I en krönika hos den socialdemokratiska tankesmedjan Tiden skriver riksdagsledamoten Laila Naraghi (S) att partiet – något sent påtänkt – måste våga kritisera religioner och inte minst islam.

Enligt Naraghi vill hon “göra ett försök att skriva om partiets behov av att bättre se religiösa konservativa uttryck som på senare år tagit större plats i samhället”, något som även gäller svenska partier.

Som exempel pekar hon på hur hon förväntades försvara Jamal el-Haj, “en väletablerad man med en konservativ religiös agenda”.

LÄS ÄVEN: S sparkar Jamal El Haj – men muslimpartiet Nyans välkomnar

I ljuset av det som krävdes för att “kasta religionens påtvingade ok bort från samhällskroppen” ser hon det som “häpnadsväckande hur blinda vi tycks ha blivit inför det hot som religiös dogmatism utgör i dag”.

Jag känner mig säker på att vårt parti, 2017 eller 2023, hade agerat resolut om det framkommit att en partiföreträdare hade velat hjälpa Ulf Ekman och Livets ord, eller för den del mormonerna, Jehovas vittnen eller Trumplägret, eller andra konservativa kristna rörelser. Om han hade deltagit i konservativa, religiösa möten genom att hänvisa till Bibeln och att det var viktigt för företrädarens tro och ursprung. Det hade partiet aldrig accepterat hos en riksdagsledamot. För där känner vi oss trygga, sedan mer än 100 år tillbaka. Men när det kommer till andra religioner, som islam, har vi – liksom andra svenska partier – verkat gå vilse ibland.

Varför just islam har en särställning menar hon beror på att att det är “ett uttryck för majoritetssamhällets nedvärderande syn på människor med utländsk bakgrund i allmänhet, och muslimer i synnerhet”.

Foto: Oxfordian Kissuth, CC BY-SA 3.0

Hon menar också att kraven och förväntningarna skulle vara betydligt högre på invandrare. Samtidigt kan de påstådda fördomarna leda till att majoritetssamhället i vissa situationer tenderar att vifta bort och förminska sådant som borde tas på allvar.

Kombinerat med vår starka övertygelse att religion i vårt sekulära land är en privatsak – blir detta besvärligt att prata om för ett politiskt parti som vårt. Även om det är uppenbart att när den privata religiösa övertygelsen står i bjärt kontrast till det man som riksdagsledamot, eller annan förtroendevald, är ålagd att arbeta för, vilket kräver att partiet agerar – så har det varit svårt. Fanatismen bär på en sprängkraft som lätt kan få oss sekulära att darra på manschetten.

Vidare heter det att muslimer i Europa är en utsatt grupp och att “islamofobin” är utspridd. Naraghi uttrycker också en rädsla för att kritiken mot den religiösa överbyggnadens dogmatiska uttryck lätt kan “kidnappas av främlingsfientliga krafter och bli ännu en slinga i dagens rasistiska melodi”.

För att kunna hantera samhällsproblem – oavsett vilket det handlar om – behöver vi kunna hantera det i vårt eget parti. Vi ska så klart vara bäst i klassen bland svenska partier. Och för att kunna hantera det, måste vi kunna se det och tala om det. Artikulera, formulera, mobilisera. Precis som vi alltid har gjort kring alla orättvisor och problem. Det börjar i samtalet. Vi måste ånyo tala om religionernas konservativa uttryck och socialdemokratins uppgift att bekämpa dem.

LÄS ÄVEN: AVSLÖJAR: Så här vill islamisterna ta över hela SSU