KRÖNIKA • Jag sitter i skuggan av den svenska sommargrönskan och reflekterar över de systematiserade lögner som i decennier har präglat vår verklighetsuppfattning och dominerat samhällsdebatten. Det är så omfattande att det nästan inte går att överblicka. Men det gör det. Jag rör om lite i fläderblomssaften och tänker att det är dags för det svenska folket att vakna upp, för kärlekens skull.

Vi har lärt oss att Public service är opartiskt och neutralt, att Dagens Nyheter är en ”borgerlig” tidning, att det svenska ”patriarkatet” förtrycker kvinnor, att islam är fredens religion, att vi måste lita på ”vetenskapen” och tro på Greta – annars brinner planeten upp.

Vi har fått höra att massinvandringen var och är lönsam, att Sverige inte har någon kultur, men att Id Al-Fitr är en svensk högtid, att kärnkraften var olönsam, att Socialdemokraterna vill göra Sverige mer svenskt, att Trump är fascist och att han samarbetade med Putin.

LÄS ÄVEN: Nordiska museet: “Id Al-Fitr” och “Ramadan” är svenska högtider

Och – inte minst – att Pride inte är en vänsterorganisation.

Det svenska folket har översköljts av lögner från både politiker och medier. Och som ett folk präglat av historisk tillit och konsensuskultur har vi låtit lögnerna slå rot, bli norm – och i förlängningen ge utslag vid valurnorna. Precis som arkitekterna bakom lögnerna har räknat med.

Men låt oss stanna vid Pride.

En plattform för socialistisk infiltration. Det handlar inte om jämlikhet, utan om kontroll. Om att tillförskansa sig inflytande genom moraliskt utpressande språkbruk – på bekostnad av vanliga människors frihet, trygghet och rätt att tänka själva.

Jonas Andersson, Samnytt

Sveriges största och mest hyllade festival. En rörelse som upphöjs överallt: från brandstationer och kommunhus till SL-bussar, privata företag, medier, polis, militär och civilsamhälle. Överallt regnbågsflaggor. Överallt godhetssignalerande. Överallt en iscensatt solidaritet med en föreställd orättvisa.

Men vilka friheter saknas egentligen för HBTQ-personer i Sverige? Var finns orättvisan?

Svaren uteblir – av en enkel anledning: hela konstruktionen bygger på en lögn. Pride handlar inte längre om homosexuellas rättigheter. Det gjorde det kanske en gång i tiden. Men idag har syftet förskjutits, förvanskats och blivit något helt annat.

LÄS ÄVEN: Polisen stoppade kristen Pride-protest – domstolen läxar upp polisen om grundlagsskyddade rättigheter

Precis som med så många andra rörelser – från kvinnoorganisationer till miljöaktivism, antirasism och fredsrörelser – har Pride förvandlats till en maktapparat. En plattform för socialistisk infiltration. Det handlar inte om jämlikhet, utan om kontroll. Om att tillförskansa sig inflytande genom moraliskt utpressande språkbruk – på bekostnad av vanliga människors frihet, trygghet och rätt att tänka själva.

Man ser noggrant till att inga formuleringar om vänstertillhörighet finns i offentliga dokument. Samtidigt som alla – inom rörelsen – vet precis hur det ligger till.

Jonas Andersson, Samnytt

Strategin är enkel, men effektiv: Ta över något som verkar gott. Lyft fram en grupp som påstås vara förtryckt. Skapa ett språkligt tvång: är du god, så är du med oss. Om inte – är du kvinnohatare, klimatförnekare, rasist, fascist, krigshetsare, islamofob, transfob, homofob eller – som en sista utväg – okunnig.

Det är en lömsk, men effektiv strategi. För de flesta svenskar är varken onda eller särskilt stridslystna. De vill vara snälla. Och framför allt: de vill inte utmålas som onda. I ett samhälle där fel åsikt kan innebära att du förlorar jobbet, vännerna eller din trygghet, är eftergivenhet det enklaste valet.

LÄS ÄVEN: ”Pride har blivit Sveriges nya Gud” – skolavslutning med Prideflaggor och kondomer till barnen

Men för att denna manipulation ska fungera krävs ett effektivt dimmigt sken – ett ständigt förnekande av den ideologiska verkligheten. Därför heter det alltid att Pride är opolitiskt. Att det bara handlar om kärlek. Man ser noggrant till att inga formuleringar om vänstertillhörighet finns i offentliga dokument. Samtidigt som alla – inom rörelsen – vet precis hur det ligger till.

Jag slår en signal till Jörgen Wehmonen på Åland – homosexuell, konservativ och tidigare engagerad i Pride. Jag vill höra från någon som verkligen vet, om mina tankar bär någon substans.

LÄS ÄVEN: Från bombdåd till skolfrid – svenska barnfamiljer flyr till Åland

Många menar att Pride handlar om inkludering och mångfald – men hur upplever du det, som HBT-person med konservativa värderingar?

– Jag känner mig inte välkommen idag, i själva rörelsen, eller på RFSL. Medborgerlig Samling [partiet, red. anm.], är blockade, trots att de hade en homosexuell partiledare. Och även Sverigedemokraterna är blockade. Jag gick ju i Pride 1989, under frigörelseveckan och då handlade det om att vi inte fick gifta oss och vi fick inte skaffa barn. Men nu har det ju totalt spårat ur.

