NYHETSKRÖNIKA • En sjukpensionär får sin mobil beslagtagen och DNA-prov tas efter ett islamkritiskt Facebookinlägg. En 73-årig kvinna tvingas gå till hovrätten för att frias efter att ha kritiserat RFSL. Samtidigt granskar organisationer människors åsikter på internet och förser polisen med anmälningar. Efter att ha undersökt en rad fall av hets mot folkgrupp ställer jag mig en alltmer akut fråga: Vad håller egentligen på att hända med yttrandefriheten i Sverige?
Det finns något närmast absurt med vår samtid. Vi lever i ett land som betraktar sig som ett av världens mest upplysta och demokratiska samhällen.
Vi hyllar yttrandefriheten, upplysningen och människans frigörelse från religiösa dogmer, åtminstone på pappret. Samtidigt kan en äldre människa få polisen på dörren för en delning på Facebook.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Det behöver inte ens handla om hot, våld eller uppmaningar att skada någon. Det kan räcka med att orden bedöms uttrycka missaktning.
Just det begreppet är centralt i den svenska bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Därmed uppstår ett demokratiskt dilemma: Vem ska avgöra när förakt för en religion övergår till brottsligt förakt mot dem som bekänner sig till den?
Och hur mycket statlig makt är vi beredda att använda för att dra den gränsen?
Ett Facebookinlägg – och hela rättsapparaten därefter
Jag har under den senaste tiden granskat flera fall där människor hamnat inför rätta för sina uttalanden. Ett av dem gäller Lars-Ivar Carlsén, en sjukpensionär från Växjö, som nyligen dömdes för hets mot folkgrupp efter ett islamkritiskt Facebookinlägg.
Påföljden blev villkorlig dom och dagsböter. Men det mest uppseendeväckande är kanske inte domen, utan vad som föregick den.
LÄS ÄVEN: Sjukpensionär dömd för islamkritik – polisen tog mobilen, DNA-test och pressade om partitillhörighet
Polisen begärde ut uppgifter från Meta, spårade digital information, beslagtog hans mobiltelefon och genomförde tekniska undersökningar. Han DNA-topsades också.
Om jag beskriver kommunismen som en vedervärdig ideologi betyder det inte att jag hatar alla kommunister. Varför skulle inte samma principiella skillnad vara viktig när det gäller en religion och ideologi som islam?
Jonas Andersson
Allt detta med anledning av ett Facebookinlägg som enligt förundersökningen hade fått en enda gillamarkering. Hur många som faktiskt läst det var okänt.
Det är svårt att inte reagera på proportionerna. Vi talar om en äldre sjukpensionär, inte om någon våldsbejakande organisation som planerar attentat. Ändå mobiliseras rättsapparatens tunga resurser för att utreda några meningar på internet.

Polisen ställde dessutom frågor om hans politiska engagemang och partitillhörighet. Det kan naturligtvis finnas utredningsmässiga skäl till sådana frågor. Men när ärendet gäller ett enskilt yttrande måste man kunna kräva en förklaring till varför den misstänktes politiska hemvist är relevant.
För annars närmar vi oss något som borde göra varje demokratiskt sinnad människa obekväm – en stat som inte bara undersöker vad medborgaren sagt, utan också intresserar sig för vad han tycker.
Tingsrätten konstaterade att Lars-Ivars uttalande enligt ordalydelsen riktade sig mot islam, men bedömde ändå att det uttryckte missaktning mot muslimer som grupp. Därmed hamnar vi vid den avgörande frågan. ”Missaktning”.
Om jag beskriver kommunismen som en vedervärdig ideologi betyder det inte att jag hatar alla kommunister. Varför skulle inte samma principiella skillnad vara viktig när det gäller en religion och ideologi som islam?
Efter Samnytts rapportering hörde en privatperson av sig och erbjöd sig att betala Lars-Ivars böter. Men under våra samtal framkom också något betydligt mer bekymmersamt.
Han hade blivit försiktigare med vad han skrev. Och där ligger kanske den verkliga konsekvensen av dessa rättsprocesser. Inte i bötesbeloppet, utan i tystnaden som följer. Och det är väl det som var tanken från början?
Astrid friades – men till vilket pris?
