Tillgängligheten för så kallad ”könsbekräftande vård” ska öka. Socialstyrelsen har nu beslutat att denna typ av vård ska bedrivas inom ramarna för tre högspecialiserade enheter i landet. Patientgruppen har ökat över tid och man bedömer därför att tillgängligheten måste öka. Samtidigt kritiseras fenomenet för att vara en effekt av att ungas naturliga identitetssökande exploateras av en politiskt extrem HBTQ-rörelse.

Socialstyrelsen har beslutat att könsdysfori ska bedrivas som en högspecialiserad vårdform. Det betyder att att den kommer att bedrivas vid ett begränsat antal enheter i landet, i detta fall tre stycken. Dessa kommer att samverka med ytterligare tre enheter.

En anledning till att man gjort denna översyn är att patientgruppen ökat markant på senare tid, enligt Kristina Wikner som är enhetschef på Socialstyrelsen.

Syftet är att på så sätt säkra tillgängligheten till vården. Det här rör vård för en patientgrupp som blivit fler över tid, och där en central fråga är tillgänglighet i varje steg av vårdkedjan

I detta fall kommer vårdenheterna vara belägna i Region Stockholm, Region Östergötland och Västra Götalandsregionen, i samverkan i par med enheter i Region Uppsala, Region Skåne och Region Västerbotten.

Behandlingen vid könsdysfori är dock kontroversiell och har varit föremål för flera kritiska granskningar.

Förra året tvärvände Socialstyrelsen gällande hormonbehandling av minderåriga med könsdysfori. Anledning var bland annat att SVT:s Uppdrag granskning avslöjat att flertalet av de som mottagit behandlingen fått bestående skador. Syftet med hormonbehandlingarna är att stoppa puberteten, och så sent som 2015 beskrev Socialstyrelsen behandlingsformen som ”trygg och säker” trots att så alltså visat sig vara långt ifrån fallet.

LÄS ÄVEN: LARM: ”Transbarn” som får sin pubertet stoppad skadas allvarligt

Överläkaren Richard Nergårdh har beskrivit hormonbehandlingen som en form av ”kemisk kastrering”. Eftersom riskerna och osäkerheten med behandlingen är betydande måste minderåriga nu ha målsmans godkännande innan de mottar dylik behandling.

Det är ännu inte klarlagt varför andelen av framför allt unga som upplever sig lida av könsdysfori har ökat så markant det senaste decenniet.

Mikael Landén, professor vid Sahlgrenska Akademin, har pekat ut att antalet personer med könsidentitetsstörning ökade med 2 345 procent mellan 2007-2017, från 31 till 727 personer. Men en hypotes är att de vänsterorienterat identitetspolitiska HBTQ-organisationerna varit skickliga i att fånga upp och exploatera ungdomars naturliga identitetssökande och hormonella utveckling i puberteten och övertyga dem om att orsaken till att de mår dåligt är att de fötts i en kropp med fel kön.

I ett inlägg i Läkartidningen menar Landén att detta borde mana till eftertanke eftersom dessa erbjuds en irreversibel könskorrigerande behandling. Han dementerar också att det skulle handla om bättre information och minskad stigmatisering av åkomman.

Ett alternativ är kulturbunden psykologisk smitta. Om personer i tidiga tonår uppmuntras att fundera över sin köns­identitet och undervisas om att könsdysfori är en normalvariant är det inte osannolikt att vissa ungdomar riktar sitt identitetssökande mot just könsidentitet.

Ytterligare en faktor som kan vägas in är att många som söker vård för könsbekräftande behandling ofta har en autismdiagnos. Så många som hälften av de som söker till BUP:s mottagning för könsidentitetsutredning har minst en neuropsykiatrisk diagnos, eller lider av psykisk ohälsa så som depression eller ångest och att risken därför är stor att ett könsbyte inte är den rätta och relevanta behandlingen.

Klart är att behandlingarna för könsdysfori samt diagnosticeringen i sig är behäftad med kontroverser, och det återstår att se hur myndigheterna kommer att ta ställning till frågan i takt med att forskningsläget förbättras.