DEBATT • När symboler förvandlas till vapen och fotbollens arenor blir slagfält, är det inte bara sporten som attackeras – det är våra värderingar, vår gemenskap och vårt samhälles förmåga att stå emot hat.
Helgen 11–13 oktober blev en pedagogisk explosion av Sveriges blinda ögon. När irredentism och hat får spridning på gator, restauranger och läktare, blir vi plötsligt åskådare till något som borde vara otänkbart. Fotboll, som ska förena, som ska bära stolthet och gemenskap, förvandlas till en scen där aggression normaliseras mitt framför myndigheter, medier och förbund, som om lag och ordning inte existerade.
Storalbanien och UÇK: Symboler med mörk historia
Den första händelsen utspelades i Stockholm, den 11 oktober, där det efter matchen mellan Serbien och Albanien exponerades symboler som bär historiens tyngd av aggression; en flagga kopplad till en extrem ockupatorisk och irredentisk agenda; Storalbaniens flagga. Det må ha varit en albansk temakväll på restaurang Dolores, men vi talar inte om en uppvisad albansk flagga, utan en ’storalbansk’. Så vad är det egentligen som glorifieras med en sådan?
Storalbanien-konceptet är en ultranationalistisk idé som hävdar att etniska albaner har “ursprunglig rätt” till territorier i flera suveräna stater; Serbien, Makedonien, Montenegro och delar av Grekland. Historien visar vad denna idé kan föda: konflikter, etnisk rensning, mord och terror. Flaggan är inte bara ett emblem, den är en symbol för aggression, ultranationalism och historiskt våld som vi borde avvisa. När en privatägd lokal visar sådana symboler väcks frågor om hur svenska lagar mot hets mot folkgrupp och internationella principer om respekt för suveränitet tillämpas och efterföljs.
Vid helgens eskalation i Göteborg den 13 oktober manifesterades provokationerna med full kraft under Kosovo-Sverige-matchen. Läktarna fylldes med både Storalbanien-och UÇK‑flaggor, en symbol som inte bara glorifierar nationalism utan direkt hyllar en terroristorganisation (UCK) som under 1990-talet deltog i etnisk rensning, mord och har kopplats till organhandel på Balkan.
Spelare poserade med dessa symboler, och hotfulla slagord ekade genom gatorna efter matcher: “Serbs, I’ll f*** your mother ”. UÇK:s flaggor som syntes på läktarna blev inte bara dekor, de var en aktiv del av kedjan av aggression, där varje handling legitimerade nästa och där lagens skyddsmekanismer fullständigt ignorerades.
Reglerna är tydliga – ändå bryts de
Detta är inte bara ett etiskt och historiskt problem, det är ett regelbrott. Svenska Fotbollförbundet förbjuder uttryck som politiska eller extremistiska symboler på arenor, och samma princip gäller under UEFA:s och FIFA:s regelverk.
UEFA:s regelverk slår fast att “alla reklammaterial, ideologiska eller politiska föremål, inklusive banderoller, skyltar, symboler, skrivna dokument, teckningar, flaggor och flygblad” inte får förekomma, och att “framställande eller spridande av politiska budskap eller andra politiska åtgärder inne på eller i omedelbar närhet av arenan” inte är tillåtet. Även internationella riktlinjer från Fare Network poängterar att symboler som används av extremistgrupper eller som sänder politiska eller diskriminerande budskap inte tolereras vid sportevenemang.
Med andra ord: flaggor eller symboler som uttrycker irredentism, glorifierar en terroristorganisation eller är tydligt politiskt eller ideologiskt laddade, precis som de som syntes under helgen bryter mot både svenska och internationella fotbollsregler. Ändå tilläts de, och vår arena för gemenskap och stolthet förvandlades till en scen för aggression. Vad lär vi ut här? Att vissa symboler kan glorifieras, att vissa handlingar får normaliseras medan andra censureras, och att lagen och reglernas skyddsmekanismer bara gäller ibland, beroende på vem som uttrycker sig.
Dubbelmoralen blottas
Dubbelmoralen blottas. Kosovare Asllani, svensk landslagsspelare med albansk bakgrund, publicerar på matchdagen den 13 oktober en bild på sociala medier där hon visar den dubbelhövdade albanska örnen iklädd den svenska landslagströjan. Men när Dragomir Mrsic, privatklädd, publicerar en bild på sociala medier med trefingergesten, en symbol för för treenigheten, då blir det ramaskri i svensk media. Här blir skillnaden glasklar: vissa uttryck blir kultur och stolthet, andra blir kontrovers, provokation, nazism.
Ett systematiskt problem växer fram. Vissa får visa etnisk stolthet utan konsekvenser, andra straffas. Lagar och regler tillämpas selektivt. I det offentliga samtalet skapas en etnisk snedvridning. Rättvisa? Jämlikhet? Konsekvent skydd mot hets och extremism? Nej, bara dubbelmoral. Helgens kalabalik fortsätter när det organiserades ännu en albansk temafest, denna gång i Sundspärlan i Helsingborg, under vilken det skreks liknande slagord som i Göteborg, “Serber vi k* er —”.
Media och myndigheter har reagerat med förvånande men ändå, utifrån erfarenhet, fullt förväntad passivitet. Tystnaden förminskar de redan kraftiga etniska spänningarna, historiskt trauma och brott mot demokratiska principer. Sverige kan inte längre avfärda detta som en “utländsk konflikt”. Symbolerna som exponerades påverkar samhällsordningen, formar normer och signalerar vilka uttryck som är acceptabla eller inte. Men vem bär egentligen ansvaret för dessa överskridelser i vårt land?