Det är inte bara en vänsterorganisation, utan en vänsterextremistisk organisation. Om jag idag skulle vara öppet höger och söka mig till Pride, så skulle ju jag bli öppet hatad.

Jörgen Wehmonen

Kan du ge något exempel på någon fri- och rättighet som man inte har idag, som homosexuell?

– Ja, en sådan, om det nu är en rättighet. Men jag får inte lämna blod till exempel, även om jag inte har något behov av att göra det. Jag vet inte om de tog bort det där, eller hur det är, för blodet testas ju ändå.

Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) gick ju för några dagar sedan ut i en debattartikel i Expressen där de bland annat skrev: ”Därför genomför vi en historisk satsning för att stärka hbtqi-personers frihet och rättigheter”. Vilka fri- och rättigheter tror du att de menar?

– Ja, vad skulle det vara? Nej, jag vet inte vad det skulle handla om. Jag förstår inte vad de menar.

Jörgen Wehmonen / Stockholm Pride. Foto: Faksimil Facebook

Upplever du att det finns ett utrymme i samhällsdebatten för homosexuella med traditionella eller borgerliga värderingar?

– Svar nej, det gör det inte. Inte i offentligheten, men privat. Jörgen går vidare och berättar hur han känner:

– Jag är ju människa framförallt, jag kan inte bara defineras som homo, det har ingen betydelse i sig. Jag skulle aldrig lyfta fram att jag är homo för att komma in någonstans eller bli inkvoterad. Jag vill få komma in någonstans eller få jobb för att jag är jag. För att jag säger något vettigt eller för att jag gör något vettigt. Sedan att jag är homo har inte med saken att göra.

LÄS ÄVEN: PK-vrede då ÖB skippar Pride

Är det så att Pride är en vänsterorganisation?

– Absolut är det så. Det är inte bara en vänsterorganisation, utan en vänsterextremistisk organisation. Om jag idag skulle vara öppet höger och söka mig till Pride, så skulle ju jag bli öppet hatad. Det finns ju inte en möjlighet att jag ens skulle få komma i närheten, eftersom i mitt fall, att jag röstar på SD. Det är klart att Pride är politiskt och att det är extremvänster.

För det är just det som Pride har blivit: en gemenskap inte kring kärlek, utan kring lojalitet till en socialistisk världsbild. En värld där vänstern alltid har rätt, där islam alltid är offret, och där den som vägrar delta i regnbågskoreografin blir utkastad ur gemenskapen.

Jonas Andersson, Samnytt

Vad säger du om att Palestinaaktivisterna får gå i Pride-tåget?

– Vad är det för människor, är de totalt galna? Hamas slänger ner oss homosexuella från taket. Jag förstår inte vad som försiggår i deras hjärnor.

Pride har blivit ett monument över det som en gång var en frihetsrörelse. En gång född ur mod, ur utanförskapets skuggor, ur drömmen om att få vara sig själv i ett samhälle som sa nej.

LÄS ÄVEN: SR-profilen Helene Bergman: ”Det är inte jag som lämnat demokratin – det är Public service som har gjort det”

Men i takt med att de verkliga segrarna har vunnits – rätten att älska, att leva öppet, att gifta sig och få barn – har kampen behövt ett nytt syfte. Ett nytt förtryck. Och där verkligt förtryck saknas, skapas det på nytt, i ord, i symboler, i identitetspolitikens raffinerade språk.

Så vänds kampen inåt. Mot de egna. Mot sådana som Jörgen, som vågar vara fri på riktigt. Som älskar sitt land, sin tradition – och som vägrar låta sin sexuella läggning vara en inträdesbiljett till en åsiktsgemenskap han inte delar.

För det är just det som Pride har blivit: en gemenskap inte kring kärlek, utan kring lojalitet till en socialistisk världsbild. En värld där vänstern alltid har rätt, där islam alltid är offret, och där den som vägrar delta i regnbågskoreografin blir utkastad ur gemenskapen.

LÄS ÄVEN: Hbtq-personers vurm för palestinier inte besvarad: ”Dom är inte människor”

Och kanske är det där den verkliga sorgen ligger – inte i att flaggor vajar, eller i att makt söker sin väg, utan i att tilliten har kidnappats.

Att ordet “kärlek” har blivit ett vapen. Att vi inte längre kan veta vad som är sant, för att lögnen bär uniform, har myndighetslogga, regnbågsfilter och statsministerns leende. Vi är många som känner det nu: att friheten, den verkliga, ligger i att säga nej. I att stå utanför tåget. Och se det för vad det är.

För ibland är det mest kärleksfulla man kan göra att vägra spela med.

📣 Gillar du Samnytt?

Om du uppskattar Samnytts journalistik och vill att vi ska fortsätta med granskningar – bli gärna prenumerant!

Stötta med prenumeration – klicka här.
Swish: Donera valfri summa till 123 083 3350
Vill du donera på andra sätt? Läs mer här.

👉 Bli prenumerant idag

Sverigedemokrat diskrimineras bort från fackligt förtroendeuppdrag