Med jämna mellanrum återkommer tanken att problemet med internet är att människor kan vara anonyma och att vi därför borde förbjuda människor från att kunna kommunicera anonymt. Det är en dum och farlig idé. Anonymitet är en hörnsten i medborgarens rätt till ett privatliv, nödvändigt för att vi ska kunna leva fritt, utveckla vår personlighet, menar Piratpartiet.

Anonymitet ger bättre diskussionsklimat

Facebook har sedan många år krävt att användare publicerar sig under sitt riktiga namn (med varierande framgång). Få som använt Facebook mycket och kan jämföra med tjänster som till exempel Reddit som inte kräver riktiga personuppgifter skulle nog hävda att diskussionsklimatet är bättre där människor tvingas använda sina ”riktiga namn” än där de kan bruka pseudonymer.

Icke-anonyma personer tenderar generellt att bete sig sämre än anonyma personer, vara mer aggressiva och hårdare i tonen. Kanske för att den som skriver under sitt ”riktiga” namn har mer att förlora på att medge att man haft fel eller lämna en diskussion som man förlorat kontrollen över.

Results show that in the context of online firestorms, non-anonymous individuals are more aggressive compared to anonymous individuals. This effect is reinforced if selective incentives are present and if aggressors are intrinsically motivated.

https://journals.plos.org/plosone/article?id=10.1371/journal.pone.0155923

Ge bort Samnytt PLUS i julklapp! 🎄🎅

Överraska någon med en prenumeration på Samnytt Plus. Den perfekta julklappen för den som värdesätter ocensurerad journalistik.
Ge bort en prenumeration

Att ha flera identiteter är viktigt för människan

Människor mår bra av att kunna ha olika identiteter. De flesta av oss beter oss annorlunda när vi är på jobbet än när vi är hemma eller på fest. Vi klär på oss olika roller/identiteter beroende på kontext. Det ger oss möjlighet att utveckla olika delar av våra personligheter och hålla tillbaka vissa aspekter av våra liv som vi till exempel inte vill att vår chef ska känna till. Att framställa oss olika för olika kontexter är inte ett tecken på att människor är bedrägliga, fega eller vilseledande, utan på att vi har flera sidor i vår personlighet. En mångfald av identiteter gör att vi kan bolla en mångfald av tankar i en mångfald av sociala kontexter.

Klipp från dokumentären Nothing to Hide.

Glenn Greenwald förklarar varför övervakning – frånvaron av anonymitet – skapar konformitet och begränsar människors beteende.

Pseudonymitet skyddar människor

The people who most heavily rely on pseudonyms in online spaces are those who are most marginalized by systems of power. “Real names” policies aren’t empowering; they’re an authoritarian assertion of power over vulnerable people.

[…]

Not everyone is safer by giving out their real name. Quite the opposite; many people are far LESS safe when they are identifiable. And those who are least safe are often those who are most vulnerable.

Danah Boyd

Att doxxing länge setts som ett grovt brott mot normerna i digitala forum är talande. Doxxing innebär att röja någons anonymitet för att skada denna person. Om anonymitet inte varit viktigt för människor, hade doxxing inte varit ett problem.

För den som arbetar inom en bransch där ens identitet kan vara känslig – t.ex. som psykolog – är det befriande att kunna kommunicera under ett annat namn på nätet. När New York Times hotade att doxxa den kände bloggaren och psykiatrikern Scott Alexander (pseudonym) valde han att radera sin blogg. Hans klienter måste sakna möjligheten att koppla hans bloggande till honom som psykiatriker. I hans blogginlägg om incidenten förklarar han väl varför möjligheten till anonymitet är så viktig ifall vi vill se ett mångfaldigt internet, med olika röster och deltagare.

Maybe I should explain more of my history here: back in the early 2010s I blogged under my real name. When I interviewed for my dream job in psychiatry, the interviewer had Googled my name, found my blog, and asked me some really pointed questions about whether having a blog meant I was irresponsible and unprofessional. There wasn’t even anything controversial on the blog – this was back in the early 2010s, before they invented controversy. They were just old-school pre-social-media-era people who thought having a blog was fundamentally incompatible with the dignity of being a psychiatrist. I didn’t get that job, nor several others I thought I was a shoo-in for. I actually failed my entire first year of ACGME match and was pretty close to having to give up on a medical career. At the time I felt like that would mean my life was over.

[…]

Also, my patients couldn’t Google my name and find me immediately, which I was increasingly realizing the psychiatric community considered important. Therapists are supposed to be blank slates, available for patients to project their conflicts and fantasies upon. Their distant father, their abusive boyfriend, their whatever. They must not know you as a person.

[…]

I got emails from other people who had deleted their blogs out of fear. Sometimes it was because of a job search. Other times it was because of *gestures expansively at everything*. These people wanted me to know they sympathized with what I was going through.

I got emails from people who hadn’t deleted their blogs, but wished they had. A lot of them had stories like mine – failed an interview they should have aced, and the interviewer mentioned their blog as an issue. These people sympathized too.

I got emails that were like that, only it was grad students. Apparently if you have a blog about your field, that can make it harder to get or keep a job in academia. I’m not sure what we think we’re gaining by ensuring the smartest and best educated people around aren’t able to talk openly about the fields they’re experts in, but I hope it’s worth it.

Scott Alexander

Piratpartiet