LEDARE • Svenskt Näringsliv larmar om att allt färre i Sverige måste försörja allt fler – den så kallade demografiska utmaningen. Sådana larm har duggat tätt under lång tid men alltid kommit på skam. Här tas dock vilseledandet till en ny nivå när man dessutom osynliggör den enda uppmärksamhetsvärda problemfaktorn, tillika den som organisationen själv har starka intressen i att dölja – invandringen. Den oräknad. är den verkliga demografiska utmaningen den omvända – att försörja de allt fler som inte längre behövs i produktionen.

Nya beräkningar visar att bara omkring 60 av Sveriges 290 kommuner har fler personer i arbete än utanför arbetsmarknaden. Slutsatsen presenteras av Svenskt Näringsliv som ett bevis för att försörjningsbördan skenar och att välfärden hotas. ”Så många måste du försörja i din kommun” braskar man på med fet rubriksättning.

Beräkningarna bygger dock på ett bedrägligt metodval: personer i arbetsför ålder som inte arbetar trollas helt sonika bort när man fastställer hur många som ska försörjas. Resultatet blir en kvot som Svenskt Näringsliv vill ska framstå som dramatisk – men som i verkligheten inte alls är det, jämfört med den verkligt stora försörjningsbörda – den invandringsrelaterade – som allt tyngre läggs på den förvärvsarbetande delen av befolkningen.

Om frågan handlar om hur många varje arbetande person faktiskt måste bära ekonomiskt är det svårt att motivera varför arbetslösa i arbetsför ålder inte ska ingå i ekvationen. De utgör självfallet en del av försörjningsbördan. Vilka de är som inte arbetar och varför är också av centralt intresse i den här diskussionen – att veta för de flesta av oss, men uppenbarligen att dölja för Svenskt Näringsliv.

Den låga och höga arbetslösheten

Att denna grupps sammansättning är avgörande framgår tydligt av arbetsmarknadsstatistiken. I slutet av 2025 låg arbetslösheten bland inrikes födda på drygt fyra procent. För utrikes födda var den samtidigt drygt fjorton procent – en skillnad på omkring tio procentenheter som legat relativt stabil under lång tid.

Uppdelningen inrikes och utrikesfödda är trubbig och missvisande eftersom många uppfattar det som skillnaden mellan svenskar och invandrare. Arbetslösheten bland blonda och blåögda svenskar mitt i livet, som en ledande politiker formulerade det, är i själva verket ännu lägre. Bland inrikes födda med utomvästlig invandrarbakgrund är den högre.

Siffran för utrikes födda ser bättre ut än vad den borde genom att den hålls nere av personer födda i högutvecklade länder som arbetar i samma höga grad som pursvenskar. Tio procentenheter visar inte hela vidden av den invandringsrelaterade arbetslöshetsproblematiken. Redan innan man djupgranskar hur det i statistiken adderas äpplen och päron kan man konstatera att arbetslösheten bland utrikes födda som helhet bör anges som runt fyra gånger högre än den hos inrikes födda,

37 procent arbetslöshet i vissa grupper

Invandringen till Sverige har länge varit och är i huvudsak fortfarande asylrelaterad och bestående av grupper som hamnar och långvarigt blir kvar längst från arbetsmarknaden. Statistik från SCB visar att arbetslösheten bland personer födda utanför Europa med låg utbildningsnivå kan närma sig 37 procent.

Det är i dessa grupper som många kommuner brottas med sina största integrations- och sysselsättningsutmaningar. Att, som Svenskt Näringsliv, i analyser av försörjningsbördan bortse från den realiteten är att bortse från en av de mest avgörande drivkrafterna bakom kommunernas prekära ekonomiska situation.

Situationen ännu värre

Man ska också komma ihåg att Sverige har avancerade knep för sig för att dölja hur hög arbetslösheten i verkligheten är. Förr var förtidspensionering vanligt men har minskat något som metod att få bort individer från arbetslöshetsstatistiken. Med massinvandringen har en flora av sysselsättningsåtgärder och skattefinansierade låtsasjobb, subventioner och annat använts på samma sätt. Slutligen kan det räcka att ha arbetat en timme en viss vecka under ett år för att räknas som sysselsatt.

Var och förstår att det här inte är människor som är nettogivare till välfärden utan sådana som i många fall belastar samhället nästan lika hårt som de öppet arbetslösa. För att börja bidra till finansieringen av det offentliga måste man ha en månadslön på cirka 20 000 kronor. Ytterligare ett stort antal invandrare som är på arbetsmarknaden hamnar ändå på den tärande sidan i stället för den närande.

