➤ KRÖNIKA På fredagen aviserade USA:s regering att man inför tullavgifter på importerat stål och aluminium i syfte att skydda den inhemska tillverkningsindustrin. Man kan ha olika åsikt om fördelarna och nackdelarna med frihandel respektive protektionism. Men Trump anför i varje fall rationella skäl för beslutet, vilket är mer än man kan säga om EU där man nu aviserar liknande åtgärder mot USA, inte föranledda av något ekonomiskt behov, utan som ren hämnd.

Frihandel och specialisering har avgjort sina fördelar, men också nackdelar. Ett land som oförsiktigt och utan konsekvensanalys bara öppnar sina gränser på vid gavel för internationell konkurrens kan drabbas av enorma problem i den egna sysselsättningen med negativa konsekvenser för medborgarna som vida överstiger fördelarna med billigare produkter.

Den globala marknaden är dessutom asymmetrisk. Där konkurreras ofta inte med know-how, utan i stället med låga löner och dåliga arbetsvillkor. I de flesta länder sitter staten och kapitalet också i samma båt och handelsbeslut tas många gånger utifrån geopolitiska hänsyn och quid pro quo-överenskommelser.

När Sverige nu för många skattemiljarder köper in ett nytt luftvärnssystem från USA så har man inte objektivt tittat på om detta är bättre och billigare än vad t ex Ryssland skulle kunna erbjuda. Det är helt andra hänsyn som styr.

Tvärtom är Sverige delaktig i att utsätta Ryssland för ekonomiska sanktioner. Det kan förstås finnas giltiga politiska skäl för detta, men det visar samtidigt med all önskvärd tydlighet att någon frihandel av det slag som globalisterna talar sig varma för inte existerar och när det kommer till kritan inte heller är något de själva är drivande för att etablera.

I länder som Kina där staten och kapitalet inte bara sitter i samma båt, utan i knät på varandra, ger staten kapitalet enorma subventioner för att det ska konkurrera ut andra länders industri. Motiven till att stärka den egna ekonomin och försvaga andras är i grunden politiska.

I de initialt ekonomisk- och arbetsmarknadspolitiska bekymrens spår följer inte sällan stor social oro och politiska motsättningar i ett land som drabbas av globalismens avigsidor. Allmänt så är ”jobben” också den traditionellt viktigaste frågan för ett lands politiker. Det är väljarnas starkaste krav på sina folkvalda, att de ska trygga sysselsättningen.

Det här vet förstås Trump och eftersom han inte tillhör det politiska etablissemanget som kan missköta arbetsmarknadspolitiken men med lite personalombyte i toppen hålla sig kvar vid makten ändå, måste han i motsats till sina föregångare föra en politik som verkligen ger amerikanarna jobb. Eftersom han inte tillhör det politiska etablissemanget som ser makt som ett egenvärde, har Trump också en starkare motivation att faktiskt uträtta något under sina år i Vita Huset.

I en värld med suveräna nationalstater har ett land (eller en federation som USA) dessutom rätt att självständigt besluta vilken tillverkning man vill ha i landet och vilken man kan tänka sig att ge upp till förmån för import utifrån. Motiven till sådana beslut kan vara många.

I fallet med den amerikanska stålindustrin handlar det inte bara om att rädda jobben. Det finns också säkerhetspolitiska aspekter på att USA ska kunna tillverka sitt eget stål.

Vad händer i händelse av en internationell konflikt om Kina skulle besluta att stoppa sin stålexport till USA. Det räcker för övrigt med en internationell finanskris för att världshandeln ska sluta fungera, med de konsekvenser det får för länder som förlitat sig på import i stället för egen tillverkning.

En industri kan också vara en del av ett lands kulturarv, folksjäl och identitet. Fransk vintillverkning till exempel. Inte alla folk har indoktrinerats till oikofobi i samma utsträckning som det svenska, där vi inte längre bryr oss om ifall dalahästen vi köper är tillverkad i Leksand eller i Taiwan. Inte alla länders regeringar och folk rycker på axlarna som de svenska när varvsindustrin, tekoindustrin eller en av de största och mest anrika biltillverkarna försvinner.

