➤ KRÖNIKA TV-serien ”Weissensee” beskriver livet i Östtyskland. En av huvudpersonerna är Falk – hög Stasi-officer. Utseendemässigt slående lik den svenske socialdemokraten Anders Ygeman.

Men det slår mig att likheten går längre än utseende. Falk är fanatiskt övertygad om den kommunistiska statens ofelbarhet. Trots att verkligheten borde få honom att inse dess brister. Han har sålt sin själ för en Stasi-karriär. Han är beredd att offra allt – även sin egen familj – för att klättra i diktaturorganisationen. När stödet från Sovjetunionen efter dess fall uteblir hamnar hans stat i kris. Brödköer och brist på det mesta. Utom för eliten som har gräddfiler till allt.

Sverige är som Östtyskland – fast tvärtom. Allt för många ville fly från Östtyskland – allt för många vill fly till Sverige. I båda fallen med katastrofala följder för befolkningen. I Östtyskland byggde man med Stasi ett angivarsamhälle – omgivet av en hårt bevakad mur. I Sverige tystar man folket med en trång åsiktskorridor och medlöparmedia. Folkets opposition tystades i Östtyskland med hårdhänt Stasiförföljelse och fängelsestraff. I Sverige med rasiststämpel, social skamvrå, begränsning av demokratin och en militant, historielös, ung vänstermobb.

Underjordiska aktivitetsgrupper förföljdes systematiskt och fördömdes av Honeckers regering som nazister och västspioner. Han och hans elit var oförmögna att inse att den växande oppositionen istället var ett brett, folkligt uppror mot förtrycket och för ett värdigt liv i frihet. En kraft som i längden inte kan stoppas av censur, politisk indoktrinering, lögner, förtal och verklighetsflykt.

Det folkliga motståndet växte i Östtyskland i takt med statens växande oförmåga att tillgodose medborgarnas elementära behov. Till slut försvarades statens makt enbart av den priviligierade elit som var beroende av dess fortbestånd. Omvärlden såg den kommande kollapsen och Östtyskland isolerades alltmer. Handeln rasade vilket ledde till även finansiell katastrof. Till slut brast bubblan och landet upphörde att existera.

Trots de olika förutsättningarna är likheten med dagens Sverige påtaglig. Det folkliga motståndet mot den förda politiken växer. Trots att Sverigedemokraterna växer mot att bli det största partiet, avfärdas de som rasister och nazister och misskrediteras med allt smutsigare metoder av pk-eliten och dess mediamegafoner.

Vanligt folk upplever allt svårare välfärdsbrister när kostnaderna för invandringen kräver allt mer av statens budget. Inom alla ministerområden – från skola till åldringsvård – växer kriserna. Allt fler hål i välfärdsvallen får den att erodera och vi dränks av utifrån inkommande problem.

Allt fler inser att ett land med en promille av världsbefolkningen inte har råd att utnämna sig till den humanitära stormakten. En utopisk önskedröm där den förmenta godheten kommer att kosta både infödda och invandrare ett värdigt gott liv.

Vi har råd säger pk-eliten. Med samma verklighetsflykt som gällde för Östtysklands ledning. Men vi närmar oss svåra tider. Högkonjunkturen varar inte för evigt. Den svenska kronan tappar alltmer i värde. Mat, resor och annat kommer att bli dyrare. Inte bara beroende på flygskatt och torka. Världens högsta skatter, växande klyftor och exploderande sociala kostnader bidrar till nedgången.

Det osäkra politiska läget i Sverige, befarat handelskrig och ökad konkurrens drabbar exportberoende Sverige hårt. Redan innan valet har internationella finanshus börjat dumpa sina svenska aktieportföljer och bytt kronor mot dollar. Det finns anledning att tro att det bara är början på verkligt svåra tider för svenska folket. Oavsett hur det går i valet.