LEDARE • Ukrainska flyktingar som Anna och Yuliia har på kort tid lyckats lära sig svenska, utbilda sig och börja arbeta – medan utomvästliga migranter som Mustafa och Ali ofta förblir arbetslösa, språklösa och bidragsberoende trots många år i Sverige. Varför är skillnaderna så stora? Är det utbildning, kultur, religion – eller handlar det om vilja och värderingar? Har rentav gåvor å huvudets vägnar delats ut orättvist i världen?

När Anna Nezghovorova från Ukraina tar studenten med en obruten rad av A i svenska efter bara tre år i Sverige, framstår det som närmast provocerande för den som läser om Mustafa och Ali – båda i Sverige sedan många år – i ett fall flera decennier – men fortfarande utan språkkunskaper och därmed också utan möjlighet att bli en integrerad, självförsörjande och bidragande del av det svenska samhället.

Där Anna uttrycker tacksamhet mot Sverige för den uppställning och chans hon fått – och gör det på nästan felfri svenska – hittar Ali och Mustafa saker att – via tolk – klaga på i det svenska samhället och vältra över skulden för sina misslyckanden på Sverige.

Båda skyller att de inte lärt sig svenska på att de inte kunnat koncentrerar sig på SFI därför att de bara tänkt på de som blev kvar i krigets Syrien – skadats, dött eller vars öde man svävar i ovisshet om. Utan tvekan har även Anna familj, släkt och vänner hemma i Ukraina som fallit offer för “köttkvarnen” men tar inte det som en förevändning för att sitta med armarna i kors och ligga svenskarna till last.

Samma kontrast syns i arbetslivet. Trots att etableringsjobben skulle gå till tiotusentals nyanlända migranter har bara ett enda sådant jobb tillsatts – och det gick till Yuliia från Ukraina. Vad säger det om integrationsviljan hos olika grupper?

Utbildningsnivå inte hela svaret

En ofta påtalad orsak till svårigheten att integrera utomvästliga migranter är låg utbildningsnivå. Många saknar grundläggande skolgång eller är analfabeter även på sitt modersmål. En SFI-lärare vittnar om att färre än 10 procent av lågutbildade invandrare klarar en språknivå motsvarande årskurs 4–5 – trots åratal i undervisning.

Men det förklarar inte varför det går så mycket bättre för ukrainska flyktingar. Även bland dessa finns personer med låg utbildning – ändå syns inte samma massiva passivitet. Att Yuliia på bara några år tagit sig till en anställning signalerar att det finns andra förklaringar.

Kulturella skillnader del av förklaringen

Kulturell närhet/avlägsenhet kan spela stor roll. Det sekulära, postsovjetiska Ukraina delar vissa samhällsstrukturer, könsroller och värderingar med Sverige. Det gör anpassningen lättare. Attityden till myndigheter, skola och arbetsliv är i många fall liknande, särskilt efter att man lämnade den auktoritära kommunismen bakom sig.

I kontrast till det står delar av den muslimska världen, där stat och religion ofta är oupplösligt sammanflätade och där utbildning inte alltid värderas i samma grad. Det är också värt att notera att muslimska migranter från till exempel Libanon och Pakistan generellt integreras sämre än kristna eller hinduer från samma regioner – även när socioekonomiska faktorer viktas bort.

Religiös fundamentalism, kvinnosyn, synen på arbete och på samhällsregler tycks spela roll. När nästan hälften av muslimer i Europa enligt vissa studier menar att religiösa regler väger tyngre än nationens lagar, uppstår kulturkrockar med det sekulära västerländska samhället som försvårar eller omöjliggör integration.

Ukrainska kvinnor – utomvästliga män

En annan tydlig skillnad mellan de två migrantvågorna är könssammansättningen. Den ukrainska flyktinggruppen består till största delen av kvinnor och barn – männen är kvar i hemlandet för att strida.

Den utomvästliga migrantvågen från Mellanöstern och Afrika domineras däremot av unga män i vapenför ålder, nästan alltid välekiperade, välfriserade med mobiler i handen. Aldrig trasiga och skadade av att ha varit i strid. Varför? Frågan inställer sig: Har dessa män några verkliga asylskäl och har de kommit för att skapa ett nytt liv med egen bärkraft – eller för att dra nytta av västvärldens generösa bidragssystem?

För lönsamt att misslyckas

Företag i bland annat städbranschen vittnar om att arbetssökande migranter söker jobb bara för att uppfylla bidragskrav – inte för att faktiskt jobba. I stället hoppar man av rekryteringsprocessen eller säger upp sig efter några dagar. Samtidigt är den svenska bidragsmodellen så generös att arbete inte alltid ger särskilt mycket mer i plånboken.

