DEBATT Begreppet “Helikopterpengar” sägs ha myntats av den Nobelprisbelönade ekonomen Milton Friedman i hans bok “The Optimum Quantity of Money” som utkom 1969. Andra källor gör gällande att han redan i slutet av 40-talet använde begreppet, vilket i så fall gör det svårt att avgöra vem som först beskrev konsekvenserna av “Manna från himmelen”.

För faktum är att i september 1950 totar den geniale illustratören och manusförfattaren Carl Barks ihop en historia som allmänt benämns som “A Financial Fable” (även känd som “The Cyclone Money Crib”) vilken året efter publiceras i Walt Disney`s Comics där Farbror Joakim, Kalle Anka och hans brorsöner är huvudpersonerna. Det är mycket möjligt att Barks – som ofta på genialt sätt kommenterade samtiden – hade hört talas om Friedmans teori och använde den som utgångspunkt för sin historia. Alternativet skulle annars vara att Friedman läst en serietidning och inspirerats, vilket kanske inte är lika troligt, eller så är sambandet bara en tillfällighet och dessa ekonomiska idéer något som tiden just då var mogen för.

Hursomhelst handlar Barks serie om att Joakim von Anka (som i original heter Uncle Scrooge och inte alls är av adlig börd) flyttar alla sina pengar till landsbygden där de förvaras i ett spannmålsmagasin (corn crib) med motiveringen: Alla tror att magasinet är fullt av säd, så inga tjuvar (Björnligan) kan ana att den i stället är full med pengar. Bondgården, med det stora magasinet som Joakim äger måste ändå drivas och som drängar (farmhands) anställer han Kalle Anka och hans brorsöner för att ihop med honom själv sköta sysslorna. När sedan en kraftig tornado suger upp pengarna ur trätornet så förmögenheten flyger ut över landsbygden bekymrar det konstigt nog inte Farbror Joakim nämnvärt. Varför det?

Landsortsborna blir överlyckliga över pengaregnet och säger ”åt helvete med att jobba, nu är jag rik och ska ha evig semester och utforska världen”. Så småningom när de nyrika och arbetsbefriade bönderna och drängarna återvänder måste de ju ändå äta och den enda matproducerande farmen är Joakims, så ett tjog ägg kostar helt plötsligt 20 miljoner med liknande priser för skinka, bröd och rotfrukter. Efter ett tag får Joakim tillbaka alla sina pengar och allt är som vanligt igen.

I den här historien porträtteras inte Joakim som den “exploaterande” kapitalisten utan i stället som en bondgårdsägare vilken arbetar tillsammans och på samma villkor som sina anställda (knattarna). Protestantisk arbetsmoral och uppskjuten behovstillfredsställelse premieras således, helt enkelt de principer och dygder som till mångt och mycket skapade det västerländska samhällets framgång och välstånd.

Vad Carl Barks egentligen problematiserar är den, hos de flesta människor allmänt förekommande åsikten att begreppet “money for nothing” för det mesta är moraliskt oacceptabelt. Att sedan som i serien genom ett “pengaregn” göra alla till miljonärer leder givetvis till hyperinflation, vilket har kunnat observeras i allsköns länder under historiens gång.

På senare tid har dock “helikopterpengar” fått en ny betydelse, nu senast under pandemin och i ännu högre grad under finanskrisen 2008, allt för att vitalisera och stimulera ekonomin och hålla konsumtionssamhällets hjul i rullning. Ben Bernanke som då var chef för Federal reserve i USA hade läst på om 1929 års börskrasch och insåg att deflation (minskning av penningmängden) som var “The Feds” politik efter Wall Street-kraschen ledde till långvarig depression. Därför lanserade banken ett antal stimulanspaket i form av 100-tals miljarder dollar, allt för att “jumpstart the economy”.

Effekten av denna politik blev vad som närmast kan ses som motsatsen till “trickle down economics” – den ekonomiska teorin som gör gällande att skattelättnader för de rika ökar konsumtionen, vilket får pengarna att sippra nedåt och gynna även de fattigaste. Vad som i stället hände var att stimulans-pengarna som spenderades färdades uppåt genom samhällsskikten och hamnade hos de redan rika. Det påstås att 95 procent av Obamas och Bernankes “dollarregn” i slutändan hamnade hos den rikaste procenten av USA:s befolkning.

Detta fenomen illustrerades i en annan serie av ovannämnde Carl Barks kallad “Spending money” därJoakim helt enkelt har för mycket pengar. Hans gigantiska kassavalv är överfullt så han lejer Kalle Anka och knattarna till att “go on a extravagant spending spree” och därmed göra av med så mycket pengar som möjligt, trots att det smärtar Farbror Joakim att slösa bort en del av sin förmögenhet. Döm om hans förvåning när resultatet av “lyxkonsumtionen” är att han nu tjänat ännu mer pengar då det visar sig att han ägde alla de butiker som Kalle och hans brorsöner handlat i.

