LEDARE • Det finns få yrken som bygger så mycket på förtroende som journalistiken. När vi läser en granskning, ser ett nyhetsinslag eller lyssnar på en podd bör vi kunna förutsätta att metoderna varit hederliga och att rollfördelningen är tydlig: reportern är inte aktivist, lobbyist eller privatperson som gömmer sig bakom eller drar otillbörliga växlar på ett presskort. När den gränsen suddas ut urholkas inte bara tilltron till enskilda reportrar, utan också till medierna som en hörnsten i den demokratiska infrastrukturen.

Nyligen åtalades en profilerad TV4-medarbetare för sexköp. Försvaret löd att han skulle ha befunnit sig “undercover” på journalistiskt uppdrag. Osvuret är förstås bäst i nuläget, men nog luktar det efterhandskonstruktion och att undercover ska tolkas mer bokstavligt som ”under täcket”. Sant eller inte – en allmän reflektion kan ändå göras. Om man bildligt – och i fall av det här slaget också bokstavligt – talat ertappas med brallorna nere, så bör man avhålla sig från att i egennytta solka ned journalistskråets anseende ytterligare än man redan har gjort genom själva gärningen.

Principiellt försvårande för den aktuella TV4-profilen är, om uppgifterna och åklagarens misstankar stämmer, att han tidigare satt sig på höga moraliserande hästar gentemot Sverigedemokraterna för vad som måste betraktas som avsevärt lindrigare övertramp, om alls några överhuvudtaget. Jag talar om den höna av en fjäder och yxiga hit piece som TV4 härförleden gjorde av SD:s påstådda ”trollfabrik”, där vissa konton på sociala medier spritt politiska budskap utan att tydligt deklarera att det var partiet som stod bakom.

Hyckleri och exploatering

Hyckleri samsas dåligt med pressetik och journalistisk yrkesheder i allmänhet – och särskilt illa med ren exploatering av sin kapacitet som företrädare för pressen syftande till att slingra sig undan kritik för snaskigheter och lagföring för brott som man gjort sig skyldig till i det privata.

Liknande ohederlighet och brist på respekt för gränsdragningar syns i de olagliga Gaza-flottiljerna till stöd för Hamas. Pressfrihetsaktörer och medier har beskrivit hur ett större antal personer ombord identifierade sig som journalister och frihetsberövades vid IDF:s bordning. Samtidigt visar den öppna dokumentationen att det på båtarna fanns en blandning av aktivister/extremister, vänsterorienterade kulturprofiler, hjärntvättad vårdpersonal – och en handfull personer med någon form av journalistik som yrke. Dock inte – och det är det viktiga här – ute på några formella medieuppdrag.

Det är självfallet fel att hindra legitima reportrar från att arbeta, men det är lika problematiskt – och i det här fallet vanligare – när aktivister åberopar journalistrollen utan tydlig uppdragsgivare, ackreditering eller redaktionell hemvist och sedan bedrägligt rubricerar händelser som att “Israel griper journalister”. Den som vill värna pressfriheten måste själv respektera gränsen mellan vad man gör som privatperson och aktivist respektive vad man gör i sin yrkesutövning som journalist.

Expressen och Researchgruppen

Det finns tyvärr många fall där det bakom en fasad av nödvändig granskning begåtts grova pressetiska övertramp. Expressen samarbetade 2013 med vänsterextrema Researchgruppen för att avanonymisera personer som skrivit i kommentarsfält på alternativmediesajter. Mest uppmärksammat blev hur privatpersonen Jim Olsson hängdes ut på ett hemfridsliknande sätt av tidningens murvlar.

Olsson förlorade senare ett riggat förtalsmål mot Expressen som han borde ha vunnit, men debatten kom ändå igång om integritetsintrång, oanmälda hembesök med påslagen kamera och den principiella frågan om politiserat dubbla måttstockar om när privatpersoners åsikter motiverar publicering med namn och bild. Rena fel begicks också i ivern att hänga ut ”högerextrema” – Mediernas etiknämnd klandrade 2018 Expressen för att i maskopi med TT ha pekat ut fel person i ett annat uppmärksammat fall av liknande slag.

