➤ KRÖNIKA ”Totalfallet i kronan liknar det man ser i länder där en statskupp ägt rum”, skrev Nordeas chefsanalytiker i ett marknadsbrev i april. När till och med etablissemangets egna ekonomer låter alarmistiska – då har det verkligen gått för långt. För de sju senaste åren har kronan tappat drygt 30% i värde mot dollarn och drygt 20% mot euron. Detta är en enorm värdeminskning som inte får det utrymme i den offentliga debatten som den förtjänar. Här pratar vi om en konfiskation av privat förmögenhet som är större än alla flygskatter tillsammans.

För att tvinga riksbanken fortsätta på den inslagna vägen använder vänstern en fulargumentation om att man ”inte ska göra rikas drinkar i utlandet billigare” på bekostnad av svensk industri – men detta är en logisk kullerbytta. Tider när uttrycket ”What’s good for General Motors is good for America” var aktuell har passerat sedan länge. Industriarbetare utgör numera en bråkdel av arbetsstyrkan i Sverige medan de flesta arbetar i tjänstesektorn. Att hjälpa oligarkerna Wallenberg med flera att kamma hem övervinster som de gör till följd av billig krona på bekostnad av resten av befolkningen är just att gynna rika. Eller superrika i detta fall.

Genom att dumpa kronan har Sveriges yttersta finanselit avtvingat oss mellan 20 och 30% av våra privata besparingar intjänade med hårt arbete. Kronans ras mot andra valutor påverkar oss i en mycket större utsträckning än ”drinkar för rika i utlandet” – inte minst för att Sverige är ett litet och icke-självförsörjande land som är helt beroende av omvärlden även när det kommer till basvaror. Detta innebär en inflation på de flesta konsumentvaror – till och med för att odla potatis i Sverige behöver man maskiner och bränsle från utlandet.

Detta förhållande slår mest mot den lägre delen av medelklassen – eller med andra ord en majoritet av svenskarna. Den här minskningen av svenskens köpkraft kan få olika uttryck: exempelvis när en ensamstående mamma inte längre har råd med en kort Europasemester med barnen på grund av vänsterns korståg mot fattiga – dels kronans dumpning mot euron, dels flygskatten.

Dock döljs än så länge inflationen på konsumentvaror i KPI (konsumentprisindex) som används av Riksbanken för att beräkna inflationen i ekonomin. Försäljare av varor och tjänster försöker på olika sätt mildra kronans ras genom att till exempel använda billigare råvaror med lägre kvalitet, minska sin inkomstmarginal osv.. Men det kan inte fortsätta i all oändlighet om kronan inte repar sig mot andra valutor – och främst mot euron.

En stagnerande bostadsmarknad med en allt fattigare befolkning kan dessutom leda till att krediterna går in i konsumentvaror i en större omfattning än de gör nu – och på det sättet ökar penningmängden, vilket leder till en inflationschock. Men det är inte det värsta som kan hända den svenska ekonomin och de offentliga finanserna på sikt.

Ett av Socialdemokraternas tyngsta namn Daniel Suhonen som leder tankesmedjan Katalys kräver att S ska sätta igång med ett omfattande “reformprogram” – i praktiken menar han att partiet ska anamma vänsterpopulism som ska finansieras med lånade pengar. Han döljer inte vilka motiv som ligger bakom detta förslag – att ta arbetarklassen tillbaka från SD genom att köpa väljare och på det sättet behålla makten hos Socialdemokraterna.

Historiskt sett har Sverige låga räntor på sina statsobligationer – det vill säga det är billigt för Sverige att låna pengar på den internationella marknaden. Investeringen beräknas ha en låg risk tack vare att de offentliga finanserna är i gott skick. Det är detta förhållande som Suhonen vill ändra.

Den här modellen är knappast ny och har använts i till exempel den turkiska ekonomin (samt den grekiska före euron). Man lånar upp en massa pengar som kortsiktigt finansierar statens utgifter och infrastrukturprojekt för att sedan dumpa sin valuta och på det sättet minska skulden – för att sedan börja låna igen. Lånefesten med regelbundna devalveringar är i princip ett pyramidspel där investerare vet att en devalvering oundvikligen kommer att ske, men hoppas kunna dra sig ur innan pyramiden faller.

Räntan på 2-åriga turkiska statsobligationer ligger just nu på drygt 25% – vilket kan jämföras med minus 0,5% på svenska. Det är vad det kostar för den turkiska staten att låna pengar på den internationella marknaden. Det är riskabelt – och i gengäld får investerare en hög avkastning.

Det sista som går att sälja i ett land i kris är dess rykte. Det är vad Suhonen & Co föreslår att göra – att slå sönder Sveriges status som ett riskfritt land för investeringar i utbyte mot flera år till med Stefan Löfven. Det är en logik som väl passar en likvidationskommission och som visar vad Socialdemokraterna är beredda att ta till för att behålla makten.

Den pågående venezualiseringen av den svenska ekonomin och det monetära systemet riskerar att knuffa Sverige bort från gruppen av utvecklade länder snabbare och effektivare än den långsamma nedbrytningen av sociala och politiska strukturer som vi beskådar sedan länge. Vem vet – kanske kommer vi se en sedel på en miljon svenska kronor med Löfvens ansikte på redan innan den här mandatperioden är slut?