I den senaste fredagsintervjun i den opportunistiska och numera Sverigedemokraterna närstående mediesajten Kvartal uttalar sig den tidigare migrationsministern Tobias Billström kritiskt om sin tidigare chef, förre statsministern och M-partiledaren Fredrik Reinfeldt och dennes invandringspolitik. Det är bara den senaste i raden av ett stort antal publiceringar där Kvartal kopierar och tar upp konkurrensen med de nya alternativmediernas framgångsrika koncept.

I fredagsintervjun menar Billström att Reinfeldt hade och har en grundläggande felaktig bild av migranterna som söker sig till Sverige; det stora flertalet är inte flyktingar utan välfärdsmigranter – precis så som Sverigedemokraterna och alternativmedia under lång tid för döva öron försökt förklara, inte minst för den moderatledda regering där Billström hade en framträdande roll:

– I varje båt som korsar Medelhavet finns det förmodligen ett antal människor som skulle kunna prövas enligt asyllagstiftningen och kanske skulle uppfylla kriterierna. Men det finns också ett väldigt stort antal personer som kommer därför att de vill ha ett bättre liv.

Reinfeldt får i intervjun kritik för sitt öppna hjärtan-utspel som Billström kallar för “enkla slagordslösningar”. Billström ifrågasätter också hur han blev tagen i örat av Reinfeldt efter ett offentligt uttalande där Billström efterlyste en diskussion om “volymerna” på invandringen:

– Jag tyckte det var onödigt. Jag förstår inte varför det var så svårt att börja diskutera antal och mängd när det gäller den här frågan.

Även ett antal tidigare fredagsintervjuer med olika profiler från politikens och mediernas sfär har i stor utsträckning kretsat kring uppgörelser med de senaste decenniernas exceptionellt vidlyftiga migrationspolitik och den, som en konsekvens av denna, misslyckade integrationspolitiken och de omfattande samhällsproblem detta fört med sig.

Tidskriften Kvartal har i sin nya regi under ledning av Paulina Neuding från numera nedlagda Magasinet Neo och tidigare Sveriges Radio-medarbetaren Jörgen Huitfeldt fått en väsentligt förändrad publicistisk profil. Man kopierar till stora delar framgångsreceptet från tidigare och nuvarande invandringskritiska medier som Samhällsnytt, Samtiden, Avpixlat, Nya Tider, Fria Tider, Dispatch International och Nyheter Idag.

Redaktör Huitfedlt har i en längre essä berättat om hur missnöjet med att hos sin förra arbetsgivare Sveriges Radio inte få problematisera invandringspolitiken fått honom att ta steget över till Kvartal och utveckla den publikationen i invandringskritisk riktning.

Chefredaktör Paulina Neuding har i ett flertal publiceringar problematiserat invandrarvåldet mot blåljuspersonal i de socialt och kriminellt havererade miljonprogramsförorterna och de invandrade ungdomsgängens våldsamma framfart på de kommunala biblioteken.

Sajten ger stort utrymme åt den senaste tidens opportuna invandringskritiker som efter att under lång tid hållit tand för tunga i de kontroversiella migrationspolitiska frågorna nu bedömt tiden mogen att relativt riskfritt ventilera sina åsikter.

I en färsk essä frågar exempelvis statsvetarprofilen Katarina Barrling hur sju riksdagspartier under så lång tid kunde ignorera att man inte hade folket bakom sig i den förda massinvandringspolitiken.

I en annan nyligen publicerad essä berättar polisen Mustafa Panshiri, själv med afghansk invandrarbakgrund, om 35-åriga ’ensamkommande flyktingbarn’, poliser som luras ut i de etniska förortsenklaverna för att utsättas för stenkastning och få däcken på sina blåljusfordon sönderskurna och om värderingar bland migranterna som är inkompatibla med ett västerländskt samhälle som det svenska.

I en översatt essä av Lorenzo Vidino, chef för Program on Extremism vid George Washington University i USA, varnas för den tilltagande islamiseringen av Europa med aktörer som Muslimska Brödrarskapet i spetsen som ofta agerar med hjälp av lokala bulvanorganisationer, som inte sällan får statsbidrag för sin verksamhet.

Osv…

Kvartal är inte ensamma om att vara invandringspolitiska opportunister. Andra mediesajter som också kopierar alternativmediernas publicistiska profil är bland annat Ledarsidorna och Det Goda Samhället. Bland personliga profiler som kommit ut ur garderoben hittar vi namn som Ann Heberlein och Hanif Bali, Anna Dahlberg och Ann-Charlotte Marteus på Expressen och Widar Andersson på Folkbladet. Och nu även alltså Tobias Billström. För att bara nämna ett axplock.

Det är förstås ett välkommet och välbehövligt stöd för oss som i många år efterfrågat en invandringspolitisk tillnyktring, kritiserat den förda migrations- och integrationspolitiken. Ett kvitto för oss som påtalat den i bästa fall tystnad men ofta fake news-vitmålning av sagda politik som traditionell media ägnat sig åt under lång tid, som fört stora delar av det svenska folket bakom ljuset och fördröjt ett uppvaknande till verkligheten med de skador på samhällskroppen detta medfört helt i onödan.

Samtidigt kan man inte låta bli att känna ett visst obehag inför hur dessa aktörer nu kliver fram i en färdigkrattad manege efter att de som krattat den i åratal utsatts för spott och spe, blivit fråntagna heder och ära och pariaförklarats med allsköns pejorativa epitet. Var fanns ni då, ni som gjort anspråk på att vara profilerade opinionsbildare med ansvar för att problematisera de stora och viktiga samhällsfrågorna men som taktiskt undvek de allra största och viktigaste därför att ni var er själva närmast?

Jag har förståelse för att den lilla människan, Nisse i Hökarängen och Bettan i Farsta, inte vågat skylta med sina åsikter som gått på tvärs med åsiktskorridorens väktare i den mediala och politiska kartellen. De har, i motsats till tidigare uppräknade, inte gjort anspråk på att stå på sanningssägandets barrikader och har saknat tillgång till plattformar med genomslag i den offentliga debatten. De har också andra vanliga jobb att sköta och inte samma ansvar eller tid att spendera på att gräva och opinionsbilda som de politiker och journalister som har detta som sitt yrke.

Obehagskänslan blir än mer påtaglig när dessa ur garderoben nyutkomna invandringskritiker inte heller har anständigheten att nu ära de som äras bör, ge en eloge åt pionjärerna som gick före, fick ta all skit och vars ståndaktighet och tålighet är orsaken till att Tidskriften Kvartal idag kan skriva det de gör. Kan man lita på att det handlar om ett verkligt uppvaknande, att de skaffat sig en ryggrad som håller över tid? Eller är det bara ett nytt vått finger i luften, att hänga på den invandringskritiska trenden som man tidigare hängde på den invandringskramande?

Alla röster behövs i den invandringskritiska debatten och för att få till stånd en mer ansvarsfull politik som kan vända Sverige på rätt köl igen. Men somliga röster är mer trovärdiga än andra. Det gäller framför allt inom partipolitiken när vi nu går in i en valrörelse och alla riksdagspartier utom de mest extremistiska tävlar om att vara Sverigedemokrater. Gör som progglegenderna Hoola Bandoola Band en gång gjorde – ställ frågan “Vem kan man lita på“.