Också det väcker frågor: Har samhället skapat ett system som gör det rationellt att inte anstränga sig? Och om så är fallet – varför tycks ukrainska flyktingar ändå göra det? Är det så att systemet är anpassat för svenskar av den gamla stammen, plikttrogna, som inte kan tänka sig ligga till last eller utnyttja? Har ukrainare mycket i sig av detta också? Har vi naivt och felaktigt förutsatt att människor också från mer avlägsna hörn av jorden har samma uppsättning värderingar om att först göra sin plikt, sedan kräva sin rätt?

Intelligens och genetik

Det är kontroversiellt att tala om intelligens på gruppnivå. Men faktum är att stora IQ-studier mer eller mindre samstämmigt visar på systematiska och inte försumbara skillnader mellan olika regioner i världen. Orsakerna är flera – miljö, utbildning, näring, men även genetik och inavel via kusinäktenskap i vissa kulturer kan spela in. Detta ökar risken för både inlärningssvårigheter och neuropsykiatriska diagnoser.

Mycket talar för att de intellektuella förutsättningarna inte är likvärdiga – inte bara på individnivå, utan i vissa fall även på gruppnivå. Att evolutionen anpassat oss efter vad som bäst gynnar överlevnaden i den typ av samhälle vi levt i och att den hjärna som är mest anpassad till det lågutvecklade afghanska samhället inte nödvändigtvis är det också för det moderna högteknologiska västerländska.

Om det förhåller sig så är det i så fall inget som bara går att tiga ihjäl, som försvinner för att man inte låtsas om det eller stämplar det som rasistiskt tankegods. Kan det inte rentav i stället vara ett svek mot vissa lågpresterande migrantgrupper att av politisk korrekthet och ängslighet blunda för en obekväm verklighet och lämna dem i sticket med sina misslyckanden?

Etnifierad kriminalitet

Trots att många grupper lever i socioekonomiskt utsatta situationer, är det framför allt vissa etniska grupper som dominerar den grova gängkriminaliteten. Varför är det så? Är det kultur, grupptryck, normer? Eller något djupare?

Det kan inte bara skyllas på fattigdom. Majoriteten av svenskarna levde i fattigdom för 100 år sedan – men byggde ändå ett av världens mest välfungerande samhällen. Återigen måste vi fråga oss om det handlar om attityder, normer och värderingar och om dessa är kulturellt eller religiöst betingade.

Även här finns gott om evidens, dels för att neuropsykiatriska diagnoser bidrar till att en person hamnar i antisocialitet och kriminalitet och dels för att sådana diagnoser är överrepresenterade i de invandrargrupper som dominerar inom den grova brottsligheten i Sverige.

Frågor och svar utan skygglappar

Om vi ska förstå varför integrationen på gruppnivå fungerar för vissa – men inte för andra – då behöver vi ställa frågor av det här slaget, förutsättningslöst och utan ängslighet över vilka svaren kan bli. Syftet är inte att peka finger, nedvärdera och rasistiskt rangordna, utan att hitta verksamma lösningar som gagnar både lågpresterande grupper och det svenska samhället.

Anna och Yuliia visar att flykt och krigstrauma inte behöver stå i vägen för framgång. Mustafa och Ali visar att systemet tillåter att man inte ens försöker. Invandrings- och integrationsdebatten är mer öppen och tillåtande än den var för tio eller femton år sedan, men fortfarande tassas det för mycket på tårna, bland annat om varför de här skillnaderna på gruppnivå finns, trots att de är väl dokumenterade.

Alldeles uppenbart är det att något behöver göras för att jämna ut skillnaderna, och nästan lika uppenbart är att det handlar både om att ställa krav och ge stöd. Och att göra det utifrån vad vi empiriskt vet om de här gruppernas förmågor, inte en politiskt korrekt men i sak inkorrekt föreställning om dem. Annars kan vi inte förvänta oss något annat än fortsatt integrationshaveri av det slag vi haft i ett antal decennier nu.

Valet står mellan att se sanningen i vitögat eller förljuget blunda – mellan att återerövra det välfungerande svenska samhälle vi en gång byggde eller fortsätta att rasera samhället till dess inte sten är lämnad på sten.

LÄS ÄVEN: Undersköterskan Lena, 18, utvisas till Ukraina – men terroristen Faris, 18, får stanna

Vägrade skaka hand på ceremoni – fick inte bli dansk medborgare