DEBATT • För 3000 år sen stod, enligt Bibeln, Israels och Filistéernas härar på varsin sida om Terebintdalen. Kung Saul och hans soldater stod på norra och motståndarna på södra sidan vid denna dal belägen mellan Gaza och Jerusalem. Efter veckor av dödläge skickades jätten Goliat ner för att slåss man mot man med judarnas främste krigare, men då ingen soldat vågade möta den skräckinjagande Goliat anmälde herdepojken David sig som frivillig. Ynglingen besegrade sedan jätten med sin stenslunga som enda vapen och metaforen om den svages oväntade seger mot den starke var född.

Med denna historia som bakgrund vill jag försöka belysa dagens till synes hopplösa konflikt mellan Israel och Palestina och chansen att få till stånd en tvåstatslösning, eller någon slags varaktig fred.

Namnet Palestina kommer ursprungligen från just Filistéen och användes av romarna under deras ockupation av området runt tiden för Kristi födelse, Sedan dyker namnet inte upp förrän på 1900-talet under det brittiska mandatet efter första världskriget och den arabiska befolkningen börjar kalla sig palestinier först på 1960-talet efter bildandet av PLO.

Konflikten har ju bokstavligt talat fått bibliska proportioner och media-bevakningen har varit större än för alla andra konflikter i världen tillsammans, detta trots att dödssiffrorna är relativt låga. Detta faktum kan kanske förklaras av en fortfarande utbredd antisemitism men även av att personer med judiskt påbrå förefaller vara överrepresenterade i media, framför allt i USA, i form av ägare, direktörer, programledare och journalister. Paradoxalt nog är rapporteringen relativt opartisk och målar alltsomoftast upp bilden av palestinierna som hjälplösa och oskyldiga offer (i sann PK-anda) för de “grymma” Israelernas vedergällningsattacker.

Enligt Bibeln är judar och araber samma folk, närmare bestämt semiter, härstammande från Sem, en av Noaks tre söner, där Ham och Jafet var de andra två. Skiljelinjen kommer med den gemensamme patriarken Abraham (Ibrahim) och hans två söner Ismael och Isak, där enligt Koranen den förstfödde Ismael, vars mor var tjänstekvinnan Hagar, är den förlovade sonen medan Toran hävdar att Isak, född av Sara, Abrahams hustru, var den utvalde. Mytologin är ju som bekant full av rivaliserande syskon (Kain och Abel, Osiris och Isis, Romelus och Remus etc.)

Att tvista om landområden baserat på mytiska konflikter för 3000 år sen, samt flummiga löften från övernaturliga väsen, är bara något religiösa fanatiker kan tillåta sig göra. Följaktligen tar således den religiösa sionismen avstamp i diverse gammaltestamentliga profetior (Hesekiel och Amos) om judarnas förväntade återkomst till det av Gud (Jahve) utlovade heliga landet.

Theodor Herzl grundaren av den politiska sionismen verkade dock inte vara alltför kräsen vad det gällde platsen för staten Israel, då både Argentina och Uganda var på tal. Judarna som invandrade till Palestina gjorde det nog av mer pragmatiska än religiösa skäl, mycket tack vare pogromer i Ryssland och Ukraina, samt senare även i Sovjet och i Nazityskland. Väl framme i det “förlovade landet” köptes landområden, många gånger till överpris av arabiska klanledare (shejker), varefter man fick öknen att blomma genom etablerandet av kibbutzer (socialistiska jordbrukskollektiv).

Dagen efter självständighetsförklaringen 1948, anföll araberna på bred front under parollen: Massakrera och utrota alla judar i Palestina. Trots de 5 arabstaternas överlägsenhet lyckas israelerna försvara sig och få till stånd en vapenvila efter cirka ett års stridande. Följden av kriget blev en flyktingvåg där araber och judar i praktiken bytte plats. Palestinierna som flydde eller fördrevs av judarna var dock knappt välkomna i de angränsande arabstaterna, utan flyktingläger upprättades temporärt då det enligt araberna bara var en tidsfråga innan palestinierna kunde återvända till sitt hemland. Judarna däremot som plundrades och kastades ut ur arabländerna var välkomna och fann ett nytt hem i staten Israel.

