DEBATT I Svt:s nya debattprogram “Sverige möts” diskuterades härförleden “the pros and cons of” mångkultur. Mest uppmärksammat blev Richard Jomshofs (SD) personliga åsikt att islam är en avskyvärd ideologi, vilket fick representanter från hela etablissemanget att kategoriskt fördöma uttalandet. Partiledare Åkesson tyckte även han att Jomshof varit otydlig då han troligen menade islamism och inte islam. Vad han än menade fick Jomshof ändå medhåll från en homosexuell flykting från Jemen, Luai Ahmed, som var med i debatten, samt även från sin partikollega Björn Söder.

En av de få personerna i debattprogrammet som hade något konkret att komma med var sociologen Göran Adamsson, som forskat och skrivit böcker om ämnet i fråga. Annars var det mest, från de andra deltagarna utopiska drömmar om fri invandring, arbete och bostad åt alla och integrerade mångetniska skolklasser etc, väldigt progressiva och i grunden bra och goda tankar och idéer, men som för det mesta är totalt verklighetsfrånvända och ogenomförbara.

Utopier illa anpassade till människans natur

Just ideologier är väldigt ofta utopier, då man många gånger förespråkar ett styrelseskick som om det bara implementeras och noga efterlevs kommer att leda fram till det perfekta samhällsbygget, befolkat av människor som genom social ingenjörskonst, frälsning eller underkastelse för all framtid är evigt lyckliga. Det är bara en liten hake med alla dessa vackra utopier, de ska bebos av människor av kött och blod med alla sina fel och brister, vilket nästan alltid omintetgör drömsamhället och tvingar dess implementörer att försöka genomdriva det med våld och tvång.

Finns det då avskyvärda ideologier? Om vi för enkelhetens skull börjar med sagda debattämnet “mångkulturalismen” så är det en ganska ny politisk åskådning som bara har några decennier på nacken. En enig riksdag fattade i mitten på sjuttiotalet beslutet att Sverige hädanefter skulle vara mångkulturellt. Föga anade man då att framtida oroligheter ute i världen skulle skapa migrantvågor av en magnitud som bara kan jämföras med världskrigens flyktingströmmar.

Frivillig mångkultur är en helt naturlig företeelse som gynnar alla och envar och kan inte kallas för en ideologi då den sker spontant och utan tvång. Påtvingad mångkultur däremot är snarare en politisk ideologi som genom exempelvis ockupation av främmande makt och därpå följande dikterade nya samhällsregler ofta leder till förtryck. Eller som i Sverige, att aningslöst välkomna välfärdsmigranter som i hundratusental under täckmanteln “flyktingar” tillåts etablera sig i förortsområden där till slut nästan inga etniska svenskar vill bo kvar. Mångkulturalismen som ideologi lever kanske inte riktigt upp till epitetet “avskyvärd”, men den är i varje fall ett gigantiskt misslyckande som fört med sig mycket våld och död.

Nazism, kommunism och islamism

Ideologier som nazismen, kommunismen och islamismen kan man nog däremot beteckna som avskyvärda. Människor som bekänner sig till dessa läror är samtidigt inte alltid avskyvärda, de är oftast bara djupt religiöst och/eller ideologiskt indoktrinerade, ofta sedan barndomen eller genom politisk propaganda fanatiskt troende på ideologins förträfflighet.

Det kan tyckas märkligt att kommunismen fortfarande ses som någorlunda rumsren i västerländska länder med tanke på vilket lidande denna ideologis genomförande vållat. Förklaringen ligger nog delvis i människans förflutna då vi som jägare och samlare var tvungna att leva upp till devisen: “Av alla efter förmåga, till var efter behov”, då flockens överlevnad var prio ett. Altruism – som inte är en ideologi trots att det slutar på ism – är ett universellt mänskligt alltigenom positivt beteende som kanske därför lätt kan förväxlas med kommunism.

Fredlig religion eller avskyvärd ideologi?

Är då islam en fredlig humanitär religion eller en inhuman avskyvärd ideologi? Då både religion och ideologi är påhittade tankefoster (inte Guds ord) av människor som levt under olika tidsåldrar är de därför givetvis präglade av sin historiska epok. Vad som för det mesta kännetecknar en religion är fastslagna dogmer som inte kan ändras. Ideologier däremot kan för det mesta revideras. Islam har inte förändrats på över tusen år och kan därför tyckas vara väldigt otidsenlig. De andra två abrahamitiska religionerna, judendomen och kristendomen är ännu äldre och kan därför också ses som förlegade, men där åtminstone kristendomen förnyats genom Nya Testamentet (som ju är kärnan i läran), renässansen (Thomas av Aquino) och reformationen (Martin Luther).

