➤ KRÖNIKA Igår tillkännagav Donald Trump att han avser införa nya tullar på stål och aluminium (25 % och 10 % respektive) för att hjälpa den amerikanska stål/aluminiumindustrin. Alla som kan grundläggande ekonomi vet ju dock att tullar är själva definitionen av ekonomisk inkompetens. Tullar är nämligen inte en skatt på Kina utan en skatt på amerikanska konsumenter.

Det är egentligen ganska enkelt att förstå varför tullar är dåliga: Om jag kan producera 10 enheter kläder eller 20 enheter mat på en dag, och du kan producera 10 enheter mat eller 20 enheter kläder på en dag, så är det bäst att jag fokuserar helt på att fixa mat och du fokuserar på att sy kläder, och sedan byter vi så att vi båda får 10 av varje. Det är mer än både jag och du skulle fått om vi båda spenderat hälften av tiden på att tillverka kläder/mat (då hade jag fått 10 enheter mat och 5 enheter kläder istället för 10 av varje).

Detta gäller även länder. Vi i Sverige skulle kunna producera våra egna vattenmeloner, men det skulle bli otroligt dyrt för oss eftersom vi skulle behöva enorma växthus för att göra det, så det är bättre att vi överlåter odlandet av vattenmeloner till varmare länder som kan odla dem lika bra och till lägre pris.

Om vi säger att vi i Sverige var fast beslutna om att vattenmeloner ska odlas här och inte i Spanien så skulle vi såklart kunna införa tullar på vattenmeloner från Spanien och andra varma länder så att deras bönder fick betala höga avgifter för att sälja på den svenska marknaden, vilket skulle göra att svenska vattenmeloner inte längre kostade mer. Men vad är det egentligen som händer i det här exemplet – vem är det som drabbas?

Jo, vanliga svenska medborgare som äter vattenmeloner. Om man till exempel måste betala 25 kronor tull per vattenmelon så höjs ju priset såklart med 25 kronor; skatten betalas alltså i praktiken av svenska konsumenter, inte av Spanska bönder. Eller också väljer de utländska bönderna att helt enkelt inte sälja vattenmeloner till Sverige, vilket gör att vi bara kommer ha kvar våra egna, superdyra vattenmeloner.

Återigen är det konsumenterna som drabbas – i synnerhet de fattiga som är mer känsliga för prisökningar och nu kanske inte längre har råd att unna sig vattenmeloner. Tullar gör ju inte våra vattenmeloner billigare utan bara andra länders dyrare. Och om kunderna måste betala mer för vattenmeloner så tvingas de spendera mindre på andra varor, vilket gör att alla företag som inte odlar vattenmeloner drabbas och tvingas avskeda folk. Arbetslösheten lär alltså knappast sjunka totalt.

De enda som gynnas  i det här scenariot är de svenska vattenmelon-bönderna. Det är själva grejen med tullar: Producenter gynnas, konsumenter missgynnas, men konsumenter missgynnas alltid mer än producenter gynnas. Den lilla grupp som arbetar med att odla vattenmeloner gynnas; den stora gruppen konsumenter betalar priset. Självklart vore detta absurd politik; om Svenska vattenmelon-bönder inte kan konkurrera med de utländska så bör de odla något annat som vi kan producera mer effektivt, eller helt enkelt omutbilda sig till en annan industri. Detta kan tyckas hårt, men i längden kan inte staten rimligtvis förväntas hålla ineffektiva industrier över ytan på bekostnad av den stora massan konsumenter.

Byt ut ”Sverige” mot ”USA”, ”vattenmeloner” mot ”stål och aluminium” och ”Spanien och andra varma länder” mot ”Länder USA importerar stål från” så förstår ni varför Trumps tullar är en katastrofal idé!

Nu kommer någon säkert hävda att Kina ”fuskar” och med konstgjorda medel gör sitt stål och aluminium billigare än det amerikanska. Ja, Kina har subventioner, det är så sant – men detta leder ju bara till att vanliga amerikanska konsumenter får billigare stål och aluminium. Alltså billigare hus, bilar, datorer, aluminiumburkar, cyklar, bestick, staket, skruvar och tusentals andra produkter!

Som om det inte var nog så gäller dessa tullar alla andra länder, alltså inte bara Kina utan även länder som Kanada, Japan och Sydkorea som ju alltid varit viktiga allierade till USA, och dessa länder säljer dessutom betydligt mer stål till USA än Kina gör och drabbas därför hårdare. Faktum är att bara 1 % av USAs importerade stål kommer från Kina!

Ännu mer absurda blir tullarna om man förstår att frihandel inte är anledningen till att industrijobben minskar! Hela 85 % av de jobb som förlorats inom industrierna har förlorats till automatisering, vilket innebär att arbetskraften ersatts av robotar. Automatisering innebär också att även om Trump inför tullar, så kommer de jobb han ”räddar” bara räddas högst tillfälligt då dessa arbetare så småningom automatiseras bort. Dessutom kommer många jobb förloras i alla industrier som använder stål och förädlar det till färdiga produkter – faktum är att industrierna föll mest av alla på börsen igår efter det här beskedet.

Och nu har jag inte ens berört risken för handelskrig när andra länder slår tillbaks med sina egna tullar mot amerikanska produkter. Kom ihåg att USA inte bara importerar utan också exporterar varor och tjänster till Kina till ett totalt värde av 130 miljarder dollar. Detta motsvarar miljontals jobb som riskeras vid ett handelskrig. För att inte tala om exporten till Japan värd 68 miljarder; Sydkorea (48 miljarder) och värst av allt Kanada med 282 miljarder! Om dessa länder vill hämnas för att Trump inför tullar på deras metall så har dom alltså all möjlighet att göra det. I slutändan så får vanliga amerikanska familjer, som röstade på Trump i tron att de äntligen skulle få en ledare som brydde sig om dem, betala priset för tullarna i form av högre priser och sämre utbud.

Kära Trump-anhängare… var det verkligen det här ni ville? Vi ses i kommentarsfältet.