Svenska kyrkan plockar ned kors och satsar på ”religionsneutralitet“

Svenska kyrkan har under de senaste decennierna genomgått en djupgående förändring. Från att ha varit en teologiskt tydlig folkkyrka har den blivit en institution där centrala kristna symboler och begrepp gradvis tonas ner, samtidigt som socialistisk värdegrundsretorik, hbtq-, klimat- och Palestinaaktivism tar allt större plats. Tidigare har Svenska kyrkan välkomnat att kyrkolokaler omvandlas till moskéer – och nu ska kors plockas ned i en satsning på att uppnå ”religionsneutralitet”. Samtidigt växer kritiken och medlemsantalet sjunker. Vad tror kyrkan egentligen på i dag – och varför tycks Jesus ha hamnat i skymundan?

Sedan skilsmässan från staten år 2000 har Svenska kyrkan i ökande grad profilerat sig som samhällsaktör snarare än trosgemenskap. Det märks i det offentliga språket, i de politiska utspelen och i hur kyrkans företrädare agerar. Istället för att tala om synd, nåd, frälsning och den uppståndne Kristus, dominerar termer som klimatansvar, inkludering, värdegrund och mänskliga rättigheter.

LÄS ÄVEN: Svenska kyrkan: Muhammed ska vara kristnas nya profet

Ärkebiskop emerita Antje Jackelén blev en symbol för denna utveckling. Hon uttalade sig ofta om politik, klimat, nationalism och “högerpopulism” – men sällan om klassisk kristen tro. Hennes efterträdare Martin Modéus har i högre grad betonat spiritualitet, men linjen är fortsatt försiktig i offentlig teologisk tydlighet.

Eva Brunne, tidigare biskop i Stockholm, föreslog 2015 att religiösa symboler tillfälligt kunde tas ner i Sjömanskyrkan i Frihamnen för att muslimer skulle känna sig mer välkomna. Uttalandet väckte stor debatt och blev en symbolfråga för hur kyrkan hanterar sin egen identitet i mötet med andra trosuppfattningar.

Men behövs det dragshow-artister för att locka människor, är det ju en för sorglig verksamhet. Då har man gett upp… Snarare behöver kyrkan återfå sitt självförtroende och börja odla sin grund igen, dvs den kristna tron.

Josefin Utas, samhällsdebattör

Parallellt har HBTQ-frågor lyfts fram allt mer inom Svenska kyrkan. Pridegudstjänster har blivit återkommande, regnbågsflaggor vajar utanför många kyrkor och vissa präster bär regnbågsstola vid altaret.

Samhällsdebattören Josefin Utas menar att detta är ett uttryck för att kyrkan har lämnat sin kärna och blivit en spegel av samtidens ideologier.

Hon kommenterade detta nyligen i ett inlägg på Facebook:

“Ett tecken på Svenska kyrkans ängslighet. De tror att de måste syssla med sånt här för att vara ‘relevanta’, blidka ‘rätt värdegrund’ och för att folk ska komma dit. Men behövs det dragshow-artister för att locka människor, är det ju en för sorglig verksamhet. Då har man gett upp… Snarare behöver kyrkan återfå sitt självförtroende och börja odla sin grund igen, dvs den kristna tron.”

När korset tas ner – och kyrkor blir moskéer

I Umeå ska Röbäcks kapell göras religionsneutralt. Det kristna korset tas bort och ersätts med ett nytt konstverk utan religiös koppling. Detta sker eftersom Svenska kyrkan menar att en tredjedel av ceremonierna i dag är borgerliga.

Eva Salander, tillförordnad kyrkogårdschef i Umeå pastorat, vill att Svenska kyrkans lokaler ska kunna användas både för borgerliga begravningar och andra typer av ceremonier.

– Istället ska det finnas ett neutralt konstverk på väggen och vi tänker oss något ganska stort, berättade tillförordnad kyrkogårdschef Eva Salander för statstelevisionen.

Även hennes kollega Fredrik Juul, kyrkoherde, försöker sälja in satsningen som att det, trots förändringen, ändå inte innebär någon förändring.

– Det finns en viss rädsla för att Svenska kyrkan inte kan vara en kristen kyrka, och att vi ska behöva ta bort ett kors eller ett konstverk inspirerat av en bibelberättelse, men det här är ju inget som i sig hindrar att man fortsättningsvis kommer kunna ha en begravningsgudstjänst med präst, säger Fredrik Juul till SVT.

Liknande förändringar har skett på andra håll. I Åmål togs korset bort från ett gravkapell för att uppnå “neutralitet”. Det väcker frågor om vad som finns kvar när kyrkan tar bort det som gör kyrkorummet heligt.