Nedslående rapport från Kunskapsverket

Relativa siffror ger intryck av att ”utanförskapet” minskar, men om man redovisar det i absoluta tal har det tvärtom ökat, något som framgår av en ny integrationsrapport från Kunskapsverket baserad på omfattande offentlig statistik och granskad av ett expertråd där bland andra Lars Calmfors ingår.

I dag har 28 procent av Sveriges befolkning utrikes bakgrund, varav 21 procent är födda utomlands, en andel som nästan fördubblats på 20 år. Hälften av dessa kommer nu från lågutvecklade länder som Syrien, Irak och Afghanistan – människor med låg eller obefintlig utbildning och dessutom ofta värderingar och kulturella/religiösa föreställningar som krockar med det svenska samhället.

Det är också grupper som i hög grad blir kvar i Sverige, även om de aldrig kommer i arbete och egen försörjning. Detta till skillnad från västliga arbetskraftsinvandrare och EU-migranter där återvandringen är betydande efter att ha bidragit till det svenska välståndet den tid man vistats här. Som helhet har gruppen utrikes födda blivit alltmer heterogen och kulturellt, språkligt och utbildningsmässigt mer avlägsen det svenska samhället än tidigare – allt fler tillhör de grupper som är svårast att integrera i det svenska samhället och på den svenska arbetsmarknaden, som inga åtgärder biter på och där man själv ofta saknar ambitioner att anpassa sig och komma i jobb.

Egenförsörjning – inte arbetslöshet – det relevanta måttet

Som antytts ovan ger inte den absoluta arbetslösheten en rättvisande bild av situationen. För att få den behöver man i stället prata om egenförsörjning, och då blir bilden ännu mer bekymmersam. Hela 33 procent totalt och 37 procent av de som invandrat de senaste 20 åren av utrikes födda i arbetsför ålder – drygt en halv miljon människor – är inte självförsörjande, det vill säga har inte en månadsinkomst som renderar så mycket skatt till stat, region och kommun att det täcker vad man konsumerar i offentliga tjänster. Folkhälsan hos de här grupperna är generellt avsevärt lägre än hos svenskar, varför de belastar flera välfärdssystem hårdare.

Till dessa ska adderas de runt 14 procent, lågt räknat som inte arbetar, inte studerar, inte söker arbete, inte är sjukskrivna och inte är förtidspensionerade. I reda tal handlar det om ytterligare drygt ett par hundra tusen individer. Den stora andelen i sådant varaktigt utanförskap återfinns i gruppen anhöriginvandrade familjemedlemmar. Regeringen och Sverigedemokraterna har berömt sig för att ha fått ned den primära asylinvandringen men totalsiffran fortsätter att ligga på mycket höga tal närmare hundra tusen om året, och idag utgörs de primärt av anhöriginvandrare som inte har några andra skäl att komma hit än att de är släkt med någon som redan är här och därigenom berättigas till hela det svenska smörgåsbordet.

Den relativa andelen utrikes födda som arbetar på en nivå så att de kan sägas vara egenförsörjande har ökat något men i reda tal har gruppen vuxit så mycket att antalet människor i utanförskap blivit fler. Kunskapsverkets slutsats är motsägelsefull. Å ena sidan har integrationen förbättras en aning procentuellt sett men i antal personer har problemet vuxit.

Var tredje stupar redan på språkkunskaperna

Bristfälliga språkkunskaper och låg eller obefintlig utbildning pekas i rapporten ut som de mest centrala hindren för att bli en del av det svenska samhället. När det gäller språket har idag var tredje utrikes född otillräckliga svenskkunskaper för att vara anställningsbara på den svenska arbetsmarknaden.

Ute i kommunerna, där man enligt Svenskt Näringsliv ropar efter många fler migranter, tummas det friskt på språkkraven med resultatet att våra äldre inte kan kommunicera med dem som är satta att ta hand om dem. Bristande språkkunskaper är heller inte det enda det tummas på, och som de tätt duggande rubrikerna visar, resulterar det i eskalerande vanvård och regelrätta övergrepp.