Journalistisk yrkesheder och pressetik flyger all världens väg och ersätts av aggressiva metoder och bristande kontroll när den vänsterlutande journalistkåren får vittring på förhatligt blågula nationalister.

Expressen och vapenbrottet

Ett annat exempel med Expressen som förövare är när man, för att illustrera tillgången på illegala vapen i Malmö, gick ut på gatan och köpte en insmugglad pistol och skrev artiklar om detta. Syftet var förstås journalistiskt, men samtidigt illustrerade tilltaget att man som journalist tror sig stå över lagen, i det här fallet den om vapenbrott.

Tingsrätten dömde i det rättsliga efterspelet reportern för vapenbrott och två chefer för inblandning/anstiftan. Ingen av de inblandade kände sig ångerköpta utan mer kränkta över att ha fått sin upplevda juridiska frisedel indragen.

Fake news i Sverige och andra länder

Det är inte bara i Sverige som journalister har hybris. I England fick Martin Bashir den famösa Diana-intervjun genom förfalskade dokument. BBC tvingades i efterhand erkänna det, be om ursäkt offentligt och betala skadestånd. I Tyskland diktade Claas Relotius på Der Spiegel upp människor och miljöer

tills bubblan sprack.

I Sverige finns motsvarigheter i bland annat Dagens Nyheters falsarium om rasistiska brandmän i Boden. Tidningen spolierade dessutom polisens arbete med att kartlägga den organiserade brottsligheten inom den romska gruppen i Sverige. Det konstaterades att det begåtts lagöverträdelser när man befattat sig med dokument för att göra snyftreportaget om ”romregistret” men chefredaktör och skrivande journalist slapp straff. De stora förlorarna blev svenska åldringar och andra som systematiskt utsätts för brott av de romska ligorna.

I USA fabricerade och plagierade Jayson Blair i New York Times, vilket kostade cheferna jobbet. Och i Food-Lion-fallet

gick reportrar för långt med dold kamera – rätten konstaterade intrång och ABC fick betala skadestånd. Frågan ställdes om journalister står över lagen. Dold kamera används emellanåt även av svenska journalister på ett integritetskränkande och lagstridigt sätt.

Paparazzi-metoder är heller inte ovanliga. Tidigare S-ledaren Mona Sahlin och nuvarande SD-ledaren Jimmie Åkesson har båda hittat msm-murvlar krypande i buskarna utanför husknuten i jakt på bilder. Intrång i sig såväl som bilder som tas i samband med dylika kan utgöra lagbrott, men den journalistiska arrogansen trumfar ofta laglydighet och respekt för privatlivets helgd. De pressetiska reglerna som ska hindra övertramp av det här slaget är påfallande ofta bara kosmetik.

Farligt för demokratin

Journalistikens legitimitet är avhängig att läsare/lyssnare/tittare kan lita på att det är skillnad mellan granskare och part. Man pratar internationellt i mediesammanhang om skillnad mellan news and views – nyheter och åsikter. Begreppet handlar främst om att skilja den ena sortens material från den andra, men lika viktigt är att journalisten själv är hederlig med när han arbetar och när han är aktivist eller privatperson.

Förtroendet för media är inte på topp, i synnerhet inte bland konsumenter till höger om socialdemokratin, eftersom mediaetabliisemanget är en sektor som i mer än 50 varit föremål för vänsterns långa marsch genom institutionerna-infiltration. Det behövs inte att journalister missbrukar sin roll ytterligare och etablerar en ännu större misstro som drabbar även de skråkollegor som gör rätt.

Man är inte journalist när man köper sex eller deltar i olagliga gränskränkningar till stöd för Hamas. Yrkestiteln ska inte missbrukas vare sig för att rädda sitt eget skinn eller plocka politiska poäng. I förlängningen sätts pressfriheten som hörnsten i demokratin ur spel av sådant ofog, både i sak och i medborgarnas bristande tillit till den så kallade tredje eller fjärde statsmakten.