Ett annat fall gäller 73-åriga Astrid Lofs från Landskrona. Hon hade skrivit två Facebookkommentarer, bland annat med kritik mot RFSL och dragqueens som läser sagor för barn.
Tingsrätten dömde henne för hets mot folkgrupp. Men den 6 november friades hon av hovrätten. Domstolen gjorde en viktig distinktion: Kritik mot RFSL som organisation kan inte utan vidare likställas med missaktning mot homosexuella eller transpersoner som grupp.
Att anmäla misstänkta brott är naturligtvis en laglig rättighet. Men vad händer när människor systematiskt letar igenom andras yttranden efter formuleringar som kan bli föremål för polisanmälan? När åsikter och kommentarer blir råmaterial för en organiserad anmälningsverksamhet, som man dessutom kan försörja sig på?
Jonas Andersson
Hovrätten betonade dessutom att bestämmelsen om hets mot folkgrupp måste tillämpas restriktivt med hänsyn till yttrandefriheten. Det borde vara självklart. Men för Astrid krävdes polisförhör, en fällande tingsrättsdom och en överklagad rättsprocess innan hon fick rätt.
När jag intervjuade henne beskrev hon obehaget av att kallas till polisens avdelning för grova brott och hur processen gjort henne försiktigare med sina uttalanden.
Vad spelar det för roll att man slutligen frias, om själva processen redan förändrat ens beteende? Den som ser vad Astrid och Lars-Ivar fått genomgå behöver inte själv bli åtalad för att börja väga sina ord. Det räcker att tänka – nästa gång kanske det är jag.

När angiveriet blir en verksamhet
Här kommer också organisationer som Näthatsgranskaren in i bilden. Föreningen har uppmärksammats för att granska och polisanmäla misstänkta hatbrott på internet.
LÄS ÄVEN: Näthatsgranskaren: ”Samnytt är möjliggörare till radikalisering och massmord!”
Att anmäla misstänkta brott är naturligtvis en laglig rättighet. Men vad händer när människor systematiskt letar igenom andras yttranden efter formuleringar som kan bli föremål för polisanmälan?
När åsikter och kommentarer blir råmaterial för en organiserad anmälningsverksamhet, som man dessutom kan försörja sig på?
Då riskerar den offentliga debatten att förändras i grunden. I stället för att bemöta argument med motargument kan den som ogillar ett yttrande försöka få rättsväsendet att pröva det.
Och även en anmälan som inte leder till fällande dom kan få långtgående konsekvenser.
Polisförhör. Beslag. Advokatkostnader. Oro. Offentlig uppmärksamhet. Och så vidare.
Här borde vi kräva större öppenhet. Hur många anmälningar görs? Hur många leder till åtal och fällande domar? Vilka resurser använder rättsväsendet, och hur förhåller sig insatserna till brottens allvar? Det är något jag kommer att fortsätta undersöka.
Och det är frågor som borde vara självklara i ett samhälle som värnar både rättssäkerheten och yttrandefriheten.
LÄS ÄVEN: Tidigare åklagaren: Domstolarna är rädda för ”Näthatsgranskaren”
Varken religioner eller ideologier har mänskliga rättigheter
Jag har också intervjuat konstnären Dan Park, som under många år provocerat med sina bilder och återkommande dömts för hets mot folkgrupp.
Och jag har följt rättsprocesserna kring koranbränningar och de frågor som väckts av bland andra Jade Sandbergs religionskritiska manifestationer. Man behöver inte uppskatta deras uttryck för att se det principiella problemet. Tvärtom.

Yttrandefrihetens verkliga värde prövas inte när människor säger sådant som alla håller med om, utan när någon uttrycker något som andra finner motbjudande.
Och när det gäller religion borde detta vara särskilt självklart. Islam är ingen folkgrupp. Kristendomen är ingen folkgrupp. Judendomen är ingen folkgrupp.
LÄS ÄVEN: Dan Park bakom ”Judefri zon” på Södermalm – fängslad för sin konst: ”En lyckad loser”
Det är religioner, trossystem och föreställningar om världen som måste kunna granskas, kritiseras, förlöjligas och förkastas.
Människorna som bekänner sig till dessa religioner har däremot samma grundläggande rättigheter som alla andra. Det är skillnaden mellan att skydda en människa och att skydda hennes övertygelse.
