➤ KRÖNIKA Med bara timmar kvar till valdagen har SD börjat inta förhandlingsposition inför kommande regeringsbildning. En ny och viktig politisk era annalkas men skapar samtidigt nya dilemman och strategiska hänsyn för oss konservativa nationalister att beakta.

Under torsdagen meddelade Charlie Weimers, stabschef för Kristdemokraterna i EU-parlamentet, att han lämnar KD till förmån för SD. Mot bakgrund av att hela 72 procent av KD:s väljare och 64 procent av moderaternas vill se ett regeringssamarbete med SD, kan detta tolkas som att ännu en sten är lagd i byggandet av den brygga som jag tidigare har förutspått mellan SD och de två borgerliga partierna. Nästa sten skulle komma att läggas redan samma kväll i TV:s partiledardebatt där Jimmie Åkesson återkommande talade om en skiljelinje i svensk politik inför vilken de rödgröna partierna står på ena sidan och Alliansen på den andra – tillsammans med SD.

Utifrån de senaste opinionsmätningarna så ser det dock ut som att en koalition mellan SD+M+KD faller strax under mållinjen om de 175 riksdagsmandat som krävs för egen majoritet. Mot denna bakgrund har företrädare för SD återupprepade gånger de senaste två veckorna varnat för att en röst på AfS riskerar att fälla SD:s chanser till regeringsinflytande. Och visst har man en poäng: Om samtliga AfS-röster istället lades på SD så skulle så klart chanserna för att SD kan bilda majoritetsregering med nämnda borgerliga partier öka. Det finns dock två problem med resonemanget:

1) Av opinionsmätningarna att döma ligger AfS redan omkring två procent om inte högre. Dessa väljare kommer inte ändra sig de närmsta två dagarna varför det vore mer realistiskt att stödrösta in AfS i riksdagen om man inte vill att nationalistiska röster ska förslösas. Det skulle förvisso inte ge SD+M+KD egen majoritet, men med AfS i riksdagen så skulle en minoritetsregering med de liberal– och socialkonservativa partierna kunna räkna med att få stöd för förslag i ödesfrågor såsom invandring, återvandring och medborgarskapslagar, men också i frågor om brott och straff, ekonomisk politik och mycket annat.

2) Ett AfS utan röster skulle innebära en återgång till en ordning där Sverigedemokraterna är ensamt nationalistiskt parti i svensk politik. I ett läge där SD ska börja ingå regeringsuppgörelser med alla de omfattande kompromisser som det medför så vore det direkt farligt om svensk politik helt saknade någon mer kompromisslös och i alla väder principfast nationalistisk röst.

Att den andra punkten inte bör förringas har vi sett flera exempel på under denna valrörelse. Efter att AfS drog igång sin “återvandringskampanj” så var SD snabba att svara med egna, närmast snarlika, paroller och plakat. En avgörande skillnad är dock att medan AfS talar om omfattande återvandring av invandrare som ljugit sig till uppehållstillstånd, begått brott eller inte försökt bidra och anpassa sig, så förespråkar SD frivillig återvandring undantaget för den som “de senaste åren ljugit om sin identitet och ålder”. Sannolikheten är därmed stor att de som kom under 2015 års stora migrationsvåg redan har passerat “de senaste åren” vid den tidpunkt då SD ska vara med och förhandla fram nya lagar på området. Detta är alltså ett exempel på hur AfS behövs även framgent för att bevaka svenska intressen – en roll som jag i min förra krönika beskrev som “vakthundens”.

Ett annat exempel är kvotinvandringen av asylanter där SD först ville se ett (höjt) tak om 4 000 kvotinvandrare 2016, men sedan har accepterat de ytterligare höjningar som har skett varje år därefter. Trots det hade man skrivit “stoppa asylinvandringen” på plakat under årets valrörelse, vilket för några veckor sedan allt oftare började ifrågasättas av AfS-företrädare tills dess att SD svängde helt om för att nu faktiskt stå för ett asylstopp – inklusive stoppad kvotinvandring.

Åtminstone till synes, för i praktiken så la man även in en brasklapp att stoppet ska gälla “under ett eller ett par års tid”, dvs fram till 2019 eller 2020. Om SD får vara med och förhandla fram asylpolitiken nästa år så kan tidsplanen för detta vallöfte med andra ord redan då vara passerad. Även detta är därför ett exempel på hur AfS förvisso redan tycks ha kunnat påverka, men ser ut att behövas även framöver för att bevaka frågan och börja skälla igen nästa gång det vacklas.

Det jag vill ha sagt är framförallt två saker, båda egentligen återupprepningar från min föregående krönika:

  1. Oavsett om det sker direkt efter valet eller efter en tids regeringskris och riksdagskaos så är SD på väg att få sitt stora genombrott när det kommer till reellt, direkt politiskt inflytande och detta kommer bli ett epokskifte i svensk politisk historia. Det är äntligen dags att börja skörda det vi har sått i så många år. Enskilda röster är inte oviktiga utan kan komma att påverka marginalerna för framtida regeringskonstellationer som innefattar SD och ett eller flera allianspartier.
    .
  2. Vi konservativa nationalister måste tänka framåt. Ett utfryst SD har kunnat stå för precis vad man vill utan hänsyn till andra partier men denna tid är redan på väg att ta slut och det är upp till oss att försäkra att både politikens gränser och dess olika konsensus även framöver fortsätter att tänjas i vår riktning. För den som agerar inom SD blir den interna opinionsbildningen central. För den utanför blir AfS en uppenbar påtryckningsmekanism – en ideologisk vakthund och en självständig och ohämmad nationalistisk röst i svensk politik som kan spela samma roll på vår sida av det politiska spektrat som Vänsterpartiet har gjort inom det rödgröna blocket.

Om jag hade haft två röster i riksdagsvalet så hade jag lagt dem på både SD och AfS. Men det har jag inte så nu känner jag mig för första gången nödgad att rösta framförallt strategiskt. Och jag gör det med långsiktighet.