Reklam, politik och kalkonpris

➤ KRÖNIKA Vinnare till titeln ”sämsta reklamfilm 2019” blev Gillette. Få reklamfilmer har skjutit sig själv i foten lika ihärdigt som deras reklamfilm ”Toxic Masculinity”. Istället för att locka med en bra produkt, försökte man locka köparna med en anklagande straffpredikan.

Filmens budskap är att vita kvinnor är sköra varelser och vita män är busar. Som tur är finns det ett antal svarta män som dyker upp i reklamen och ger goda råd, så att män blir så bra att de förtjänar att få köpa Gillettes rakhyvlar. Företaget överraskades av en folkstorm mot dem fast de var sexistiska på ett omtänksamt sätt och deras rasism var helt PK-anpassad.

Gillette fortsatte sin reklam med en extremt tjock kvinna som skulle personifiera en passande användare av hyveln Venus. Företaget gjorde också en transingfilm där en far skall lära sin flicka/pojke att raka sig. Envishet är inte alltid en dygd.  Gillettes moderbolag, Procter & Gamble, skrev ner sina tillgångar med 8 miljarder dollar…

Gillette förtjänar att få framtida års mest självdestruktiva reklamfilm uppkallas efter sig. 2020 har redan sett en favorit ta sig upp, eller kanske ner, i tävlingen, SAS kalkonfilm ”We are Travellers”.

Trots snabb nedtagning av filmen och långa krismöten förstår ledningen ännu inte hur usel filmen är. De har inte ens begripit att de lagt ut en harakiri-film, utan tror av obegripliga skäl att filmen skulle ge goodwill. De tror att man utsatts för ett ”angrepp” av Ryssland, som genomfört en ”kidnappning” som resulterat att ”SAS plattform ger plats åt värderingar vi inte delar”.

Välvilliga hjärndöda medströmsmedia återger dessa undanflykter utan att göra någon reflektion. Om kunderna skriver negativt på företagets kommentatorsfält så är det naturligtvis något företaget ogillar och ”ger plats åt värderingar vi inte delar”. Den virtuella ”kidnappningen” behöver både SAS och tidningsredaktionerna fundera över innan de skriver om den.

Vill man locka utländska betalande turister att flyga till Skandinavien så bör man inte locka med ”absolutely nothing”. När en kolsvart nysvensk som talar om ”våra förfäder vikingarna” är det kanske en förtäckt lansering av SD:s begrepp ”öppen svenskhet”?

En av de fånigaste självbilderna är att se svensken som den sanna naturliga människan, en varelse som sitter tyst med en Norrlands Guld och är sig själv. Människor från andra länder har däremot en kulturell fernissa påmålad. Men om de kommer till Sverige så kommer fernissan på dem att flagna av och de blir precis som vi, moderna osvenska svenskar.

En tanke med filmen är att utlänningar skall imponeras av den svenska blygsamheten och vilja dela våra värderingar. Men den vinklingen fungerar inte heller. Utlänningen vill inte bli upplyst så att han förstår att också hans nations bidrag till världen är absolutely nothing.

Det är svårt att tro att det går att göra något så uselt bara genom att vara helt omusikalisk och lomhörd. Jag tror det finns en stark självdestruktiv lockelse. Att tala för samtidens fördomar är opportunism, men om man gör det så överdrivet att man blir kritiserad så blir det självspäkning och man kan uppnå martyrstatus, en sorts kändisskap.

En association går till filmgalor. I flera år så har Ricky Gervais i introduktionen preventivt hånat blivande vinnare som pratar strunt. Tala om filmen, tacka kollegerna, men låtsas absolut inte att en självgod och inskränkt goddagspilt som pristagaren har något av intresse att berätta om världens tillstånd.

Trots denna varningsflagg kan de självgoda inte låta bli att vittna om sitt ”uppvaknande”, i USA kallas det för ”wokeness”. PK-religionen solstrålar har värmt upp deras själar och manar dem att vittna inför hela världen. Vid varje gala går några upp och skämmer ut sig själva och tråkar ut tittarna.

Jag tror inte detta skall tolkas som misstag av artisten utan som självhävdelse. ”Jag är så stor att jag kan vara odräglig och ändå förbli stjärna”. Skådisar lever redan i en värld i vilken man kan bli hyllad genom att spela en absolut vedervärdig rollfigur.

Flera antropologer har studerat den så kallade potlatch-kulturen på amerikanska västkusten. Vid sammankomster mellan indiangrupper excellerade man med att ge bort ägodelar och att förstöra dem. Var och en förstår att om en hövding bränner upp en felfri kanot, så är den inte hans enda. Hövdingen från grannbyn hänger på genom att visa att också han har en rik by som lätt kan undvara en av sina kanoter genom att bränna upp också den.

Kommersiella företag är inte så fjärran från potlatch-kulturen. Ett extremt dyrt huvudkontor kan ses som ett sätt att signalera god lönsamhet och gränslösa ambitioner. En film kan bli känd för sina statyetter och sina biljettintäkter, men den kan också bli känd för sin budget.

Detta på samma sätt som en svensk biståndsminister; frågan är inte om output blev bra eller dåligt, utan om man satsat riktigt mycket i input. Det ligger något i uttrycket hellre ökänd än okänd; kan man inte bli en succéhistoria kan man försöka bli en skandalhistoria.

Jag tror en del mindre begåvade beslutsfattare tappar den kvalitativa dimensionen och bara noterar kvantiteten. Jag säger inte detta för att rättfärdiga deras beslut utan för att förklara hur de kan bli så dåliga.

Ett lågprisbolag kan göra en usel reklamfilm, ta skit för den och sedan säga: ”Vi är ett lågprisföretag och vi satsar på bra flygplan och mycket lite på reklam. Då kan den bli så här misslyckad. Vi ber om ursäkt”. Men SAS kan inte göra en kalkonfilm på skoj. Ett högprisföretag måste ge kunden valuta för överpriset och får inte skymfa henne.

Men företagen är ofta odrägliga och precis som stötiga artister vill de uppfostra kunderna. De söker inte leverera kundens önskemål utan berätta för kunden vad han skall önska; det skall vara genus-certifierat och klimatkompenserat.

Företagen vill inte ha IKEA-kunder som håller hårt i plånboken, de vill ha ängsliga PK-kunder som är allergiska eller samvetsömma mot det mesta. Detta påverkar naturligtvis priset och marginalen.

I ett alltmer auktoritärt samhälle flyttas makt från konsumenten till nomenklaturan i stat och företag. Värderingar och prioriteringar flyttas från väljarna/konsumenten till en underpresterande och överbetald mellangrupp. Artdirectors på reklambyrån och före detta artdirectors på marknadsavdelning är samstämmiga och andra mesiga och blinda på företaget jamsar med.

Den svenska konventionella enfalden är en tvångströja som tycks oövervinnerlig för de som tänker annorlunda. Den svenskaste svagheten är ”en svensk tiger”.

Sverige är nog den enda demokratin där debattörerna generellt varnar för polarisering och nästan ingen varnar för brist på pluralism. Det senare är vårt stora problem. Med lite frisk luft i SAS hade man kunnat undvika att producera denna film.  Den kan ses som en illustration på svensk oförmåga att analysera och agera på ett genomtänkt sätt istället för att slaviskt följa fördomarna i PK-manualen.

Den svenska enfalden gör att vi tyvärr har fler kalkonpris att se fram emot. Utlänningar kan förvånas: ”in Sweden?! Sweden?!” Men vi visar ännu låg insikt och svaga rektioner.

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.