Berättelsen om en jihadist och en västerländsk martyr

180 Shares

➤ KRÖNIKA  Terrorattackerna sker så ofta att man blandar ihop dem och har svårt att minnas dem. En attack i Frankrike i mars förra året var speciell.

Den 23 mars 2018 kapade jihadisten Redouane Lakdim en bil i staden Carcassonne och sköt passagerarna. Han öppnade därefter eld mot fyra poliser och skadade en allvarligt. Lakdim körde sedan till det närliggande Trèbes där han stormade en matvaruaffär, dödade två civila, skadade flera andra och tog flera gisslan. Jihadisten skrek ”Allahu akbar” och ”Jag ska döda er alla”. Han krävde att ”brodern” Salah Abdeslam, en av de ledande jihadisterna bakom attackerna i Paris år 2015 då 130 människor dödades, skulle släppas fri.

Den 25-årige jihadisten Radouane Lakdim var en fransk medborgare av marockanskt ursprung. Han hade svurit trohet till IS och skrek om att han kämpade för Syrien. För honom var Carcassone i Frankrike bara en annan del av det globala slagfältet mellan de trogna och de otrogna.

Efter attacken berättade grannar för medierna att Lakdim brukade besöka moskén i Carcassonne. Han var en del av den salafistiska rörelsen som strävar efter att gå tillbaka till vad den uppfattar som en ren och ursprunglig islam. Inte alla salafister bejakar terror, de flesta arbetar för islamiseringen genom mission. Men både terroristerna och missionärerna vill ha en islamisk stat.

Terrorattacken i Carcassone skapade en martyr och hjälte åt Islamiska Staten. För de som vi kallar kallblodiga och avskyvärda mördare, hyllar IS som hjältar eller ”lejon”. Men attacken skapade också en martyr åt Frankrike.

Polisen Arnaud Beltrame hade självuppoffrande tagit en kvinnlig gisslans plats. Hon fick gå, han slaktades. För IS är en martyr någon som dör medan han dödar andra, för Frankrike – och för oss västerlänningar – är en martyr någon som ger sitt liv för andra.

Lakdim drevs av sin religiösa övertygelse, det gjorde också Beltrame. Fader Dominique Arz, som är nationell kaplan inom gendarmeriet, berättade att Beltrame genomgått en ”omvändelse” år 2008:

”Faktum är att han inte dolde sin tro, och han utstrålade den och vittnade om den. Vi kan säga att hans självuppoffrande gärning kom ur hans tro. Han tjänade sitt land intill slutet, han vittnade om sin tro intill slutet.”

Martyr är just ett grekiskt ord som betyder vittne. Båda var religiöst övertygade, men deras övertygelser ledde dem att handla olika, eftersom religionerna är olika.

Beltrames gärning väckte beundran hos många fransmän. På Twitter skrev inrikesministern Gérard Collomb så här:

”Arnaud Beltrame har lämnat oss. Han dog för fäderneslandet. Frankrike kommer aldrig glömma hans heroiska insats, hans mod och uppoffring.”

Beltrames mor, sa så här om sin son till den franska radiokanalen RTL:

”Jag visste att det måste vara han. Han har alltid varit sådan. Det är en person som, ända sedan han föddes, gjort allt för hemlandet. Det är det han lever för, att försvara hemlandet.”

Det är en gripande historia. Och jag kommer att tänka på den milde prästen Jacques Hamel. När församlingen i den lilla orten Saint-Etienne-du-Rouvray i Normandie firade mässa på morgonen den 26 juli 2016 stormade två jihadister in och tog honom och några nunnor som gisslan. Sedan tvingade de ner den 84 år gamle mannen på knä, läste Koranen över honom och slaktade honom.

Konflikten mellan väst och den islamiska fundamentalismen innehåller smärta och död. Men också berättelser om hjältemod och martyrskap. Kanske kommer västvärlden att återupptäcka sig själv i mötet med denna fiende. Gamla ideal som man trodde hade försvunnit.

Medan den islamiska fundamentalismen växer i västvärlden, växer också motståndet. Hjältar som Beltrame visar att det finns livskraft även i en gammal och trött civilisation.

Jihadisten Lakdim var en fiende till Frankrike. Men han kom inte utifrån. Fienden finns mitt ibland oss. Detta på grund av den ansvarslösa invandringspolitik och naiva mångkulturalism som rått i Frankrike, och i stort sett hela västvärlden, den senaste tiden.

De som öppnade dörren, de som stått bakom denna ansvarslösa politik är medskyldiga till Beltrames och Hamels och många andras lidande och död.

Den kamp mellan civilisationer som den amerikanske statsvetaren Samuel P. Huntington skrev om i sin kända bok från 1996, pågår nu inom våra länder. Huntington menade att ”islam har blodiga gränser”. Dessa gränser går kors och tvärs genom Paris, Stockholm, London och Berlin. Det finns ingen gräns mellan islamvärlden och västvärlden. De två har flutit ihop.

Jag gissar att massinvandringen och islamiseringen, med det stegvisa uppbyggandet av islamiska enklaver i våra europeiska städer, kommer göra nationerna allt svårare att hålla ihop.

Muslimer utgör ungefär en tiondel av Frankrikes befolkning. Många av dessa är fredliga, men tusentals unga muslimer med franskt medborgarskap har anslutit sig till jihad i Syrien och Irak. Medborgarskap säger ingenting om vilken sida man står i denna civilisationernas kamp. Lakdim var fransk medborgare liksom Beltrame, men bara en av dem förtjänar att kallas fransman.

Det har föreslagits att man ska uppkalla en plats efter Beltrame i staden Marseille. Men vänstern är emot, eftersom det skulle kunna provocera muslimerna. Marseille har redan en stor muslimsk befolkning och rör sig mot en muslimsk majoritet.

Men är det inte skillnad på jihadister och vanliga muslimer? Avskyr och föraktar inte vanliga muslimer jihadisterna på samma sätt som vi andra? Det är inte säkert. Även vanliga och fredliga muslimer kan känna sympati med jihadisternas motiv och dela deras ideal. De kan också känna en religiös samhörighet – man är bröder. Jag fick uppleva detta efter jihadattacken i Stockholm för åtta år sedan, i december 2010.

Jag var då muslim och dagen efter attacken gick jag till Uppsalamoskén för att höra hur man tänkte om jihadattacken i Stockholm. De jag pratade med var inte upprörda eller sorgsna, även om de tyckte att det var någonting dåligt som hänt. Men det var en helt vanlig dag i moskén. Några tyckte att attacken var en naturlig reaktion på Vilks Muhammedteckningar. Gör man sådana teckningar får man räkna med konsekvenser, resonerade de.

När jag insisterade på att vad Taimour hade gjort var ren ondska sa de ”Säg inte så om honom. Han är muslim. Han är en bror.”

Jag kände mig som en främling bland folket i moskén. Det var tydligt att de inte delade mina upprörda känslor. De kände en viss samhörighet med Taimour, och även förståelse, medan jag kände total kyla inför Taimour, och samhörighet med mitt icke-islamiska, svenska samhälle. Det var OSS som Taimour attackerat. Han var inte min bror.

180 Shares

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.