I debatten om hets mot folkgrupp talas det nästan alltid om behovet av att skydda människor från kränkande uttalanden. Betydligt mer sällan diskuteras behovet av att skydda människor från oproportionerliga statliga ingripanden.
Jonas Andersson
Vi accepterar att kommunismen beskrivs som ond, kapitalismen som omänsklig och politiska partier som förkastliga. Men när någon uttrycker motsvarande förakt för en religion uppstår risken att uttalandet ska uppfattas som riktat mot de troende. Och som sagt, islam är även en ideologi.
Är socialdemokrater troende? Är centerpartister troende? Missaktar vi partisterna om vi kritiserar deras ideologi? Bör vi dömas för det?
Gränsen måste vara tydlig och förutsebar. Annars riskerar vi att i praktiken återupprätta ett skydd för religiösa dogmer. Eller ideologiska dogmer, som i DDR och Sovjetunionen.
LÄS ÄVEN: Prästen Jade döms – och frias – för hets mot folkgrupp
Från upplysning till självcensur
Sverige avskaffade brottet trosfrid 1970. Det var en markering av att religiösa föreställningar måste tåla även hård och stötande kritik.
Den europeiska upplysningens stora landvinning var inte att människor slutade tro på Gud. Den var att människor fick rätten att ifrågasätta Gud.
Och prästerna. Och de heliga skrifterna. Och alla andra auktoriteter som gjorde anspråk på att sitta inne med sanningen.
Ändå ser vi i dag hur människor blir försiktigare med vad de skriver, inte minst när det gäller religion och politiskt laddade frågor. Det handlar om yttrandefrihetens nedkylande effekt. Man behöver inte förbjuda varje kontroversiellt yttrande för att begränsa debatten.
Vi behöver inte avskaffa skyddet mot verklig hets (vad det nu är), för att ta detta på allvar. Men vi måste våga diskutera om lagstiftningens tillämpning, rättsväsendets metoder och den organiserade anmälningsverksamheten ibland får konsekvenser som går längre än vad ett fritt samhälle borde acceptera.
Jonas Andersson
Det räcker att människor inte längre vet vad som kan leda till polisförhör, beslag eller åtal. Till slut börjar de censurera sig själva. Och här finns en aspekt som sällan uppmärksammas.

I debatten om hets mot folkgrupp talas det nästan alltid om behovet av att skydda människor från kränkande uttalanden. Betydligt mer sällan diskuteras behovet av att skydda människor från oproportionerliga statliga ingripanden.
Men även staten kan orsaka skada. En äldre sjukpensionär som DNA-topsas och får sin mobil beslagtagen efter ett Facebookinlägg upplever knappast rättsapparaten som någon abstrakt demokratisk institution.
För honom blir den högst konkret. Och för Astrid Lofs var yttrandefriheten inte någon teoretisk diskussion. Det var hennes eget liv. Därför måste vi kräva proportionalitet i rättsväsendets arbete och en restriktiv tillämpning av lagar som begränsar det fria ordet.
LÄS ÄVEN: SVT:s vd hyllar public service – vill ha ”gemensam verklighet”
Inte därför att ord aldrig kan skada, utan därför att statens makt att straffa ord också kan användas alltför långtgående. Jag tror att vi har underskattat hur allvarligt detta är.
För i ett samhälle där människor börjar frukta konsekvenserna av sina åsikter sker en förändring som inte alltid syns i statistiken. Debatten blir fattigare. Människor blir tystare. Och gränserna för vad som anses möjligt att säga förskjuts.
Vi behöver inte avskaffa skyddet mot verklig hets (vad det nu är), för att ta detta på allvar. Men vi måste våga diskutera om lagstiftningens tillämpning, rättsväsendets metoder och den organiserade anmälningsverksamheten ibland får konsekvenser som går längre än vad ett fritt samhälle borde acceptera.
Vi avskaffade hädelsebrottet för mer än ett halvt sekel sedan. Det vore en historisk ironi om vi nu, utan att riktigt märka det, skapade ett samhälle där människor återigen börjar frukta konsekvenserna av att häda.
För i ett fritt samhälle har människor rätt till sin religion eller politiska uppfattning. Men ingen religion eller ideologi har rätt att slippa bli föraktad.










