➤ KRÖNIKA Jens Liljestrand, kolumnist och biträdande kulturchef på Expressen, är rasist. Någon annan slutsats kan knappast dras efter dennes hätska attack mot vita män i fredags, som han menar bär skulden för att Sverige härjas av skogsbränder. Liljestrand har dessutom helt fel i sak.

Det Liljestrand nu gör är inget nytt. Han skulle varit gunstling hos Goebbels i 1930-talets Tyskland när en grupp genom propaganda skulle utses till syndabock för den dåvarande krisen i landet. Han skulle gjort succé i tjänst hos inkvisitionen när digerdöden på 1300-talet drog fram över Europa och man behövde någon att skylla på.

I de två ovanstående fallen var det judarna som det var rumsrent att lägga skulden på. Idag är det vita män. I Sverige har till och med Justitiekanslern, JK, slagit fast att rasism mot vita män ska undantas från att utgöra tryckfrihetsbrott.

Expressens ansvarige utgivare, Thomas Mattsson, behöver därför sannolikt inte oroa sig över att dras inför domstolsskranket, något han har viss erfarenhet av sedan tidigare. Annat hade det varit om Liljestrands hets och hat riktats mot svarta eller bruna män i stället för vita.

Då hade samhället slagit till med full kraft. Humanitetsprincipen om alla människors lika värde eller rättsprincipen om likhet inför lagen gäller inte i Sverige om du har fel hudfärg. Vi känner igen systemet från nazi-Tyskland, apartheid-tidens Sydafrika och Rhodesia och den amerikanska söderns gamla rasåtskillnadslagar.

Naturligtvis var det inte judarnas fel att en tredjedel av Europas befolkning dog i böldpest på 1300-talet eller att kris och galopperande inflation drabbade Tyskland efter första världskriget. På samma självklara sätt är det inte vita mäns fel att det nu råder torka i Sverige och skogsbränder härjar.

Liljestrands försök att uppvigla massorna till hat mot vita män är bara ytterligare ett exempel på faran med att okunniga personer med en lömsk politisk agenda manövrerar sig till framskjutna positioner i samhället där de inte borde vara. Vi lever idag i en mediekrati där politikerna dansar efter journalisternas pipa. Det är en antidemokratisk maktförskjutning som förvärrar problemet med personer som Liljestrand.

I likhet med andra rasister har Liljestrand också fel i sak. Det finns ingen konstruktiv korrelation mellan människors hudfärg och förekomsten av skogsbränder att basera ett politiskt resonemang på även om man bortser från de etiska aspekterna. Men om Liljestrand tycker det är så debatten ska föras, varför har han i så fall inte skrivit på motsvarande sätt om hudfärgen på de skyldiga till Sveriges epidemi av bil- och skolbränder?

Om vi för ett ögonblick kliver in i Liljestrands föreställningsvärld där hudfärg korrelerar mot diverse fenomen i samhället så blir det ändå underkänt för Expressen-kolumnisten. Mer om det strax. Men låt oss först skärskåda de klimatrelaterade rön som Liljestrand hänger upp sin rasistiska text på och legitimerar sitt hat mot vita män med.

Vad som är orsaken till den senaste tidens klimatförändringar är det ingen som säkert kan veta. Det råder inte ens full enighet om vilka klimatförändringar som faktiskt sker. Sannolikt bidrar människan med sitt avtryck på jorden i någon utsträckning till att påverka klimatet. Men lika sannolikt är periodiska variationer i solstrålningen och jordaxelns lutning starkare bidragande faktorer.

Temperaturväxlingar på planeten är ingenting nytt utan har förekommit så länge jorden existerat. Vetenskapsmännens påståenden om global uppvärmning går också på tvärs med lika vetenskapliga påståenden om att vi lever i en period mellan två istider.

En bidragande orsak till ovissheten är att det idag inte helt går att lita på vetenskapsmännen. Den politiska korrekthetens tyranni har gjort forskarna rädda att presentera rön som går emot vad de förväntas säga. Det gäller inte minst på klimatområdet där det kan bli tvärstopp i karriären om man går emot FN:s klimatpanel. Men fenomenet är utbrett också inom många andra forskningsområden.

Liljestrand går dock ännu längre. Inte ens de räddhågset ja-sägande klimatforskarna hävdar att årets svenska sommartorka kan tillskrivas de globala klimatförändringarna. Det är fullständigt oseriöst att dra sådana slutsatser utifrån ett enstaka, tidsmässigt kort och lokalt väderfenomen.

Efter denna sammanfattande genomgång av klimatdebatten är vi nu redo att kliva in i Liljestrands diskurs där allt ont kan tillskrivas att människor har viss hudfärg. Vi upptäcker då snabbt att Expressen-kolumnistens tes inte ens håller utifrån hans egna rasistiska premisser.

De som bekämpar de nu pågående bränderna i Sverige är till övervägande del vita män. Den teknologi som ligger till grund för att bygga de brandbilar och de helikoptrar som används i släckningsarbetet har i huvudsak utvecklats av vita män i västvärlden. Bakom all den vetenskap som gör det möjligt att studera klimatförändringarna står också mer än några andra vita västerländska män.

