Påskhelgens kravaller bekräftar att islam inte hör hemma i Sverige

LEDARE Under påskhelgen har vi fått nya kvitton på att den totalitära religionsideologin islam inte är kompatibel med det västerländska demokratiska samhället och, som en del av detta, skiljelinjen mellan VI som slåss med pennan och DOM som griper efter svärdet.

Tyvärr har vi också bevittnat nya exempel på hur demokratin i konflikt med islam retirerar och hur tunga inhemska aktörer inom politik och media, för vilka ställningstagandet för demokrati mot islam borde vara självklart, i stället gör gemensam sak med de muslimska våldsverkarna i deras krav på att avskaffa grundlagsfästa fri- och rättigheter som hittills varit hörnstenar i det demokratiska samhället.

Den kristna påskhögtiden, som ska vara en tid av lugn och kontemplation över vad vi kan lära av Jesu lidande och död och, för mer sekulära svenskar, en skön långhelg för samvaro med familj släkt och vänner, har i stället slitits sönder av islamextremistiska upplopp och kravaller. Poliser som försökt (och i vissa fall inte försökt) upprätthålla ordningen har stenats och misshandlats och deras fordon har stulits och stuckits i brand. Alltsammans till ackompanjemang av de ”Allahu akbar”-stridsrop som är det muslimska våldets ständige verbala följeslagare.

Det muslimska våldet tillåts segra över demokratin

Det akuta skälet för landets invandrade våldsbejakande muslimer att ta till gatorna och (hittills) förvandla delar av Linköping, Norrköping, Stockholm, Örebro och Landskrona till vad poliser på plats beskrivit som en krigszon är att den dansk-svenske politikern Rasmus Paludan genomför en torgmötesturné i Sverige. Vid dessa möten talar han om de samhällsproblem som följt i spåren av den muslimska massinvandringen och den vänsterliberala politik som möjliggjort denna. Han bränner samtidigt vid varje tillfälle ett medhavt exemplar av Koranen.

Eller det har i varje fall varit tanken. I realiteten har Paludans tillståndsgivna torgmöten med stöd i svensk grundlag i flertalet fall inte kunnat genomföras. I stället har det muslimska våldet tillåtits segra när polisen uppvisat en oförmåga och myndighetens ledning även en direkt ovilja att försvara lag och ordning och den svenska demokratin.

Eskaleringsargument för att retirera feltänkt

Att Polismyndigheten inte klarar av sitt uppdrag är illa. Att den medvetet undandrar sig det är värre. Men värst är hur de förment goda och demokratiska krafterna i Sverige dagtingar där de borde vara kompromisslösa.

När polisen misslyckas med att hålla det muslimska våldet i schack och freda en grundlagsfäst rättighet signalerar den fysisk svaghet. När polisledningen aktivt fattar beslut om att inte ens försöka fullgöra sitt uppdrag signalerar den även mental svaghet.

Det är ödesdigert när man har med primitiva krafter att göra som bara förstår maktspråk. Resonemanget om att retirera därför att man inte vill att våldet ska eskalera är bakvänt. Varje gång polisen backar talar man om för våldsverkarna att deras våld lönar sig och extrapolerat att ett eskalerat våld kommer att löna sig ännu mer.

Polismyndigheten lät sig förnedras

Under påskhelgens muslimska upplopp har polisen inte bara misslyckats i största allmänhet eller retirerat på ett ordnat sätt. Man har låtit de religionspolitiska extremisterna förnedra Polismyndigheten och indirekt den svenska demokratin och det svenska folket.

På något annat sätt kan det knappast beskrivas när polisen lämnar över sina radiobilar och piketbussar till våldsverkarna som sedan ostört får paradera runt i dessa, iklädda uniformskläder med polisemblem som de hittat i fordonen och sedan avsluta med att sticka bilarna i brand.

Bakvänd användning av epitetet ”extremist”

I mediebevakningen av de muslimska kravallerna har Paludan titulerats ”högerextremist” därför att han bränner koraner och hans politiska bevekelsegrunder har lyfts fram och ifrågasatts. De muslimska upploppsmakarna som bränner polisbilar har däremot sluppit sådana epitet och även all kritisk granskning av sina religionspolitiska motiv och hur man legitimerar sin våldsanvändning.

Detta trots att det är fullt tillåtet ända in i grundlagen att bränna upp en bok (förutsatt att den är ens egen) men ett grovt brott att bränna upp ett polisfordon. Eftersom motivet till bilbränningen är religionspolitiskt kan man fråga sig vilka åsikter som är mest extrema och tar sig de mest extrema uttrycken – Paludans eller de våldsbejakande muslimernas.