När en äldre kyrka i Umeå lades ut till försäljning 2021 ville en imam köpa byggnaden och göra den till moské. Studentprästen Christofer Sjödin kommenterade i ett inslag i statsradion:

– Det vore väl fantastiskt om några av våra lokaler kunde bli moské. Han fortsatte:

– Det är väl fint om det kan användas av andra, för bön.

LÄS ÄVEN: Svenska kyrkan vill omvandla kyrka till moské: “Vore fantastiskt”

I samma inslag säger Ahmad Mohanna, ledamot i den islamiska föreningen i Västerbotten:

– Det där är den enda hjälp vi behöver. De kommer sälja en lokal och vi behöver en lokal, varför skall inte sälja till muslimer?

Kyrkans företrädare har i vissa fall beskrivit detta som ett uttryck för öppenhet och respekt för andra. Samtidigt väcker utvecklingen frågor om huruvida kyrkan abdikerar från sin uppgift att stå upp för den egna tron.

Tystnad om Jesus – även i kyrkovalet

Inför kyrkovalet 2025 presenterade Socialdemokraterna, den största nomineringsgruppen, ett valmanifest helt utan orden “Gud”, “Jesus” eller “Kristen”. Fokus låg istället på “solidaritet”, “klimat” och “mångfald”.

LÄS ÄVEN: Svenska kyrkans nya psalmer handlar om klimat och invandring

Josefin Utas kommenterade detta i ett inlägg på sociala medier:

“I manifestet nämns inte Gud eller Jesus, inte ens ordet kristna (som tex i att skydda kristna runt om i världen)… I en kort skriftlig kommentar // svarar gruppledaren för S kyrkomötesgrupp, Jesper Eneroth: ’Därför att kyrkovalet inte handlar om att besluta om Gud eller Jesus.’”

Utas tillägger: “Ingen påstår att man ska ”besluta om Gud eller Jesus”. Det handlar snarare om perspektiv i HUR man bedriver de olika saker han nämner. Vilken roll spelar Jesus och den kristna tron i verksamheten som kyrkan bedriver? Detta är förstås inte oväntat i en kampanj som drivs av ett kansli för ett politiskt parti och leds av en valgeneral som inte tror på Gud.”

Egentligen kan man ju kalla det för begravningsplatser, det är ju ett gammalt ord, att det heter ”kyrkogård”.

Eva Salander, tf kyrkogårdschef i Umeå pastorat

Samma tendens återkommer i kyrkans officiella kommunikation. Ett kollektcirkulär från den internationella avdelningen inför Heliga trefaldighets dag nämnde varken Fadern, Sonen eller Anden – trots att dagen är vigd åt treenigheten.

Kyrkoordningen slår fast att Jesus Kristus är kyrkans centrum och livskälla. Men denna formulering får allt mindre genomslag i praktisk verksamhet, kommunikation och styrdokument.

Korset tas ner – för att ingen ska känna sig utanför

När Samnytt kontaktar Eva Salander i Umeå pastorat ställer vi frågan hur man har resonerat kring att ta bort det kristna korset – det mest centrala symboliska uttrycket för kristen tro – ur ett kyrkorum som fortfarande står under Svenska kyrkans ansvar.

– Det finns ett ökat behov av borgerliga begravningar. Och problemet vi har i Umeå pastorat är att vi har brist på religionsneutrala lokaler som är lite större. Hon fortsätter:

– Vi är fullt medvetna om symbolvärdet, men uppdraget vi har är ju att tillgodose religionsneutrala lokaler.

Vem har gett det uppdraget?

– Det är begravningslagen, där det uttalat står så.

Hon beskriver att detta är en kristen tradition men att det står att huvudmannen ska tillgodose lokaler som är fria från religiösa symboler. Att det inte står att uppdraget är att tillgodose att det finns med kristna symboler.

Hon understryker samtidigt att det bara är en av 19 lokaler där man gör så här.

Tidigare har korset vid vissa tillfällen dolts med tyg. Många uppfattar det som en stark symbolhandling. Hur ser ni på den signal det sänder – att korset uppfattas som något som bör döljas, i ett kyrkorum?

– Jag tänker att lika väl som det känns som en stark symbol för dem som ser det som något positivt, så blir det ju en stark symbol för dem som valt att gå ur Svenska kyrkan. Det är ju lika laddat värdemässigt, för alla de personerna, på gott och ont.

Har ni genomfört någon form av medlemsdialog, samråd eller förankring innan beslutet fattades – vet man att de här personerna skulle uppfatta korset som någon slags provokation?

– Den återkopplingen har nog varit både och. För vissa är det viktigt, för andra är det inte viktigt.

Hon menar vidare att alla folkbokförda betalar begravningsavgiften, att det är den som finansierar våra begravningar.

– Egentligen kan man ju kalla det för begravningsplatser, det är ju ett gammalt ord, att det heter ”kyrkogård”.