Gamla Testamentet som till stor del är gemensamt för ovanstående religioner är i många stycken verkligen “avskyvärt” med folkmord, våldtäkter, rasism och slaveri, som exempelvis när Gud förbannar Noas son Hams söner (vilka sågs som afrikaner) att de för all framtid skola bli slavar åt resten av mänskligheten. Kanske en av rasismens tidiga rötter?

Hur “avskyvärda” i sekulära ögon de här religionerna än må vara måste man ändå konstatera att de har fått ett enormt genomslag då en majoritet av jordens befolkning tror på någon av dessa åskådningar. Troligen är vi genom evolutionen genetiskt programmerade att tro på övernaturliga väsen. Alla dessa tre religioner har även på sitt sätt varit väldigt radikala, med exempelvis judendomen som kanske den första monoteistiska religionen. Kristendomen med sitt budskap om förlåtelse istället för hämnd och absolution genom omvändelse och frälsning. Även Islam hade – efter sin expansion och erövringsepok – mellan åren 800 till 1100 ett enormt kulturellt och intellektuellt uppsving då man anammade och förvaltade antikens kunskaper inom exempelvis matematiken.

Fundamentalisterna och teokraterna vann

Tyvärr fick Islams gyllene era sitt slut då teokraterna ansåg att logiskt rationellt tänkande inte var förenligt med den sanna muslimska läran, där Koranen är Allahs oförfalskade och ordagranna budskap till mänskligheten. Man tänker osökt på “viskningsleken” angående äktheten av Guds ord i sagda skrift, då ärkeängeln Gabriel förmedlade Allahs ord till analfabeten Muhammed, som i sin tur dikterade texten för de skriftlärda. Om man nu råkar tro på dessa sagor, borde då inte ett litet tvivel infinna sig rörande trovärdigheten i det fjärde ledet av uppenbarelsetolkningen?

På nästan tusen år har islam knappast haft någon del i den vetenskapliga och kulturella utvecklingen som resten av världen, genom renässansen och upplysningen genomgått. Inga revolutionerande uppfinningar, knappt några nobelpristagare och ett genuint motstånd till något annat styrelseskick än islamsk teokrati. Enligt Kairodeklarationen, som är islams svar på FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, ska alla rättigheter och friheter – enligt artikel 24 – lyda under den islamska sharialagen. Yttrandefriheten, en av grundpelarna i demokratier är därför kraftigt inskränkt i muslimska länder.

Den politiskt korrekta uppfattningen tycks vara att den enda ideologin som är på riktigt avskyvärd och som man utan protester kan kategoriskt fördöma är nazismen. Alla är vi överens om det avskyvärda i denna ideologis olika inhumana projekt, något som dess ledare troligtvis själva var medvetna om, då de hellre tog livet av sig än att ställas till svars för krigsförbrytelserna. Men då måste man ändå ställa frågan: var det tyska folket, som till stor del trodde på denna ideologi, även de “avskyvärda”? Givetvis inte, får man förmoda att de flesta tycker.

Hålla isär sak och person

Och där har vi knäckfrågan som det verkar som så många har svårt att hålla isär, nämligen att det är skillnad på sak och person. När Richard Jomshof tycker att islam är en avskyvärd ideologi menar han givetvis inte att alla muslimer också är avskyvärda, nota bene. Den i svensk grundlag inskrivna religionsfriheten innebär dock inte att även hård kritik av olika religioner är olaglig. Tvärtom är rättigheten att få kritisera otidsenliga ideologier och religioner också en hörnsten i en demokrati och det är sådan kritik som lett fram till att Sverige idag har ett sekulärt styre med en tydlig gränsdragning mellan kyrka och stat. Det fanns en tid då det gick illa för kättare också här, frågan är om de som nu kritiserar Jomshof vill tillbaka till den tiden eller till hur det ser ut på området religionskritik i flertalet muslimska länder idag.

En som i motsats till Jomshof inte kan skilja på en åsikt och person är “den överlägsne journalisten” Jan Guillou, som i sin senaste krönika i Aftonbladet avslutar med att konstatera att SD:arna Jomshof och Söder är avskyvärda män. Så lågt skulle inte ens en “avskyvärd” hängiven SD-anhängare sjunka.

Naturligtvis finns det också avskyvärda personer som begått avskyvärda handlingar, och en del av dessa har gjort det i avskyvärda ideologiers namn – Hitler, Stalin, Pol Pot, IS-terrorister och så vidare. Men det blir en oerhörd devalvering av epitetet avskyvärd om man i den skaran ska räkna in religionskritiker som Rickard Jomshof.

Håkan Johansson är samhällsdebattör och författare till boken Den humanitära stormakten som recenseras HÄR.

Opinion