Det sistnämnda exemplet har sin motsvarighet i USA. Billtillverkarstaden Detroit är ett skrämmande exempel på globaliseringens negativa effekter. Visserligen har stadens styrande genom inkompetens och korruption sin del i att staden gick i konkurs och till stora delar förvandlades till något från en dystopisk Mad Max-film, men i botten ligger den amerikanska bilindustrins konkurrensutsättning från framför allt Asien. Ja, det blev billigare bilar för konsumenterna men till ett enormt högt pris.

I ett längre perspektiv är inte global konkurrens det stora hotet mot industrijobben. Det är i stället robotiseringen. Det kommer att bli ett stålbad, för att använda ett i sammanhanget passande uttryck, för såväl politiker som marknadsekonomin att hantera. Vad gör vi när hälften eller ännu större andel av befolkningen inte längre behövs i produktionen? Det kan rentav tarvas ett helt nytt ekonomiskt system.

Men det är en annan problematik, inget argument för låt gå-mentalitet inför att jobben i väst försvinner till utvecklingsländer. Man gör sig inte av med en hel industri baserad på manuell arbetskraft för att sedan efter ett tag starta från noll och bygga upp en ny industri i samma bransch baserad på robotiserad arbetskraft. Man ser i stället till att behålla kunnande och infrastruktur i landet och växlar över produktionen från manuell till automatisk.

Det är fullt tänkbart att den amerikanska stålindustrins problem inte uteslutande beror på riggad utländsk konkurrens och att det också kan behövas rationaliseringar och nytänkande. Men grundläggande är ändå att om den amerikanska regeringen och det amerikanska folket vill ha en inhemsk stålindustri så har de rätt att vidta de åtgärder de anser behövs för att skydda den industrin, inklusive importtullar på stålprodukter.

Tullar är dessutom inget nytt eller unikt påfund från Trump, så som det de senaste dagarna har framstått i Trump-fientlig msm-media. EU har också tullar som gynnar den inhemska marknaden, inte minst för konsumenterna. I Sverige kan du få betala upp till 20 procent i tull på en vara som du beställer från exempelvis USA, plus en administrationsavgift, plus 25 procent moms.

Allra mest oroad blir man dock av det infantila tonläget från ledande politiker. På fredagen aviserade exempelvis EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker vad han rubricerade som ”motåtgärder” men i realiteten bara är ren hämnd utan någon som helst rationell ekonomisk grund.

EU ska ”börja behandla varor från USA på samma sätt” heter det och man pekar ut typiska amerikanska produkter som Harley Davidson-motorcyklar, blåjeans och bourbon som exempel på sådant som man avser belägga med höga importtullar. Detta alltså endast för att straffa USA eftersom det inte finns någon tillverkning i EU av motsvarande produkter som efter en ekonomisk analys har bedömts behöva skyddas.

Donald Trump är vald av det amerikanska folket för att tillvarata USA:s och amerikanarnas intressen. Det kan vara svårt för oss i Sverige att förstå där regeringar av skiftande kulör länge inskärpt den humanitära stormaktens maxim i medborgarna och dessutom klargjort att vi är så odugliga på att sköta vårt land att det skulle stanna om vi inte lät utlänningar ta hand om det.

Samtidigt ges det dubbla budskap, för handeln är full av budskap om att köpa svenskt, varor med blågula flaggor och varudeklarationer som ”mjölk från svenska gårdar”. Varför det? För att vi ser ett värde i att ha ett svenskt jordbruk, ha kontroll över hur produktionen sker, värna det öppna landskapet som en del av vårt kulturarv och även ha en beredskap för eventuella framtida stopp i det globala frihandelsmaskineriet. Just jordbruket åtnjuter också enorma subventioner från EU.

Det vore klädsamt och befriande om rapporteringen och reaktionerna på USA:s beslut att införa tullavgifter på stål präglades av en smula mindre hyckleri, sandlådementalitet och skygglappsförsedd Trump-fientlighet än vad som nu är fallet.