Utrikeseskortör om utvisningskollaps: “Point of no return är passerat med råge”

En anställd på Kriminalvårdens Nationella transportenhet som dagligen arbetar med utvisningar har tagit kontakt med Samhällsnytt för att berätta om den verkliga situationen på fältet. Enligt honom finns ingen återvändo från dagens situation – tack vare politiker och media är skuggsamhället här för att stanna. “Vi skulle inte räcka till även om vi var 1000 personer”, säger han till Samhällsnytt.

– I dagsläget är vi cirka 110 utrikeseskortörer i Sverige som arbetar med tvångsutvisningar. På ett år utförs drygt 2,5 tusen utvisningar där vi behövs. Som utrikeseskortör sitter man på en hel del info.

Man hör ofta om inställda resor och avbrutna utvisningar. Finns det grupper/nationaliteter som är sticker ut vad gäller sådant? Hur många utvisningar lyckas egentligen med en gång?

– De flesta utvisningar går bra – även de eskorterade. De flesta förstår problemet och varför de måste åka även fast dom inte vill. Klart det gnälls och vi blir kallade rasister/fascister med mera, men det får vi leva med.

– Dem vi har mest problem med är Mena-folket, med Marocko och Afghanistan som de stora problemen. Nästan 100% av gångerna är det problem med dessa resor som våld och hot. Ofta kommer vi iväg. Dock om man har en grinig kapten – som har all makt i världen att stoppa oss – så säger dom bara ”nej tack. Inget bråk i mitt plan” och så får vi kliva av.

Flygbolag hänvisar oftast till flygsäkerheten som anledningen till varför de avbryter utvisningarna. Stämmer det?

– Vi har inga problem med att hålla klienterna på plats och behålla säkerheten i planen. Vi har rätt att använda våld och t.ex. fängsel. Kaptenerna är dock ofta antingen lagda åt batikhållet och tycker det vi gör är fel eller så vill de inte att resten av passagerarna skall flyga med bråk och stök bakom ryggen.

Vilka andra typiska problem finns det som leder till avbrutna deportationer?

– I dagsläget är det den där jäkla gymnasielagen som kan komma fem minuter innan vi skall lyfta. Då är det bara att avbryta. Senast förra veckan då 4 klienter i charterplan släpptes fria varav 2 med några minuter kvar innan boarding. Den ena knäckte näsan på sig själv efter att ha dunkat huvudet i väggen några gånger för mycket. Gymnasielagen spökar för oss och gör en del resor inställda/avbrutna.

Kan du berätta mer detaljerat om hur det kan gå till för dina kollegor på fältet under en utvisning?

– För drygt tre veckor sedan skulle två klienter deporteras till Kabul av mina kollegor. Den ena började som vanligt skrika och härja, så de blev tvungna att ta hand om honom och sätta fängsel. Då blev det lite stökigt och han bet en kollega och tillfogade diverse blåmärken och skrapsår på andra kollegor. Till slut blev han avslängd från planet eftersom kaptenen vägrade att ta med honom. Sedan fick han igenom sin ansökan om gymnasiestudier, så han är fri på gatorna just nu – även fast han är polisanmäld för misshandel.

Hur mycket förstärkning skulle transporttjänsten behöva för att kunna leverera det numera bortkastade målet om 80 tusen utvisningar för 2 år?

– Som sagt är vi bara 110 anställda som arbetar med detta i hela Sverige och som genomför drygt 2,5 tusen tvångsutvisningar per år. Så för att bli av med 80 tusen som inte vill? Ja, det är bara att räkna… Skulle vi vara 1000 personal så räcker inte det. Arbetet skulle gå att effektivisera mycket bättre, men tyvärr är det en tungrodd myndighet med få människor som kan räkna och tänka.

Vad anser du utifrån din erfarenhet på fältet – går det fortfarande att rulla bandet tillbaka när det gäller det växande skuggsamhället och illegala i Sverige, eller har point-of-no-return redan passerats?

-Point of no return är passerad med råge. Vi har ett skuggsamhälle och kommer aldrig bli av med det. Vi kommer aldrig komma ikapp och få någon ordning så länge gränserna står vidöppna medan det sitter batikhäxor på Migrationsverket och stolpskott utan stake i regeringen. Vad vi behöver är mer pengar, mer personal, mer befogenheter för att kunna placera stökiga klienter på häkte istället för på Migrationsverkets förvar, där dom själva bestämmer. Och sen ett eget flygplan.

– Då kan vi nog få skutan på rätt köl igen.

Min sista fråga då – varför har du valt att kontakta Samhällsnytt, och inte, säg, Aftonbladet, DN eller SVT/SR?

– Jag har försökt… De lyssnar inte. De vill inte visa verkligheten. Hade vi haft dem på vår sida och de skrev om sådant som händer så skulle kanske folk som läser tidningarna och tittar på SVT förstå verkligheten och sluta rösta på MP/S/V som kör vårt land i botten. I deras ögon är vi bara ryggradslösa kräk som är fascister, rasister och mördare som utvisar folk till döden. Vi gör ett jäkla tungt och bespottat jobb som inte uppskattas av alla, men vi är stolta över vårt jobb och gör det med glädje.

För att ge ytterligare exempel på hur vardagen ser ut för utrikeseskortörer delade den anställde med sig av ett internt veckobrev. Veckobrevet kan laddas ned och läsas i sin helhet på följande länk: Utrikes informationsbrev vecka 37 2018