Polisen Carl: ”Jag döms för polisens egna brister – inte för mitt ingripande”

DEBATT • Jag döms för tjänstefel efter att ha stoppat en livsfarlig mopedist – trots att ingripandet var kort, kontrollerat och riskfritt. Domen borde inte ha handlat om eventuellt bristande omdöme i situationen, utan om systematiska brister inom Polismyndigheten: otydliga föreskrifter, undermålig fortbildning och avsaknad av rutiner för att hålla poliser uppdaterade. Det är inte jag som svikit systemet – det är systemet som svikit mig.

Innan jag börjar kritisera min arbetsgivare så vill jag passa på att lyfta just lokalpolisområde Piteå Älvdal, som ärendet till trots, är den absolut bästa arbetsplats jag varit på både utanför och inom polisen. Flera kollegor och chefer utmärkte sig positivt, men i synnerhet dåvarande LPO-chefen.

Åter till kritiken.

Det är svårt att acceptera att fyra minuter ur då över 10 000 arbetade timmar som polis nu lett till en fällande dom i Högsta domstolen. Händelsen finns dokumenterad på film: ett kort kontrollerat ingripande där ingen skadades, varken tredje man, föraren egendom eller jag själv.

LÄS MER: Polisman fälls i HD – olagligt stoppa trimmad moped

Den förare jag stoppade hade under flera veckor kört vårdslöst, stört och hindrat poliser på väg till andra uppdrag och riskerat andra människors liv och hälsa på ett oacceptabelt sätt. Utan att polisen visat tillstymmelse till intresse för honom.

Dessutom var detta ett högst beräknat beteende i syfte att bli just jagad. Förarens klasskamrater har i efterhand berättat att han innan händelsen uttalat att ”Polisen kan inte stoppa mig, jag kommer aldrig stanna!”

Den aktuella dagen uppträdde han likadant: höga farter, farliga manövrar på gång- och cykelbanor helt oprovocerat då vi inte visar något intresse för honom.

För att förhindra att detta beteende fortsätter valde jag därför att använda motorcykel – ett smidigare och säkrare verktyg än bil – för att söka upp och kunna stoppa honom med minsta möjliga risk.

Förföljandet varade knappt tre minuter. Sedan var han omhändertagen. Ingen skadad, ingen egendom förstörd. Ändå är resultatet en fällande dom –mot mig – med böter och 42 000 kronor i kostnader.

Otydliga regler för alla utom HD

Grunden för domen är Polismyndighetens föreskrift FAP 104-1. Den är otydligt skriven, saknar förarbeten och innehåller tolkningsbara allmänna råd. Varken tingsrätt eller hovrätt tolkade den så restriktivt som Högsta domstolen gjorde – men jag förväntas ändå ha haft den senaste tolkningen klar för mig i stunden för ingripandet.

Det är orimligt att en intern föreskrift ska behöva en HD-dom för att bli begriplig. I yttre tjänst måste vi fatta beslut på sekunder. Vi kan inte bygga våra bedömningar på att framtida domstolar ska tolka interna dokument som vi inte kommer få undervisning i.

Brott mot föreskrift jag aldrig informerats om

När HD hävdar att jag ”måste ha fått klart för mig” att särskilda regler gäller vid förföljande av motorfordon stämmer det delvis. Föregående föreskrift sa att förföljande av tvåhjuliga fordon skulle ske med stor försiktighet och restriktivitet. Den nu gällande FAP 104-1 trädde i kraft efter min MC-utbildning, och har aldrig heller fått den föredragen i någon fortbildning. Jag har helt enkelt aldrig fått information om den FAP jag nu döms efter.

Den årliga avrostningen handlar huvudsakligen om körteknik och säkerhet – inte om juridik eller nya föreskrifter.

LÄS MER: Polisman fälls i HD – olagligt stoppa trimmad moped

Detta är inte en ursäkt – det är fakta. Polismyndigheten har lagt ansvaret för att hålla sig uppdaterad på individen, trots att vi har runt 85 FAP:ar och ett stort antal lagar och instruktioner som ändras löpande. Ingen arbetstid avsätts för att läsa in allt detta. Den tiden ska i så fall tas från operativt arbete.

Det är inte en rimlig arbetsmiljö för någon – än mindre för dem som fattar beslut med potentiellt livsavgörande konsekvenser.

Återanställda kastas tillbaka i tjänst utan uppdatering

Under en period var jag borta från Polismyndigheten. När jag återanställdes några månader innan denna händelse så fanns ingen plan, ingen rutin och ingen obligatorisk genomgång av ändrade arbetssätt, nya föreskrifter eller uppdaterade riktlinjer.

Det är inte bara jag som drabbas av detta – det är ett strukturellt fel som gäller alla återvändande poliser. Det hänger på egna eller lokala initiativ. Sedan ska vi bära fullt juridiskt ansvar för regler vi aldrig fått undervisning i.

Var går egentligen gränsen?

HD menar att ”synnerliga skäl” för att förfölja tvåhjuliga fordon bara finns när föraren är särskilt farlig för andra människors liv eller hälsa. Men den unga mopedisten körde i 50–70 km/h på gång- och cykelvägar, nära pensionärer och barnfamiljer. Han hade uppträtt farligt vid flera tidigare tillfällen.

Om inte detta är farligt – vad är det då?

När Polismyndigheten själv inte förklarat vad ”synnerliga skäl” innebär blir det i praktiken omöjligt att veta var gränsen går. Jag gjorde vad jag bedömde var minst farligt för allmänheten. HD anser att jag borde ha låtit mopedisten fortsätta.

Samhällsproblem göms bakom juridiken

Det finns också en annan dimension som sällan diskuteras. Varför tillåts minderåriga utan tillräcklig personlig mognad köra trimmade fordon – i praktiken motorcyklar – utan behörighet? Varför hamnar allt ansvar på den polis som är satt att vara gränssättande, som försöker agera för det allmänna, och inte på föräldrarna som gett barnet fordonet?

Om samhället menar allvar med trafiksäkerhet måste även det här ansvaret lyftas.

Rimligtvis bör föräldrar hållas ansvariga i högre grad än de gånger som polisen lyckas bevisa att de har tillåtit den olovliga körningen.

Systemet har svikit – inte jag

Jag respekterar rättssystemet. Men det är svårt att acceptera att jag döms, inte för att jag ska ha agerat farligt, utan för att Polismyndigheten inte gett mig förutsättningar att göra rätt. Otydliga föreskrifter, bristande utbildning och total avsaknad av uppdateringsrutiner har gjort det omöjligt att i stunden fatta det beslut som HD anser självklart.

Stöd från allmänhet och ryggdunkar från kollegor i korridoren hjälper, men tystnaden från myndigheten gör det inte lättare att bära domen.

Prejudicerande dom skapar passivitet, inte säkerhet

HD:s dom innebär att poliser framöver riskerar att göra sig skyldiga till brott om de ingriper mot flyende tvåhjuliga fordon – även om ingripandet sker på ett sätt som minimerar riskerna. Detta riskerar att leda till passivitet. När poliser tvekar att agera av rädsla för att bli åtalade riskerar säkerheten i samhället att minska.

Det är en farlig utveckling.

Carl Lindberg – Utryckningspolis i Skellefteå