En kedja av provokationer utan konsekvenser
När det gäller privatägda lokaler, i detta fall, restaurangen och nattklubben, är det i första hand kommunen och polisen som har ansvar att granska och ingripa vid brott mot hets mot folkgrupp, hot eller uppvigling. Att videomaterial från dessa evenemang sprids på sociala medier utan konsekvenser är även att ta i beaktande. På gatorna, under spontana firanden och samlingar, är det återigen polisen och kommunen som har ansvar för ordning, säkerhet och för att upprätthålla lagar mot hets mot folkgrupp. Här blir varje skrik, varje hotfullt slagord, ett test på samhällets förmåga att agera och sätta gränser.
På läktarna och på arenor träder Svenska Fotbollsförbundet, UEFA och FIFA in med sina regelverk, som tydligt förbjuder politiska, religiösa och extremistiska symboler. Flaggan för Storalbanien och UÇK får under inga omständigheter visas. Klubbarna bär dessutom ett eget ansvar för säkerheten och ska förhindra att fans skriker hot eller utför hets mot folkgrupp. Videomaterial visar dock tydligt att säkerhetsvakterna inte ingriper när UÇK‑flaggor visas på läktarna, och inte heller när Storalbanien‑flaggan kastas upp till spelarna, som stolt visar upp denna fascistiska symbol.
När dessa olika instanser; restaurangägare, fans och spelare, skapar en kedja av provokationer som undgår konsekvenser, visar det tydligt hur systemet sviktar. Lagar och regler finns, men tillämpas selektivt. Vissa får uttrycka sin etniska stolthet utan att mötas av kritik, medan andra straffas. Här frodas dubbelmoralen och Sverige sviker sin egen princip om rättvisa, jämlikhet och konsekvent skydd mot hets och extremism.
Aggressionens arv – när symboler normaliserar hat
Men faran i dessa symboler kan inte ignoreras. UÇK‑ och Storalbanien‑flaggorna är mer än tyg; de är minnen av mord, terror, etnisk rensning. De är aggressionens arv, och när de visas öppet på arenor, i restauranger, på sociala medier, blir hatet normaliserat, polariseringen cementerad, historiskt trauma bagatelliserat. Helgens händelser var en kedja av provokation: restaurang, spelare, fans – alla i samklang, alla utan konsekvenser. Vem höjde rösten? Var fanns Svenska Fotbollsförbundet? Var fanns media?
Sverige kan inte längre blunda. När lagar och regler bara lever på papper, när vissa uttryck tolereras och andra straffas beroende på vem som uttrycker dem, då normaliseras inte bara aggression och extremism, då smulas rättvisa, jämlikhet och tilliten mellan människor sönder. Varje tystnad blir ett medspel i provokationens symfoni.
Så frågan ekar högre än någon signal från en visselblåsare på läktaren: är Sverige redo att stå upp för lag, ordning och de demokratiska principer som ska skydda alla medborgare, eller ska dubbelmoralen få fortsätta, där vissa provokationer glöms bort medan andra blåses upp, och etnisk polarisering sprider sina rötter mitt i hjärtat av vårt samhälle? Kan vi stå neutrala, när neutralitet blir synonymt med tyst samtycke till hat? Kan vi verkligen kalla det ordning när konsekvens saknas?
Stolthet utan aggression
Mitt i kaoset lyste ändå ljusglimtar upp. Samma dag samlades serber i Stockholm under ett humanitärt evenemang organiserat av PRINCIP, utan hotfulla slagord, utan irredentistiska flaggor och utan aggression. Deras slogan, “Av princip, för vårt folk” med det serbisk-ortodoxa korset i huvudfokus stod i skarp kontrast till motståndarens symboler som förknippas med extremistiska grupper eller irredentistiska budskap. PRINCIPs arrangemang visade att stolthet kan bäras utan att tränga undan någon annan, att identitet kan hyllas med värdighet och respekt – ett tydligt exempel på att kultur kan stå stolt utan att bli ett vapen.
Varje flagga, varje slagord, varje provocerande gest är mer än symboler, de är test på vårt samhälles ryggrad, på vår förmåga att stå emot hat, på vår vilja att se och döma rättvisa. Och incidenterna under oktober månad visar tydligt: ryggraden är böjd, ögonen blinda, och konsekvensen selektiv. Att dessa inte ens benämnts som incidenter får mig att undra om journalistyrket endast tilldelas individer med svansen mellan benen.
Frågan ekar högre än någon visselsignal på läktaren. Är Sverige redo att stå upp för lag, ordning och de demokratiska principer som skyddar alla medborgare, eller ska dubbelmoralen fortsätta, där vissa provokationer glöms bort medan andra blåses upp och etnisk polarisering sprids mitt i hjärtat av vårt samhälle? Kan neutralitet accepteras när den blir synonym med tyst samtycke till hat? Kan vi kalla det ordning när konsekvens saknas?
Tijana Ivković
Missa inte Tijanas tidigare debattartiklar på Samnytt:
Tre fingrar, två måttstockar – och noll trovärdighet
Nato inte självklart för den som upplevt dess bombningar
Sanningen bristvara i rapporteringen om Serbien och Kosovo
Fler perspektiv på Balkankrigen behövs i historieskrivningen
FN:s Srebrenica-resolution gör allt annat än att främja försoning
Tyst i västmedia när serbiska barn skjuts i Kosovo
Fler perspektiv behövs på kriget i forna Jugoslavien
Svartmålning och brist på objektivitet präglar medias rapportering om Serbien