Vi återgår till kapellet och frågar om hon tror att ett religionsneutralt kyrkorum utan kors och kristna uttryck kommer uppfattas som mer inkluderande – eller om det riskerar att bli anonymt och meningslöst?

– Men det är väl ingen som skulle säga att det skulle kännas meningslöst att ha en begravningsceremoni ute i naturen. Då skulle man ju snarare slås av, oj, vad vackert det är! Hur har det blivit så här vackert? Hon tillägger:

– Muslimerna har bara sina ceremonier utomhus, de har aldrig sina ceremonier inomhus.

Men nu pratar vi ju om kristna rum, när dessa avkristnas, så blir det ju något annat?

– Än så länge är det ju inte tal om någon avkristning. Men en kristen cermoni kan ju genomföras i hemmet också.

Men en kyrka och ett kapell är ju ändå kristna rum?

– Det är totalt finansierat av begravningsavgiften, som styrs av begravningslagen. Det handlar om ett behov där alla har bidragit med att betala.

Avslutningsvis frågar vi hur hon ställer sig till Christofer Sjödins tankar om att göra om kyrkor till moskéer:

– Jag har ingen uppfattning om det.

Svenska kyrkan centralt: ”Inga riktlinjer för när korset tas ner”

Samnytt tar även kontakt med Martin Larsson, som är presskontakt för teologi, forskning, ekumenik, kultur, kulturarvsfrågor, psalmboken, kyrkogårds- och begravningsfrågor inom Svenska kyrkan.

I flera kapell och kyrkor runt om i Sverige tas nu kors ner och rummen görs ”neutrala”. Finns det några centrala riktlinjer för hur långt församlingar får gå i att avkristna lokaler?

– Nej, det gör det inte. Man får skilja på saker. Det här är ju det statliga begravningsuppdraget som ju enligt lag ska vara religionsneutralt.

Hur ser ni centralt från Svenska kyrkan på att man slänger upp ett tygstycke för att dölja korset i ett kyrkorum, att korset uppfattas som någonting som bör döljas?

– Du bör ta den här frågan med församlingen.

Han menar att om vi är seriösa så måste vi lyfta att detta handlar om det statliga begravningsuppdraget, som enligt lag ska tillhandahålla religionsneutrala begravningar.

Vi kommer in på prästen i Umeå, Christofer Sjödin, som tyckte att det skulle vara fint om kyrkor kunde omvandlas till moskéer.

– Han uttryckte sig nog inte så heller, att det är fint att göra om kyrkor till moskéer.

Han sade just så, att det är fint.

– Ett enskilt fall, i Umeå just.

Han understryker att församlingen i det fallet inte sålde till den muslimska föreningen. Och hänvisar vidare till biskopen i stiftet. Han säger att han har inte den rollen att utöva tillsyn över församlingarnas agerande.

Vad står på spel?

Utvecklingen inom Svenska kyrkan väcker en större kulturfråga: Vad blir kvar av en kyrka som inte längre talar om Jesus, som plockar ner sina kors och låter teologin lösas upp i allmänna värdeord, ofta laddade med samtidens vänsterretorik?

Kritiker menar att Svenska kyrkan riskerar att förlora sitt existensberättigande genom att försöka vara allt för alla – samtidigt som allt färre väljer att gå dit. Medlemsantalet sjunker, gudstjänstlivet tunnas ut och identiteten urholkas.

LÄS ÄVEN: Snart är färre än hälften medlemmar i Svenska kyrkan

Flera menar också att det inte bara handlar om sekularisering – utan om en öppning för något annat. När kristna uttryck tystnar och kyrkor görs om till moskéer eller interreligiösa plattformar, uppstår en fråga som sträcker sig bortom kyrkopolitiken: Vad händer med ett samhälle som förlorar sitt religiösa centrum samtidigt som islam växer i synlighet, institutioner och inflytande?

Det är inte en konspiration, men en demografisk och kulturell verklighet. I detta vakuum av tystnad, där Jesus inte längre predikas tydligt och där korset ersätts med “neutral konst”, är det andra rörelser – inte minst islamiska – som fyller det andliga tomrummet.

Om inte kyrkan längre står för det som skiljer den från andra organisationer – vad är den då? En socialistisk värdegrundsbyrå med ritualer? Ett kulturhus med prästkragar? Eller finns fortfarande möjlighet till självrannsakan och förnyelse i tro?

LÄS ÄVEN: Svenska kyrkan vill “teologiskt bearbeta” polyamori

Gillade du den här artikeln?

Om du uppskattar Samnytts journalistik bli då gärna prenumerant!

• Klicka för att se prenumerationserbjudanden.
• Den som vill stötta genom Swish kan skicka valfri donation till: 123 083 3350 
• Vill du hellre donera på andra sätt finns mer information om det här