Detta folkutbyte ska jämföras med vad som skett ett år tidigare, när Indien delades i en hinduisk och en muslimsk stat (Pakistan) och tiofaldigt fler människor fördrevs från sina hem i en av historiens största massmigrationer.

Efter konflikten 1948 som judarna kallar ”frihetskriget” men hos araberna heter al-Nakba (katastrofen), följde Suezkrisen (56), sexdagarskriget (67) och Oktoberkriget (Jom kippur 73), där varje gång israelerna stod som segrare, trots övermäktigt motstånd (6 milj. judar mot 200 milj. araber). Det är nu vi återkommer till den inledande historien om David vs Goliat och ställer oss frågan om David verkligen var så underlägsen som myten gör gällande?

Krigshistoriskt sett fanns det på den tiden tre truppslag till land, nämligen infanteri, kavalleri (dragna stridsvagnar, inte ryttare) och artilleri. David var en rörlig artillerist som med hjälp av precision och krigslist egentligen var överlägsen den store och klumpige infanteristen Goliat som krävde närstrid för att komma till sin rätt och som dessutom troligen hade dålig syn.

Är den här hjältesagan måhända överförbar på dagens förhållanden? Kanske det, för faktum är ju att israelernas krigsmaskin (givetvis sponsrad av amerikanska medel) är så totalt dominerande att man skulle kunna utplåna Gazaremsan, Västbanken och de flesta av sina fientliga grannar i morgon dag, om man så ville. Hade förhållandena varit de omvända, att Hamas, Fatah eller Hizbollah haft sin fiendes resurser hade vi nog för länge sen fått uppleva en andra förintelse (2nd Holocaust).

Varifrån kommer då denna uttalade önskan hos både araber och perser (Iran) att vilja förinta staten Israel? Är det månne religiösa dogmer i Koranen som göder detta fanatiska judehat? Ja, vem vet? Själv tror jag att det kanske bottnar i en ganska banal primitiv känsla som vi svenskar brukar kallar vår kardinalsynd, nämligen avundsjuka.

Etniskt sett verkar judar och araber vara relativt lika, men någonting hände under medeltiden som gjorde att olika egenskaper favoriserades. Araberna som förvaltade och utvecklade antikens vetenskaps arv inom exempelvis matematiken, med begrepp som algebra, algoritm och sifr (zero) verkar på något sätt med tiden ha hämmats av ortodoxa religiösa dogmer. Läror som predikade att logiskt rationellt och kritiskt tänkande inte längre var förenligt med den islamska ideologin.

Efter Islams ”Gyllene era” tog Europa över vetenskapens stafettpinne under renässansen, trots idogt motstånd från det religiösa etablissemanget. Samtidigt hamnade de europeiska judarna i en unik situation, mycket tack vare den katolska kyrkan, som begränsade deras arbetstillfällen till så kallade manschettyrken (white collar jobs), alltså inte kroppsarbete utan mest intellektuella sysslor.

Detta ledde till att framgångsrika judiska affärsmän, handelsmän, bankirer och rabbiner – som till skillnad från katolska präster vika levde i celibat – fick mest överlevande barn som följaktligen ärvde sina föräldrars kognitiva förmågor i exempelvis räkenskap och läsförståelse. En utveckling som genom århundraden har gett judarna ett påtagligt intellektuellt försprång.

Vi talar alltså nu om en speciell grupp judar, nämligen ashkenazer, europeiska judar som enligt Bibeln delvis härstammar från Jafets (se ovan) sonson Ashkenaz ättlingar. Dessa centraleuropeiska judar (ashkenaz är hebreiska för Tyskland) spred sig sedan med åren vidare till en mängd länder.

Idag är denna drygt 10 miljoner stora folkgrupp enormt överrepresenterad inom den intellektuella eliten i västvärlden. I USA domineras yrken som författare, advokater, professorer, filmproducenter, bankirer med mera av denna endast 2 % stora del av befolkningen. IQ-tester för folkgruppen brukar ge ett genomsnitt på 110-115 poäng, vilket kanske kan förklara varför 30 % av alla nobelpristagare sedan 50-talet varit just ashkenazi-judar.

