LEDARE • Sveriges Radio publicerade nyligen ett inslag om personer som bott länge i Sverige men som inte får rösta i riksdagsvalet. Reportaget kretsar kring en man som efter tretton år i landet fortfarande nekats svenskt medborgarskap eftersom han inte kunnat styrka sin identitet. Hans besvikelse över att inte få rösta lyfts fram som ett demokratiskt problem. Däremot får lyssnaren inga argument för rimligheten i att lagar och regler ser ut som de gör eller borde vara ännu striktare.

Det är talande för en allt vanligare journalistisk metod – att utgå från en individs känsla av utanförskap och därefter implicit behandla regelverket som problemet. Men demokratier bygger inte bara på inkludering. De bygger också på avgränsning.

Rösträtt i nationella val handlar inte bara om att påverkas av politiska beslut. Den handlar om att vara en del av den politiska gemenskap som ytterst bär staten. Därför är medborgarskap ett krav i nästan alla demokratiska länder. Sveriges Radio nämner visserligen detta i förbifarten, men ställer aldrig den självklara följdfrågan – om så gott som alla demokratiska stater har denna ordning, kanske det finns goda skäl till det.

Vad gör Johannes i Sverige överhuvudtaget?

Ett av dessa skäl är identitet. I det aktuella fallet handlar det om en person som nekats medborgarskap därför att han inte kunnat styrka vem han är. Ändå framställs situationen av SR som att systemet sviker honom – när den första fråga som borde ställas är varför han överhuvudtaget tillåts uppehålla sig i Sverige. Varför ska en stat ge tillträde till den nationella demokratin till personer vars identitet myndigheterna inte kunnat fastställa?

LÄS MER: SR:s nya snyftreportage om utlänningar som inte får rösta i riksdagsvalet – ”Jag känner mig inte inkluderad”

Det är en fråga som borde vara central i varje seriös diskussion om rösträtt. Om staten inte med säkerhet vet vem en person är, hur ska den då kunna bedöma medborgarskapsansökningar, säkerhetsrisker eller andra omständigheter som kan vara relevanta? Demokratins legitimitet bygger inte bara på att många får rösta. Den bygger också på att det är tydligt vilka som röstar och på vilka grunder de har fått den rätten.

Och om det varit ryssar utan styrkt identitet?

Här blir SR vinkling särskilt märklig. Man kan fråga sig om samma perspektiv hade dominerat om situationen varit en annan, om Johannes fått vara representant för någon annan invandrargrupp än tredje världens. Anta att Sverige hade några hundra tusen personer från ett geopolitiskt rivaliserande land – exempelvis Ryssland – som vistades här under lång tid utan att kunna styrka sin identitet, och som krävde rösträtt i riksdagsvalet. Hade reportaget då fokuserat lika ensidigt på deras känsla av exkludering? Eller hade frågor om nationell säkerhet, statens självbestämmande och demokratins integritet fått större utrymme?

Diskussionen kan inte tillåtas bli känslomässig – att mildare regler och lägre trösklar ska gälla för personer från påstått ”utsatta” grupper som det är synd om. Principerna måste i grunden vara generella. Om identitet och medborgarskap anses viktiga när vissa grupper berörs, måste de vara minst lika viktiga även när grupper som de Johannes tillhör berörs.

Jag säger ”minst” därför att man faktiskt på grundval av ursprungsland kan anta respektive befara att en person har eller inte har värderingar och lojaliteter som är kompatibla med Sverige och svensk demokrati. Vi har de senaste åren sett många tusentals invandrade antisemiter, säkerligen många med svenskt medborgarskap, demonstrera varje vecka i sympati för terrorstämplade islamistiska Hamas diktatur på Gazaremsan och i hat mot den judiska demokratin Israel.

Redan för många icke-svenskar som har rösträtt

Dessutom finns det skäl att ifrågasätta den underliggande premissen att lång vistelsetid automatiskt bör ge rösträtt på nationell nivå. Medborgarskap är inte bara ett administrativt dokument. Det är ett uttryck för medlemskap i en nationell gemenskap. Det innebär rättigheter, men också skyldigheter och lojaliteter. Det sistnämnda kommer först, det förstnämnda följer av det andra.

I Sverige har debatten snarare ofta gått i motsatt riktning. Många menar att den kommunala och regionala rösträtten för icke-medborgare borde ses över. Kritiker pekar på risken för röstning baserad på klanstrukturer, påverkan från religiösa auktoriteter, svaga kunskaper om svenska samhällsförhållanden och ett politiskt deltagande som inte alltid vilar på en stark förankring i svenska demokratiska värderingar.

Det är argument som har en framskjuten plats i den offentliga debatten och som självklart borde nämnas i ett reportage som påstår sig behandla frågan om rösträttens gränser. I synnerhet hos en förment opartisk public service-aktör.

Bespara oss känslosnyft om inkludering

I stället får lyssnaren höra att Johannes ”inte känner sig inkluderad”. Men demokratisk legitimitet kan inte reduceras till en fråga om hur inkluderad en individ känner sig. Frågan måste också vara vad som krävs för att få tillgång till den politiska makten över ett land och varför dessa krav finns.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: Dra in rösträtten innan det är för sent

Public service har inte till uppgift att driva opinion för öppnare rösträttsregler för utvalda invandrargrupper. Uppdraget är att belysa olika perspektiv och ge medborgarna underlag för att bilda sig en egen uppfattning. När ett reportage om en omstridd fråga endast presenterar argument åt ett håll som dessutom kan rubriceras som ”snyft” blir resultatet inte folkbildning utan aktivistisk journalistik.

Det stora demokratiska problemet är inte att vissa personer saknar rösträtt i riksdagsvalet. Det är tvärtom att för många har det genom att alltför lättvindigt ha tilldelats svensk medborgarskap och att alltför många kravlöst har tillgång till den lokala demokratin i val till kommun och region.

Ett stort och ständigt återkommande problem är också att public service väljer att skildra frågor av det här slaget som om det bara finns ett vänsterliberalt giltigt sätt att se på saken. När det sker under ett valår är det särskilt allvarligt.