Anledningen till dagens skenande “Wealth inequality” är inte att de rika tar de fattigas pengar – som om världsekonomin vore ett slags nollsummespel (eller är fattigas konsumtion stöld?) – utan att pengar genererar ännu mer pengar. Jeff Bezos eller Warren Buffet beter sig inte som Joakim von Anka, som ju samlar pengarna på hög i sitt kassavalv. I stället använder de – likt de flesta andra rika – cirka 70 procent av sin förmögenhet till investeringar i olika projekt som förväntas bli lönsamma och därmed öka på deras rikedom.

Första strofen i Billie Holliday´s berömda låt God bless the child är “Them that´s got shall get. Them that´s not shall lose” saxat från Matteus-evangeliet (13:12) som på svenska lyder: “Åt dem som har ska varda givet, men dem som inget har ska allt tagas ifrån”. Detta brutala faktum brukar kallas Matteus-effekten vilken i princip går ut på att om du har exempelvis talang, intellektuell förmåga eller är berömd (en kändis) öppnas dörrar som ger dig fördelar i livet. Är du då även förmögen kan du ta större risker investeringsmässigt och därmed således potentiellt öka din rikedom. Om du tvärtom super och knarkar bort ditt liv hamnar du till slut på gatan utan några ägodelar.

Att i jämlikhetens namn straffa framgångsrika människor genom konfiskering i form av skyhöga skatter eller rentav med diktatoriska metoder expropriera och förstatliga framgångsrika företag har för det mesta visat sig vara allt från kontraproduktivt till förödande för det generella välståndet i samhället.

I dagsaktuella Ukraina, som med sina bördiga jordar har kallats “Europas kornbod”, tyckte Josef Stalin på 30-talet att de högproducerande bönderna borde dela med sig, dels till staten, dels till inte fullt så framgångsrika bönder. Genom att socialisera jordbruket och skicka “kulakerna” (ett skällsord) på kommunistiska “träningsläger” i Sibirien orsakade denna konfiskering av åkermark en gigantisk hungersnöd, nästan att rubriceras som ett folkmord på ukrainarna. Under Holodomor uppskattas det att över 5 miljoner människor svalt ihjäl eller avrättades för att de undanhöll mat att ge till sina svältande barn i stället för att leverera allt till Sovjetstaten.

Hur ska man då lösa försörjningen för människor som inom en inte alls så avlägsen framtid kommer att vara överflödiga på arbetsmarknaden? Detta mycket tack vare automatisering i form av robotar och algoritmer. Ska man beskatta datorer och robotar eller övertaxera de företag som tjänar pengar på bortrationaliserad personal? De flesta är överens om att för höga skatter på entreprenörs- och innovationsverksamhet hämmar incitamenten att starta företag, men varifrån ska pengarna annars tas?

De som förespråkar UBI (Universal Basic Income), eller medborgarlön som det kallas i Sverige, har räknat ut att kostnaden i princip går på ett ut med dagens bidrags- och välfärdssystem, och några länder och stater har redan experimenterat med medborgarlön, däribland Finland, Indien, Kenya och Alaska med ganska gott resultat. Motståndarna menar att det är demoraliserande att inte ha ett arbete att gå till dagligen och att “pengar från himlen” kommer att skapa initiativlösa människor som kanske går ned sig i drogmissbruk, något som redan kan observeras i USA:s Mellanvästern där arbetslöshet och förslitningsskador har skapat ett opiatmissbruk av oanade proportioner.

Under ett seminarium där UBI diskuterades frågade panelen åhörarna om de trodde att folk i allmänhet skulle sluta jobba om de fick en basinkomst utan krav på motprestation. De flesta svarade ja på den frågan. När nästa fråga i stället löd: Skulle du sluta jobba om du fick gratis pengar, svarade nästan ingen ja. De disparata svaren antyder att vi har en benägenhet att tro sämre om andra än om oss själva.

Människan är av naturen rationellt lat, annars hade hon väl inte uppfunnit alla de tids- och arbetsbesparande maskiner som underlättat överlevnaden och ökat välståndet. Snart kommer säkert någon att hitta nya energikällor som är mycket billigare och miljövänligare än dagens och på så sätt revolutionera livets förutsättningar på samma sätt som kol och olja banade vägen för den industriella revolutionen. Kostnaden för energi (som vi idag känner av med skyhöga el- och drivmedelspriser) styr i mångt och mycket utvecklingen i världen. Skulle människan tämja exempelvis fusionskraften kunde på sikt hela mänskligheten få ett enormt ekonomiskt lyft och även slippa växthusgasernas negativa inverkan på miljön.

I väntan på det måste man dock troligen göra någonting åt de relativa inkomstklyftorna –nationellt men även på ett internationellt plan. Alltför stora klyftor har historiskt skapat allvarliga motsättningar och blodiga revolutioner. Kanske är en medborgarlön som täcker basbehoven ett sätt att tackla framtida problem där man då även kan slippa pressen med bidragssamhällets alla ofta förnedrande regler och bestämmelser. Eller kommer pengar utan motprestation att totalt förändra villkoren för arbetsmoralen och den dagliga sysselsättningen som från tidernas begynnelse har innefattat någon typ av arbetsprestation för brödfödan och bli ännu en tilldragningsfaktor för tredje världens ekonomiska migranter? Tids nog vet vi kanske svaret på den frågan.