I staten Israel är cirka en tredjedel av befolkningen ashkenazi och samtliga premiärministrar från Ben Gurion till Netanyahu har alla tillhört denna grupp. Det dessa judar och även andra (sefarder och Mizrahi) på ganska kort tid har lyckats åstadkomma med denna från början ganska ogästvänliga region är en fantastisk framgångssaga och trots oljeinkomster hos grannarna Syrien och Jordanien har Israel idag fem gånger högre inkomst per capita.

Jämfört med palestinierna är judarnas levnadsstandard tio gånger högre. Detta till viss del troligtvis beroende på populationstillväxten som har skett på exempelvis Gazaremsan, där man är uppe i drygt två miljoner invånare på en yta motsvarande ön Orust i Bohuslän. PLO-ledaren Yassir Arafat uppmanade ju faktiskt palestinska kvinnor att föda tolv barn, varav tio skulle offras för kampen mot judarna, vilket kanske i viss mån kan förklara befolkningsökningen.

Idag är det inte en judisk pojke (David) som kastar sten, utan hopplöst frustrerade palestinska ungdomar som attackerar tungt beväpnade israeliska soldater med stenar som enda vapen. Givetvis inte lika framgångsrikt som för 3000 år sen, men desperationen och hatet mot ”inkräktarna” gör att man tar till alla till buds stående medel i sin protest mot den upplevda fienden.

Hittills har alla tvåstatslösningar avfärdats av palestinierna, ända från 1937 års Peel-kommission där judarna bara skulle få 20 % av territoriet, till PM Olmerts fredserbjudande 2008 med löfte om en återgång till 67 års gränser. Det verkar helt enkelt omöjligt att få till stånd en lösning där parterna är överens. Fanatiker på bägge sidor har mördat representanter för fredslösningar, med exempelvis mordet på Anwar Sadat av islamister och Yitzhak Rabin av en judisk nationalist. Bägge dessa ledare fick ironiskt nog Nobels fredspris strax innan de mördades. Terroriststämplade Hamas sa sig år 2006 vara beredda att acceptera 67 års gränser, men ville inte erkänna staten Israel, samtidigt som man fortsätter att skicka massvis med raketer in på israeliskt område och uppmuntrar islamistiska självmordsbombare att offra sina liv.

Palestinierna som bor i Israel har det ändå rätt gott ställt och en majoritet skulle nog vilja bo kvar, även om en permanent tvåstatslösning mot förmodan kom till stånd. Kanske vore en sekulär demokratisk judisk-palestinsk union utan inre gränser bättre än två länder. Palestinierna skulle ha mycket att vinna på att integreras i någon slags ur-semitisk (Abraham kom ju från staden Ur) gemenskap i den nya framtida imaginära staten ”Palisraelina”. Problemet med en judisk-arabisk stat är som vanligt att mångkulturalism sällan fungerar och att muslimerna då kommer att bli fler än judarna i landet vilket troligen skulle leda till inbördeskrig som det gjorde i Libanon när demografin där ändrades till muslimernas fördel.

Mångkultursförespråkaren Fredrik Reinfeldt kunde kanske åka ner till regionen och medla mellan parterna. En ny internationell karriär som fredsmäklare i herr Bildts fotspår vore väl en utmaning god som någon för en före detta svensk statsminister. Tänk att få predika om fördelarna med gränslösa fredliga mångkulturer, samt berätta om föregångslandet Sverige och framhålla staden Malmö som ett under av fredligt samförstånd mellan araber och judar.

Skämt åsido, så är Israel förmodligen beredda till kompromisser, bara man fick löfte om en varaktig fred. Att lägga en så stor del av BNP på sitt försvar tär på statsfinanserna. Det är väl bara det militärindustriella komplexet som tjänar på en fortsatt konflikt och frågan är hur stor makt vapenhandlarnas lobbyister har i Knesset.

Den mest radikala lösningen vore väl att jämna Jerusalem (Al-Quds) med marken, så man inte hade någon helig stad att slåss om längre, varken judar, kristna eller muslimer, men det är kanske, kulturhistoriskt sett, lite väl drastiskt.