vill ha multikultur försöker de idag att dölja välfärdsstatens omfördelning så gott det går.

Internationella studier visar att vid högre etnisk heterogenitet minskar viljan att betala. Informationen om transfereringarnas storlek manipuleras hårt av myndigheter och i regimmedia. Vi får en rad förnekelser av vad som sker i samhället.

Nästa nedtystade omfördelning att sätta ljus på är den förmögenhetsmässiga utspädningen. Vi skänker mycket lättvindigt bort aktier i ”Aktiebolaget Sverige”. Låt mig förklara denna metafor med lite siffror.

Ponera att Sverige kan ses som ett företag med 7 500 aktier. Plötsligt ger styrelsen ut emissioner på 2 500 nya aktier till personer som inte är aktieägare. Det är ingen nyemission utan de nya aktieägarna behöver inte betala något för sina aktier. Deras värde skapas genom en utspädning av aktievärdet för de gamla aktieägarna då företagets förmögenhet i stort är detsamma.

Säg att den grundläggande verksamheten tjänar i 1,8 miljoner och löpande administration kostar 300 000 per år. Företaget kan då årligen dela ut 1,5 miljoner till aktieägarna vilket blir 200 kr per gammal aktie, men bara 150 kr per aktie efter emissionen som ökat aktieantalet till 10 miljoner aktier. Utspädningen gör att de gamla aktieägarna förlorar 50 kr per aktie i lägre utdelning medan förlusten i aktiens värde naturligtvis är mångdubbelt högre.

Om vi multiplicerar aktierna och aktieutdelningen med 1000 så har vi den nationella situationen. Det är ett belopp av enorm betydelse för landets invånare.  En invändning är att de nya aktieägarna kanske bidrar med något, men detta är otillräckligt då de löpande går back med egna otillräckliga inkomster.

Kostnaden för investeringar i nya bostäder och mycket annat betalas huvudsakligen av den svenska befolkningen. Enligt Boverket behöver bostadsproduktionen ökas kraftigt eftersom vi har arbetat upp en omfattande bostadsbrist genom den stora befolkningsökningen. Det talas om ett nytt miljonprogram och bostadsinvesteringar på 400 miljarder per år.

En stor extra kostnad och den skapas inte av att svenskar vill ha ett extra rum, utan att vi får mer än 100 000 nya invånare varje år som kommer och tar plats. Detta händer inte bara under rekordåret 2015, utan under varje år av den nya mandatperioden enligt offentliga prognoser. Massinvandringen fortsätter.

Förutom utspädningseffekter så finns också undanträngningseffekter. De är inte ännu ett riktigt stort problem, men de kan bli om konjunkturen sviker och politikerna behöver få kostnaden för invandring att se lite mindre förskräcklig ut.

Den låga sysselsättningen bland invandrare sticker i ögonen på väljarna och skapar stora sociala problem i ”särskilt utsatta områden”. En kommun kan vilja öka jämlikheten och söker avskeda 100 svenskar för att ersätta dem med arbetslösa invandrare. Det kan vara problem med att bara avskeda en arbetstagare, men genom att låta bli att anställa svenskar uppnås samma sak med mindre mankemang.

Arbetslösa invandrare ses en kostnad för invandrargruppen, men de 100 friställda svenskarna ses som en svenskkostnad. Utan invandring hade de haft anställning, men nu har de blivit personer som är offentligförsörjda.

Det finns dock gott om personer som är redo att skriva nonsens som att ”utan invandring stannar Sverige”, att invandrarna utgör ”kompletterande arbetskraft” och att det inte finns anledning att förvänta sig att det kan uppstå substitutionseffekter som gör svenskar arbetslösa eller sänker de svenska lönerna. Politiker och journalister kan lätt duperas till att tro på vad de vill tro på, men verkligheten är mer resistent mot fake news.

Tyvärr medför invandring stora problem för den svenska välfärdsutvecklingen. Men samma politik fortsätter. Politikerna i de två största blocken har inte tänkt till i de här viktiga frågorna, de hävdar att entusiasm för ensidig enfald är en dygd. En av statsministerkandidaterna har utlovat att ”köra ända in i kaklet”. Han har uppenbarligen uppfattningen att det är bättre att använda huvudet på det sättet än att inte använda det alls.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.