Optimal opposition

Delningar

➤ KRÖNIKA En fråga som är ständigt aktuell är hur man driver en optimal opposition. Det finns två distinkta alternativ med tydliga för- och nackdelar. Det radikala alternativet är att rikta en hård systemkritik och uppmana väljarna att rösta för ett systemskifte. Man angriper de styrande politikerna och den nuvarande politiken hårt. Moderaterna har stundom, som under Ulf Adelsohn på 80-talet, försökt med en profilering som söker mandat för ett systemskifte.

Den andra huvudlinjen är den minimala oppositionen. Man indikerar ingen radikal förändring utan allt det gamla med någonting extra; ett halvt steg mot en ny åsikt eller nya ansikten. Man är för ”hope and change”, i små doser. Centerpartiet under Gunnar Hedlund kan exemplifiera en minimal opposition. Budskapet är att det rådande systemet bäst bevaras genom finjusteringar av det oppositionella partiet. Låt oss se närmare på för- och nackdelar med den maximala respektive minimala oppositionen.

Den minimala oppositionen underlättar samarbete. Det framstår som att man kan komma med i regeringen eller åtminstone i regeringsunderlaget mot små eftergifter från de andra partierna. Men partiets agitation kan bli för svag för att uppmärksammas. Partiet framstår snarare som en halvhjärtad stödjare av den förda politiken än någon som har ett alternativ. Det är ingen riktig motståndare, utan bara en grupp villrådiga personer som ”känner oro”. Inte så imponerande, men bidrar till att man undviker hård kritik och demonisering.

En kombination som många lanserar är att lova förändring utan att specificera vad vilket kan lyckas, men oftast endast en gång. För att alls påverka så behöver ett nytt regeringsparti både veta vad det vill samt vara väl förberett. Lösa visioner hinner inte bli politik som ger synbara effekter under en mandatperiod. I statsvetenskap talar man ofta om ”bördan av att regera”; inte ens bra reformer får alltid stort gehör. För en del väljare är det för lite för sent, för andra irriterar onödiga brister; allt kan göras bättre än som det som blev gjort. En ny regering behöver ett mandat för ett systemskifte för att kunna övervinna dessa ”regerandets friktionsförluster”.

SD:s strategival kompliceras av att PK-trycket är starkt och insisterar på att alla måste omfatta samma mål och ta obligatoriska steg på den utstakade vägen. Detta tycks tala för en minimal opposition. Men den aggressiva agitationen mot SD har dock en tendens att öka än mer när man drar sig för att attackera SD i sakfrågor där stora grupper i landet, förmodligen en majoritet, delar partiets uppfattning i sak. Demoniseringen av SD minskar därför inte om partiet slätar ut sin politik.

De andra partierna söker motverka attraktiviteten hos SD:s politik genom att skapa en diffus motvilja mot personerna i partiet. Ju bättre en mer restriktiv flyktingpolitik framstår i väljarnas ögon, desto mer måste man hetsa om ”de rasistiska rötterna”. Det verkar som smädelserna rasism, fascism och främlingsfientlighet tappar kraft, men man fortsätter ändå hellre denna mobbning än att diskutera sakfrågan. SD:s avvikelse i invandringsfrågan gör att partiet inte är ett parti bland andra, utan har en potentiell goodwill i denna misskötta fråga som blir allt svårare att avfärda och undvika.

SD:s linje tycks vara att söka genomföra en avdemonisering av partiet. Inte minst genom Jimmie Åkessons lugna och vänliga framtoning. Det kan noteras att Front National drivit en liknande linje. Inför det franska presidentvalet tonades partiet och dess politik ner och betoningen lades på att framställa partiledaren Marine le Pen som sympatisk. Jag tror dock inte att ett oppositionsparti kan stoppa en demonisering. Den slutar först när väljarna tröttnat och blir alltmer irriterade på de agitatorer som ständigt ägnar sig år smutskastning. Det finns nackdelar med negative advertising, speciellt om propagandan ses som bedrägliga försök att manipulera bort de viktiga sakfrågorna.