Den frågan ställs dock inte ute på nyhetsredaktionerna när det rapporteras om påskhelgens händelser. Till och med SVT och SR, som har ett krav på sig att vara sakliga och opartiska och därtill en särskild demokratiparagraf att följa, vänder upp och ned på verkligheten med narrativet att det egentligen är fundamentalistisk islam som är normal och svensk grundlag och demokrati som är extrem. I en artikel beskriver statstelevisionen det som ”kontroversiellt” att stå upp för svensk demokrati och frihet mot muslimsk diktatur och teokrati

Medborgerliga fri- och rättigheter som skådebröd

Inställningen att yttrande-, åsikts- och mötesfrihet är fint att ha på papperet men inte bör utnyttjas i verkligheten om det retar upp muslimer finns inte bara hos journalistkåren utan också hos många politiker. Även om de inte sanktionerar våldshandlingarna i sig så ser de som lösning på hur man ska komma till rätta med våldet att gå de våldsbejakande muslimerna till mötes i deras demokratifrämmande krav.

Ett exempel är den socialdemokratiske riksdagsledamoten Ola Möller. I ett inlägg på Facebook kräver han med anledning av påskhelgens händelser lagändringar och utvidgade lagtolkningar som gör det brottsligt att bränna koraner eller på andra sätt reta upp muslimer. ”Att en dansk högerextremist får ställa till med problem och jävelskap i Sverige är åt helvete” skriver han.

SVT Nyheter nöter in samma narrativ när de lyfter fram arabiske invandraren Ali Hussein, boende i Örebro, sägande ”Han som kom från Danmark ska inte göra kaos i Sverige, det är fel”. Varken Socialdemokraterna eller statstelevisionen vågar förstås antyda att det är fel att komma som asylinvandrare till Sverige och ”göra kaos” trots att det i sammanhanget är den mer relevanta reaktionen.

Skrämmande demokratisyn hos regeringspartiet

Bland Möllers förslag finns en ytterligare utvidgning av den redan för ändamålsglidning kritiserade lagen om hets mot folkgrupp. Det bör enligt den socialdemokratiske riksdagsledamoten också vara möjligt att inskränka de medborgerliga fri- och rättigheterna med en friare tolkning av lagrum som anstiftan och försök till olika typer av brott, förargelseväckande beteende med mera.

Att Paludan tvingas bära hjälm och skyddsväst vid sina manifestationer för att skydda sig mot det muslimska våldet, ser Möller som ett bevis på att det Paludan ägnar sig åt borde vara otillåtet. Det är skrämmande att inse att en person som resonerar så bakvänt och har en sådan inverterad syn på vem som är gärningsman och brottsoffer faktiskt sitter i Sveriges riksdag som representant för landets största och regerande parti.

Än mer skrämmande är insikten om att han inte är något unikum. Till och med justitieminister Morgan Johansson (S) säger intervjuad av TV4 att Paludan är den som är ”ligist” i sammanhanget och som bär skulden för hatet och våldet. TV4:s nyhetsankare drar som SVT sitt strå till stacken genom att ifrågasätta om det i framtiden verkligen bör ges tillstånd för manifestationer som riskerar reta upp muslimer.

Tyst om invandring och islam

Inte med ett ord berör Möller på Facebook eller justitieministern till TV4 den djupare problematiken med att stora delar av en religions utövare fullt och fast anser att det våld och den vandalisering som de nu iscensätter är en helt berättigad och proportionell reaktion på att någon bränt en bok. Inte med ett ord berör de den ansvarslösa massinvandringspolitik och misslyckade integrationspolitik som objektivt är den allt annat överskuggande orsaken till att den här sortens religionspolitiskt våld har etablerat sig i Sverige. Den politik som Möllers och Johanssons parti bär ett tungt om än inte ensamt ansvar för.

Det är en toxisk förening av importerad religionsideologi och svensk politik som skördat värre offer än de tiotalet poliser som skadades under helgens upplopp. Nyligen var det femårsdagen för det muslimska terrordådet på Drottninggatan i Stockholm där fundamentalisten Rakhmat Akilov på IS uppmaning och som hämnd för avslag på asylansökan med en stulen lastbil mejade ner och massakrerade ett stort antal svenskar. Bland dödsoffren fanns tioåriga Ebba Åkerlund.

Skuggkalifatets skräckvälde lika effektivt som sharia

Det terrordådet är bara toppen av ett isberg för hur många svenskar som dödats, misshandlats, rånats, våldtagits, bestulits och utsatts för en lång rad andra allvarliga brott av en gärningsperson som släppts in i Sverige av landets styrande politiker. På motsvarande sätt har de kravaller vi bevittnat de senaste dagarna i Sverige samma religionspolitiska motiv som massakern på franska satirtidningen Charlie Hebdos redaktion, halshuggningen av läraren Samuel Paty på öppen gata i Paris och den våg av muslimsk terror som sköljt över Europa de senaste decennierna. Och det är en vänsterliberal invandringspolitik liknande den svenska som öppnat dörren för detta våld.

