DEBATT • Vem skrev Illiaden? Bibeln? Berättelserna om kung Artur? Svaret är en kombination av att ingen vet, och det fanns långt fler än en författare. Myter och sagor har aldrig en enda upphovsman, och även när ett visst namn får äran (som Homeros eller bröderna Grimm) så är dessa sammanställare av äldre traditioner.

Istället lämnas bidrag av hundratals berättare och tusentals lyssnare, och det blir omöjligt att avgöra var den enes insats börjar och den andres slutar. Myter skapas inte, utan växer fram. Denna typ av mytiskt berättande tros ofta höra till forntiden, men det är inte hela sanningen. I dagens värld är detta evolutionära berättande bäst representerat av superhjältegenren.

Superhjältefilmer har dominerat vita duken i flera år. Massiva specialeffekter har lett till kostnader på hundratals miljoner dollar, men vissa filmer har i gengäld dragit in mer än en miljard. Ibland har de till och med – chockerande nog – dragit till sig kritikernas välvilja, som The Dark Knight eller The Joker. Men berättelserna dessa filmer bygger på är långt äldre.

Superman föddes 1938, och Batman, Captain America, Flash och Green Lantern följde de närmaste åren. Det kan med säkerhet sägas att dessa karaktärer nu är långt äldre än de flesta som njuter av deras äventyr. De ursprungliga författarna är med få undantag döda, och deras efterträdare växte upp med de karaktärer de nu själva skriver nya äventyr för.

Och visst har dessa berättelser utvecklats under decenniernas Superhjältarnas egenskaper, fiender och utmaningar har förändrats, och detsamma gäller även de sammanhang de framträder i. Karaktärerna återföds ständigt i olika versioner, drivna av nya skribenter, nya tecknare, nya medier, nya tider, nya ideal, och ständiga reboots.

Detta skapar ofta extremt snåriga och motsägelsefulla berättelser, men det är precis vad som ger evolutionen den variation den behöver att arbeta med. Det som visar sig populärt och framgångsrikt blir en del av en kanon som förs vidare, medan annat glöms bort – ofta till allas lättnad.

Exemplen på förändringar är oändliga, stora som små: Captain Americas patriotism är inte lika självklar som under andra världskriget. Superman verkar ha glömt sin isande andedräkt. Wonder Woman har befordrats från sin sekreterartjänst. Thanos, Ra’s al Ghul, och Swamp Thing oroar sig för miljöproblem.

Särskilt skurkarna varierar – de klassiska superhjältarna har matchats med hundratals om inte tusentals superskurkar, och de bästa får göra repris. Vissa har nu blivit så välkända att de fått sina egna filmer, som Joker, Harley Quinn, Venom, Morbius, Black Adam, och senare i år Kraven The Hunter. 

Framgångsrika teman upprepar sig. Om vi ska ta Batman som exempel så får han sedan 1988 hantera hur hans medhjälpare Robin mördas och hur Batgirl paralyseras, och sedan 1993 riskerar han att få ryggen knäckt av Bane, och sedan 1986 hamnar han då och då i gräl med Superman. Som tur är har han den rättrådige polischefen Jim Gordon på sin sida, som blivit långt mer kompetent med åren. När det gäller Batmans moral så har den varierat, men det verkar nu bli allt mer accepterat att Batman aldrig dödar. Att tortera och lemlästa brottslingar verkar dock helt okej.

Den tydligaste tendens som kan ses är att de flesta superhjältar utvecklats i en mognare riktning. Eller åtminstone mörkare. Sannolikt har det med den förändrade demografin att göra. Dagens superhjältefans har ofta varit sådana i hela sina liv, och deras smak har förändrats sedan de var barn.

Idag är superhjältefiktion i det ursprungliga serieformatet ofta synnerligen brutal. Blod, tarmar, och hjärnsubstans är vardagsmat. Ibland bokstavligt. Detta är en skillnad mellan de familjevänliga biofilmerna, även om det även där har börjat smyga in betydligt mörkare berättelser. Särskilt Batman har förändrats, från 60-talets glatt barnsliga TV-serie till mörka actiondramer fyllda med existentiell ångest. Ironiskt nog så är detta faktiskt en återgång till ursprungskaraktären från 30- och 40-talet.

Denna evolutionära utveckling skiljer serietidningsmediet från de flesta andra litteraturformer.  Det vanliga är ju att det finns en skapare vars ord är lag, en Tolkien, Rowling, eller Martin. Dessa står för en kreationistisk skapelseberättelse, där en viss individ medelst intelligent design skapar en värld. En sådan gudalik individ finns inte när det gäller superhjältar. Visst kan man ofta peka på en viss individ som först skrev eller tecknade en viss karaktär, men över decennierna får berättelserna oundvikligen ett eget liv.

Detta är vad som ger superhjältarna deras mytiska karaktär. De skapas inte av specifika individer, utan kollektivt av hundratals författare och tecknare, baserad på återkoppling från en mångmiljonhövdad publik under flera generationer. Superhjältarna påverkas av och anpassas efter samhällsutvecklingen. De är inte skapade av individer, utan av hela samhällen och kulturer. På så vis ger de en unik inblick i vår moderna folksjäl.  

Jakob Sjölander