SD:s lockelse till minimal opposition är dock inte nödvändigtvis motiverad av väljarhänsyn, utan av en strävan att bli accepterad av de andra partierna som ett vanligt parti. Demoniseringen tappar kraft på väljarna, men dominerar politikerskrået. Att blidka andra politiker kan förefalla pragmatiskt, men också ickestrategiskt. För varje parti är de andra partiernas oförmåga att revidera en usel politik en fördel vid valurnan.

SD har mycket att vinna på konkreta förslag istället för en kamp mellan positiva och negativa epitet. Begreppet ”socialkonservativ” innehåller komponenter som stör många potentiella sympatisörer; ”konservativ” irriterar de till vänster och ”social” många till höger. Positiva vibrationer är svåra att skapa och blir lätt innehållslösa. Att söka ersätta ”värdegrunden” med komponenter som ”metapolitik” är knappast nyckeln till framgång. Men att vara väl förberedd med en serie konkreta förslag är starkare. De 33 punkter som antogs 2005 i samband med Åkessons tillträde som partiledare är en utmärkt plattform. De är konkreta reformförslag med fokus på invandringen. Partiprogram och manifest imponerar sällan, men detta dokument är både konkret och långt före sin tid.

En makthavare förknippas ofta med en sorts insikt om maktens möjligheter och begränsningar. Den rådande ordningen uppfattas normalt som realistisk varför en opposition som har en mer realistisk verklighetsbild än regeringen har tagit ifrån makten en central legitimitet. Eftersom det råder en stor övervikt för uppfattningen att Sverige är på ”fel väg” (58 procent, mot endast 19 procent ”på rätt väg”, enligt en SOM-undersökning) tycks utsikterna för krav på systemskifte väldigt lockande. Den rådande förvirringen i rättfärdigandet av den förda politiken lockar också.

Det som verkar hålla tillbaka SD är dess önskan att bli accepterade som ett parti bland andra, men andra partier tänker inte primärt på Sveriges politik utan på det egna partiet. Vad händer med den egna nischen, the unique selling point? Det som SD kan hjälpa någon/några med är att öppna en nisch för en ”SD-light” position. SD är idag inget potentiellt regeringsparti, men om man stöder förslag från andra partier som är restriktiva, utan att vara helt överens, får man en mer effektiv påverkan. Man kan driva på hårt och därigenom skydda veliga reformister.

Att däremot berömma de halvrestriktiva eller komma till samma åsikt skrämmer dem och det bör därför alltid framhållas att SD vill göra mer. Moderaterna blir mindre ängsliga om de kan säga att så här ser den ”nynya” moderata politiken ut och den skiljer sig från regering på det här sättet och från SD på det här sättet. Moderaterna är lagom, ja moderata. Även Kinberg Batra hade kunnat driva den linjen. Att samtala eller inte samtala med SD är en pseudofråga. Moderaterna kan alltid anklagas för att vara SD-influerade även om de slutar att hälsa på SD-ledamöterna i riksdagskorridorerna.

Alliansen har haft möjligheten att agera i tre år utan att tordas. Det finns otaliga bifrågor som de kan bjäbba emot i en skenbar opposition. I misstroendekritiken av försvarsministern kunde de inte ens enas i hur de skulle agera. Än märkligare är att de sa upp decemberöverenskommelsen, men ändå fortsätter att följa den. SD bör fortsätta att ifrågasätta den borgerliga icke-oppositionen. Vill de inte, eller kan de inte? Kanske är de inte alls intresserade av att styra landet i den betydelsen att de vill ändra den nuvarande politiken?

Migrationsverket prognostiserar en framtida massinvandring på över 100 000 per år. Har alliansen någon invändning? SD är det enda partiet som verkligen vill driva en ny migrationspolitik. Detta bör framhållas tydligare och partiet bör alltid i politikens olika centrala problemområden framhålla att invandring är en huvudorsak till problemen, exempelvis bostadsbristen, arbetslösheten, ökad kriminalitet och usla skolresultat. Det politiska etablissemanget tycks oförmögna att lägga ner en destruktiv invandringspolitik som förstärker dessa problem. Detta talar för att SD bör driva en idog maximal opposition. I det tyska valet fokuserade AfD envist och framgångsrikt på de problem invandringspolitiken skapat, trots att etablissemanget sökte undvika denna centrala sakfråga.

Detta är en opinionstext. Den återspeglar skribentens personliga åsikter.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.