I Sverige är det denna politik och hotet från detta våld som tvingade Lars Vilks att leva med polisiärt livvaktsskydd 24 timmar om dygnet för att ha ritat en satirteckning av den muslimska profeten Muhammed som rondellhund. Ingen svensk mainstream-media vågade ens visa bilden när Vilks nyligen under mystiska omständigheter dog i en våldsam explosion och bilkrasch. Vi har inte sharialagar i Sverige (än) men det informella muslimska skuggkalifat som satt skräck i oss svenskar gör nära nog samma tjänst.

Demokratin monteras ned när politikerna vill dölja sitt vanstyre

Det är på ett sätt begripligt att de politiker som bär ansvaret för detta monumentala vanstyre nu vill göra allt som står i deras makt för att dölja konsekvenserna av det, även om det innebär en långtgående nedmontering av demokratin, och att det mediaetablissemang som hjälpt politikerna att driva samhället till ruinens brant nu också ställer sig till deras förfogande i att sopa igen spåren.

Tillsammans har dessa politiker och journalister utvecklat en skicklighet i att tala nyspråk för att blanda bort korten. Det tillämpades först på den förda migrationspolitiken och det multikulturalistiska sociala ingenjörskonstprojektet som framställts som både ekonomiskt och kulturellt berikande samtidigt som dess kritiker stämplades som rasister. Nu används nyspråket för att framställa inskränkningarna i våra medborgerliga fri- och rättigheter som en dygd, som ett försvar och skydd för demokratin i stället för det hot mot densamma det i verkligheten handlar om.

Rysshotet exploateras för att vända blicken bort för det inre hotet

Den inrikespolitiska hotbilden från våldsbejakande islam och annan invandringsrelaterad brottslighet och demokratihotet från det politiker- och mediaetablissemang som vill dölja sanningen om sitt eget vanstyre riskerar i den stundande valrörelsen att skymmas av en diskussion om en yttre hotbild från Ryssland.

Även om det Putinska hotet är värt att ta på allvar så kommer vi att få se en medveten agenda där detta förstoras upp av etablissemanget i allmänhet och den socialdemokratiska regeringen i synnerhet medan de inrikespolitiska hoten spelas ned och beskrivs som rasisters konspirationsteorier. Det är med den taktiken den sittande regeringen tänkt hålla sig kvar vid makten och neutralisera sina socialkonservativa utmanare.

Många som varken kan eller vill passa in i det svenska samhället

Områdespolisen Björn i Motala uttrycker i ett inlägg på Facebook besvikelse över hur delar av den myndighet han arbetar för har agerat. Han skriver att ”demokratin och grundlagarna de senaste dagarna fått sig en rejäl törn” av hur det demokratiska samhället fallit undan för det muslimskt religionspolitiska extremistiska våldet.

Björn skriver vidare att ”vi måste stå upp för demokratin och yttrandefriheten”. Att en stor del av landets invandrade muslimer varken kan eller vill passa in i ett sådant samhälle har de med all önskvärd tydlighet själva bekräftat gång efter annan. Varför människor med sådana värderingar sökt sig till ett land som vårt är en gåta, i varje fall om man godtar den gällande doktrinen att de tagit sig hela vägen hit som flyktingar från krig och förtryck i längtan efter fred och demokrati.

Regeringsskifte krävs för massiv repatriering

Helgens kravaller visar att de varken uppskattar att leva i ett fredligt eller demokratiskt samhälle. Den tacksamhet man borde kunna förvänta sig från en nödställd flykting gentemot det folk som gästfritt och generöst öppnat dörren till sitt land på vid gavel lyser också med sin frånvaro. Att få dessa människor ut ur Sverige och tillbaka till sitt forna hemland eller annat land med en kultur och ett styre som bättre passar deras kynne och värderingar bör vara ett prioriterat mål.

För att det ska kunna ske krävs dock att vi först får bort den nuvarande regeringen som inte heller passar in i ett demokratiskt samhälle och ersätter den med en som gör det. Det kan bli svårt eftersom det egentligen bara är ett riksdagsparti, SD, som har en verkligt demokratisk ryggrad och som saknar ett politiskt förflutet man kan frestas att vilja dölja genom att göra ingrepp i demokratin.

Men det börjar bli bråttom. Frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” ställdes av SVT i en partiledardebatt redan för tio år sedan och var relevant redan då. Idag – en miljon uppehållstillstånd senare – finns knappast en mer angelägen fråga att ställa.

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Mats Dagerlind

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Vill du slippa reklamen och samtidigt stötta Samnytt
Bli då prenumerant och välj annonsfritt eller om du hellre vill donera välj det alternativet!