➤ Jenny Johansson i Skellefteå är 82 år gammal och sedan en tid tillbaka funktionshindrad efter att ha drabbats av en stroke. De senaste fem månaderna har hon halvsidesförlamad suttit isolerad i sin lägenhet på tredje våningen och kan inte komma ut eftersom fastigheten saknar hiss.

Jennys enda kontakt med världen utanför är när hemtjänsten gör sina hastiga besök. Det ingår egentligen i hemtjänstens uppdrag att se till att Jenny får komma ut, men kommunen skyller på att de hjälpmedel som krävs för detta saknas. Lägenheten som i snart 40 år varit Jennys trygga punkt i tillvaron har i stället förvandlats till ett fängelse.

Efter ett långt och strävsamt liv av att bidra till samhället och inte ligga någon till last finns inte samhället där när Jenny på ålderns höst behöver det. Trots hög ålder och stroke nekar kommunen Jenny en plats på ett äldreboende. Dessutom lägger man skulden på Jenny.

”Jennys eget ansvar”
Jeanette Nilsson som är chef på socialnämndens beslutsenhet menar att Jenny borde ha förutsett den situation hon nu har hamnat i och planerat för den. ”Det är Jennys eget ansvar att hitta en lösning på boendefrågan” anser Nilsson.

Jennys biståndshandläggare hade samma uppfattning eller vågade inte gå emot socialnämndschefen. Däremot fick Jenny rätt när hon överklagade saken till förvaltningsrätten. Men den domen låtsas kommunen inte om. I stället har man fattat ett nytt beslut om avslag på Jennys önskemål om en plats på ett äldreboende.

Orkar inte längre
Jenny känner sig idag förtvivlad. Ensamheten i lägenheten och kommunens sätt att behandla henne ovanpå att ha drabbats av en stroke tär hårt psykiskt på krafterna och livslusten. ”Jag orkar inte längre sitta här ensam dag efter dag”, säger Jenny uppgivet medan hon kämpar för att hålla gråten tillbaka.

Den som googlar ”äldreboenden läggs ner” får mängder med träffar på artiklar som berättar samma historia – hur kommunerna måste spara pengar, väljer att göra det på de svagaste äldre genom att slå igen äldreboenden och hur det skapar förtvivlan hos de gamla som drabbas. I vissa kommuner är det tiotals platser som försvinner varje år, i andra kommuner handlar det om hundratals.

Tusentals platser försvinner
I Sverige totalt är det tusentals äldreboendeplatser som försvinner varje år och så har utvecklingen sett ut i ett par decennier. Kötiderna för en plats på ett äldreboende är numera så långa att många hinner dö innan de får flytta in eller dör bara någon månad efter inflyttning.

Kommunerna försöker utåt ge sken av att de stora besparingarna på de äldre är något positivt – man kallar det för ”kvarboendeprincipen” och talar om de äldres ”möjlighet att få bo kvar hemma”. Men de äldre själva uppfattar det sällan som någon möjlighet eller valfrihet, utan som ett tvång eftersom något annat alternativ inte erbjuds för den som i likhet med Jenny inte vill eller orkar bo kvar hemma.

Leder till felaktiga beslut och vanvård
Kommunernas biståndshandläggare sparas det också in på. De kan på sitt bord ha flera hundra äldres livssituation att handlägga och slår regelbundet larm om att arbetsbelastningen är så stor att besluten blir felaktiga.

Besparingarna leder också till vanvård på äldreboenden. Skandalerna på både privat och offentligt drivna äldreboenden har avlöst varandra det senaste decenniet – äldre som inte kommer upp ur sängarna, aldrig kommer ut i friska luften, som inte får en bulle till kaffet, tvingas äta lunch och middag samtidigt, dementa som låses in och lämnas vind för våg på nätterna är bara ett axplock över vad den som blir gammal i Sverige idag måste förbereda sig för.

Blir asylboenden
En annan fras att googla som ger många träffar är ”äldreboende blir asylboende”. Det är inte ovanligt att de äldreboenden som läggs ned snabbt slår upp dörrarna igen, men då som asylboende för nyanlända migranter. Förklaringen till detta stavas politiska prioriteringar och ekonomiska incitament.

Att driva ett äldreboende eller låta en privat utförare göra det är en dryg utgift för en kommun. För detta utgår inga statliga bidrag. För asylboenden ges däremot full kostnadstäckning från staten, även om kringkostnader för att tillhandahålla välfärdstjänster för migranterna kan bli betungande.

Kommunen kan dock för det mesta inte påverka detta eftersom upphandling av asylboenden oftast sker direkt mellan Migrationsverket och privata entreprenörer och inte sällan utan att kommunerna informeras i förväg. För entreprenörerna är valet mellan att driva äldreboende och asylboende enkelt, åtminstone ur ekonomisk aspekt. Detta eftersom staten betalar ut betydligt högre ersättningar för asylboendeverksamhet samtidigt som brukarna är yngre och friskare och kräver mindre omsorgsinsatser.

Berövas en trygg ålderdom
Resultatet av denna politik blir att alltfler gamla svenskar som Jenny Johansson i Skellefteå berövas den trygga ålderdom som de borde kunna förvänta sig efter att ha arbetat och betalat skatt ett helt liv.