Detsamma gäller de tekniker som utvecklats för att minska människans negativa inverkan på klimatet – icke-fossila energikällor som kärnkraft och vindkraft, sätt att ta hand om växthusgaser så att de inte hamnar i atmosfären osv – vita män i västvärlden dominerar stort som upphovsmän.

Konsten att rita och bygga hus av det slag där Liljestrand har sin arbetsplats, tekniken bakom tryckpressarna som trycker Expressen, elektroniken och programvaran i datorn som Liljestrand skriver på, elektriciteten som driver den, Internet där Liljestrand publicerar sig, bilen, bussen, tåget eller cykeln som Liljestrand färdas med till jobbet – allt detta och mer därtill som Liljestrand använder varje dag har utvecklats av vita män.

Faktum är att det materiella välstånd och den moderna utveckling som lyft Afrika ur sten- och järnåldern där de till stor del fortfarande var kvar för bara några sekler sedan också har utvecklats av vita män i västvärlden. Och när människorna i den delen av världen förstör sina egna länder och det välstånd de fått till skänks och måste fly, då tar den vite mannen emot dem i sina hemländer och erbjuder dem att gratis ta del av allt han och hans förfäder byggt upp.

Vita män har förstås även en del skamfläckar på sitt CV – krig, slavhandel, imperialism osv – men det är skamfläckar man har gemensamt med män av alla kulörer på jorden. Och svarta män har förstås bidragit med en del ting som många av oss – inklusive undertecknad – uppskattar, mest noterbart kanske på musikens område där man är upphovsmän till enormt populära musikgenrer som jazz, blues, soul osv.

Samtidigt bör sägas att den så kallade svarta musiken vilar tungt på den västerländska musikens grund och tradition, och när exempelvis slavättlingarna och bomullsplockarna från Mississippi-deltat flyttade till Chicago och elektrifierade sin tidigare akustiska blues-musik, då var det på instrument och förstärkare utvecklade av vita män som Leo Fender. Samma med jazzen. Det var inte ihåliga trästockar medförda från Afrika de svarta jazzmusikanterna spelade på utan pianon, saxofoner, trumpeter, kontrabasar osv, utvecklade av vita män.

Vi borde egentligen ha en tacksägelsedag i kalendern då vi i allmänhet och invandrare i synnerhet hyllade den vite mannen. I stället har vi rasistiska oikofober som Liljestrand som sätter samhällsfarliga griller i huvudet på invandrare att det på något sätt skulle vara OK att förakta och hata sina vita välgörare.

På senare tid har vita män i och för sig fått konkurrens av östasiatiska män som i många fall blivit duktigare än de vita männen själva på att förvalta och vidareförädla deras vetenskap och teknik. Man verkar vara på väg att ta tillbaka det initiativ man hade för ett antal tusen år sedan. Om Liljestrand vill kan vi ju diskutera varför det är så.

Men det tror jag inte Liljestrand är så intresserad av eftersom det då är svårt att komma runt invandringspolitikens inverkan. Japan, som numera är världsledande på många högteknologiska områden, toppar PISA-mätningarna och har en extremt låg kriminalitet, har i princip helt stängda gränser för invandring från den underutvecklade delen av världen. I motsats till hudfärg finns det verkliga korrelationer mellan sådana politiska vägval och iakttagbara fenomen i samhället.

Sammanfattningsvis är det inget annat än rent skandalöst att en av Sveriges största tidningar publicerar sådan rasistisk, hatisk, hetsande och därtill ovetenskaplig smörja som Jens Lijestrands krönika från i fredags. Bara rubriken ”jag vet vems felet är” borde få varningsklockorna att ringa och väcka otäcka inre bilder av en uppviglad pöbel med facklor och högafflar på väg att lyncha syndabockar, i detta fallet vita män.

Expressen står när man publicerar sådana här alster inte nazistiska Nordfront eller revolutionära extremvänstermedier efter i hatpublicistik. Detta borde vara en stor medieskandal där Jens Liljestrand fick sparken och Thomas Mattsson tvingades avgå. Men i det extrema klimat som råder i Sverige – och då talar jag inte om värmen och torkan – är det i stället helt tyst.

Det beror på att Jens Liljestrands rasistiska krönika inte är något enstaka övertramp eller olycksfall i arbetet. Den är bara ytterligare ett i raden av synliga tecken på den rasism – inte sällan nyspråkligt falskskyltad som antirasism – som genomsyrar den postmoderna vänsterliberalism som vägleder det mediala och politiska etablissemanget i Sverige.

Det är skrämmande men visst hopp kan ändå skönjas. Alternativa medier växer så det knakar och det gör även det enda riksdagsparti som är en motkraft till den samhällsskadliga, demokratiundergrävande och oikofoba utveckling som Sverige beskrivit de senaste decennierna. Efter riksdagsvalet i höst kan vi ha kommit en god bit på väg mot en kursändring mot ett sundare samhälle där rasister som Jens Liljestrand inte sitter i ett redaktionsbås utan i en fängelsecell för uppvigling och hets mot folkgrupp.

Opinion