➤ KRÖNIKA Det finns stora förändringar som är av uppenbar betydelse för Sverige. Det finns också händelser som är mer incidenter än skeenden, men säger en del om vårt samhälle och dess utveckling.

De svenska myndigheterna ligger i beredskap, inte mot bränder, men mot ” hat och hot”. Ibland är detta mest löje, men ingen gillar att ses som löjlig, så de utsatta kallar därför löjet för hat. En nyvald styrelse för SSU-Hylte lade ut en bild på sitt gäng som publicerades i Hallandsposten i somras och sedan blev viral. De såg inte ut som en styrelse för ett svenskt arbetarparti utan för en invandrarförening.

I identitetspolitikens Sverige där man klassar människor efter hudfärg, kön och handikapp så uppstår rimliga krav att göra det såväl i motvind som i medvind. Styrelsen består av åtta färgade personer samt en enda vit person som är ”längdutmanad” (dvärg).

Om man nu predikar en representativitet; att en styrelse skall ”spegla Sverige som det ser ut”, så motiverar denna skeva representativiteten ett närmast obligatoriskt löfte om bot och bättring. Men istället går systemet till motattack. Stefan Löfven tar till orda, han ser ”hat och hot” och lovar SSU-Hylte ”kom ihåg att ni har hela arbetarrörelsen bakom er och vi backar inte en millimeter”. Bakom vad? Den bristande representativiteten?

Även Säpo är med på banan: ”Vi har informerat oss om det inträffade, Men i nuläget är det här inte ett ärende för Säkerhetspolisen utan för polismyndigheten”. Det tycks vara ytterligare en felbedömning, det här är inget ärende för polisen utan för ett föreningsmöte. Om man inte har lämpliga kandidater så får man väl lägga ner den här SSU-föreningen. Om Socialdemokratin ska vara ett arbetarparti så duger det inte med en bild på bidragsmottagare.

Det är kanske ett skifte av målgrupp för partiet som nu sker? Underorganisationen ”Socialdemokrater för tro och solidaritet” poängterar gärna att invandrarna är en grupp som är mer lojal med socialdemokratin än vad arbetarklassen är. Och socialdemokratins intresse är främst den socialdemokratiska kaderns egenintresse, inte arbetarklassens. Detta leder till en oförmåga att se bristen på svenskar och på arbetarklass i SSU-Hylte som förklaring till det löje som uttrycktes mot dess styrelse.

Det påminner om akademiska institutioner för ”genusvetenskap”. De ser sig som de främsta förespråkarna för könsjämlikhet, men är samtidigt den institutionskategori som har störst obalans mellan könen. Genusgänget mäktar inte ens använda sina jämställdhetsregler på sig själva.

De som kallar sig antirasister blir indignerade när de blir påkomna med att ha skapat en i det närmast ”rasren” styrelse som inte alls är representativ för Sverige som det ser ut i dag. Etablissemanget saknar helt självironi, men vi kritiker bör inte låta oss lugnas av att det hela verkar löjeväckande. Hela PK-religiositeten är ju som en parodi på ett totalitärt system. Men låt inte det löjliga förleda oss. Detta är, trots löjet, kärnan i ett framväxande totalitärt system.

Socialdemokratin tog ett första steg i islamisering redan 1994. Då utformade socialdemokratin ett avtal med islamistiska förbundet om politisk representation i utbyte mot röstning på S. Till 2002 skulle sossarna promovera 15 muslimer till kommunplatser, 5 till landstingen och 5 till riksdagen. Socialdemokraterna skulle ha 2000 muslimska partimedlemmar och 300 skulle utbildas för politiska roller.

Detta var ett islamiseringsbeslut. Den socialdemokratiska organisationen för kristna, Broderskapsrörelsen, har ombildats till ”Socialdemokrater för tro och solidaritet”. Den skulle inte längre vara kristen utan ekumenisk och anamma islam. Muslimska värderingar och högtider skulle införas i Sverige.

Den muslimska gruppen i Sverige är så stor och röstar i så hög utsträckning till vänster att de har alla möjligheter att avgöra framtida val. Det ger en rationalitet i detta avtal, men gör det också ännu mer demokratiskt tvivelaktigt. Till det tvivelaktiga hör att avtalet var hemligt i 20 år tills det avslöjades av en socialdemokratisk riksdagsledamot, Carina Hägg.

Jag tror det är behjälpligt att titta på det internationella ideologiska mönstret. Arbetarklassen ansågs själva kunna skapa ett fackligt medvetande, men för att skapa ett socialistiskt medvetande behövdes de intellektuella i kommunistpartiet. I överensstämmelse med detta skrev Gramsci om partiets relation till personer från kolonierna; den var ju ännu primitivare och behövde mer hjälp.

När arbetarklassen i väst visade mindre intresse för revolution så riktades de vänsterintellektuellas intresse mot grupper som var mer hjälplösa. De som inte bara var ”den andre”, utan ”subalterna”.

Vänstern gladdes åt sin egen välvilja, men det blev snart solk i glädjebägaren. De subalterna började kräva plats för representanter som hörde till gruppen istället för välvilliga västerlänningar.

För att understryka sin avoghet började de också protestera mot ”appropriering”. Det är när någon som inte hör till en grupp agerar som om han eller hon ingår och härmar vissa kulturyttringar. De subalterna borde kunna gilla detta då ”imitation är den enda ärliga formen av smicker”, enligt Oscar Wilde.

Enligt postmodern teori är du den som du känner dig som. En transsexuell man kan nu göra anspråk på att vara kvinna även utan en intimoperation. Här råder inga krav på autenticitet och essentialism.

Sämre gick det för en amerikansk kvinna, Rachel Dlezal, som gjort karriär i svarta organisationer som svart fast hon var vit. Av allt att döma var hennes rasbyte en genuin uppfattning. Hon gick helt in i sin roll som afroamerikan, men när det uppdagades bilder på henne som en helt vit liten flicka så drog hon på sig en hatstorm tills hon avgick från sina uppdrag.

Hennes brott var appropriering, hon hade tagit till sig svarta attribut utan att essentialistiskt vara svart. De vanliga vita antirasisterna var väldigt tysta med sina fördömanden av essentialism och förespråkande av postmodernism. ”Du är det du känner dig vara” används mer framgångsrikt på kön. Heterosexuella accepterar tokiga narrativ utan arga protester.

Även i Sverige vill de subalterna representera sig själva. Det mest iögonfallande har varit SSU i Skåne som tagits över av en muslimsk sekt. Den är förhållandevis fredlig men har varit aggressiv i partidistriktet och kört över andra fraktioner.

Vid ett tillfälle då internationalen skulle sjungas, som brukligt i detta traditionella vänsterfäste, så blev sången avbruten och överröstad av en arabisk sång. Någonting har hänt. Islamiseringen har tagit ett steg till.

Socialdemokraterna lär känna av den nya tidens fraktionsstrider. Olika individer med samma idéer kan gruppera sig, men det är svårt då personerna som har lika åsikter i många frågor också har olika i andra. Vem ingår och vem gör det inte? En grupp som har en gemensam religiös eller etnisk nämnare har lättare att mobilisera en separat grupp.

Svensk statsindividualism och konsensusmentalitet fungerade tidigare, men kan den fungera i en multikulturell miljö när andra lojaliteter är mycket starkare än samhörigheten till ett politiskt parti? De svenska partierna är toppstyrda för att medlemmarna är oorganiserade medan ledningen är organiserad. Nu får partiledningarna möta sammanhållna grupper med egna agendor.

Ett svenskt parti kan inte bestämma sig för att ta hand om en grupp på partiets villkor. Gruppen kommer att vilja ha egna representanter och på gruppens villkor. Ett multikulturellt samhälle är ett etnifierat samhälle.

Vi har sett detta också i andra partier främst Miljöpartiet. Både socialdemokraterna och moderaterna har tanklöst fört fram personer som är eller varit ordförande i islamistiska förbundet till viktiga partiposter. Kan de tro att dessa personer sätter partiet över tron?

De icke-svenska representanterna visar återkommande att de inte anammat de svenska värderingarna, utan deras avsikt är att påverka Sverige med sina utomeuropeiska värderingar. Fortsättning följer, detta skifte har bara börjat.