Lågt valdeltagande och klanröstning

En stor andel dåligt integrerade invandrare tror inte på demokrati eller så begriper man inte vad det är och kan inte tillgodogöra sig vad som händer i politiken. Det avspeglar sig i lågt valdeltagande, i det senaste riksdagsvalet var 67 procent bland utrikes födda, jämfört med 89 procent bland inrikes födda. Även här ska man beakta att uppdelningen är trubbig och missvisande och att den verkliga skillnaden är större. Nämnas bör också att en stor andel av röstdeltagande i de här grupperna utgörs av så kallad klanröstning – en imam eller klanledare som (oftast) Socialdemokraterna duperat dikterar för alla i dennes maktsfär att det ska gå och rösta och vilket parti de ska rösta på.

Lång vistelsetid i Sverige löser inte de här problemen mer än marginellt. Personer som bott i Sverige i decennier uppvisar fortfarande långt sämre siffror jämfört med infödda svenskar när det gäller egenförsörjning, arbetslöshet och samhällsdeltagande. Slutsatsen i Kunskapsverkets rapport är att integration inte är något som sker hos migranten av egen kraft oavsett hur många år man får på sig.

Ju fler som lever i etniskt segregerade områden som bara tillhör Sverige på papperet, desto lägre blir incitamenten att anpassa sig till ett Sverige som kan nästan aldrig konfronteras med i sin vardag. Naiva integrationsåtgärder och låga eller obefintliga krav från samhället gör sitt till.

Svenskt Näringsliv vilseleder i eget intresse

Svenskt Näringsliv, som står bakom beräkningarna, har under lång tid varit en tydlig kritiker av allt vad stramare migrationspolitik heter och i stället argumenterat för en mer liberal invandringslinje. Under den innevarande mandatperioden har styrkan i detta tilltagit och man låter påtagligt ofta förväxlande lik den radikala vänstern i sin refugees welcome-retorik fast av andra skäl.

Ett stort överutbud av billig arbetskraft med låga löneanspråk pressar ned lönenivåerna generellt, vilket är bra för företagen. Försörjningsbördan för de som inte hittar in på arbetsmarknaden, som företagen ratar, hamnar på skattebetalarna. En win win-situation ur ett enögt företagarperspektiv.

Samtidigt dammar Svenskt Näringsliv återkommande av den demografiska ålderssammansättningen som ett hot mot välfärden. Detta trots att den gång efter annan med facit i hand visat sig inte existera som ett problem. Man piskar Per Nuders ”köttberg” som konstaterats vara en död häst. Den från låg till obefintliga arbetsmarknadsetableringen bland nyanlända migranter är däremot en av de faktorer som starkast påverkar kommunernas ekonomi negativt.

Det nu aktuella utspelet från Svenskt Näringsliv ligger väl i linje med organisationens politiska och ekonomiska intressen, men ger en direkt vilseledande bild av verkligheten. Problemet är inte antalet människor i arbetsför ålder, utan vilken utbildning, kompetens och matchning mot arbetsmarknaden som de i arbetsför ålder har.

Produktiviteten förändrar spelreglerna

Andelen jobb som kräver låg utbildning har minskat under lång tid, och utvecklingen fortsätter. Personer med låg utbildning möter allt större hinder att etablera sig på arbetsmarknaden. Politiker pratar om att ”skapa fler enkla jobb” men det stannar vid prat. De enkla jobben har i stället kontinuerligt minskat som en följd av den tekniska utvecklingen.

Larm om att en allt mindre arbetande befolkning ska försörja en växande grupp äldre är långt ifrån nya. Men redan i industrialiseringens gryning stod det klart att befolkningstillväxten inte skulle överstiga produktionen så som Thomas Malthus förutspått.

Tekniska framsteg har kontinuerligt ökat värdet av varje arbetad timme. Mekanisering, automatisering och digitalisering har gjort att färre människor kan producera mer än tidigare generationer. Den utvecklingen accelererar nu ytterligare genom robotisering och artificiell intelligens.

Det innebär att ekonomin historiskt har kunnat hantera ökande försörjningsbördor genom produktivitetsökningar. Något behov av att öka arbetskraftens storlek genom arbetskraftsinvandring har i Sverige inte funnits de senaste dryga femtio åren. Det är idag obsolet tankegods som hör de första decennierna efter andra världskriget till, då den svenska exportindustrin expanderade kraftigt och produktionen fortfarande var i hög grad manuell.

Framtidens utmaning kan bli den motsatta

På längre sikt finns tecken på att den demografiska utmaningen kan komma att förändras i grunden – till den omvända. När teknikutvecklingen minskar behovet av både manuella och mer kvalificerade arbetsuppgifter kan en växande andel människor hamna utanför arbetsmarknaden permanent – de i arbetsför ålder blir alldeles för många för vad som behövs i produktionen.

Redan i dag är det tydligt att efterfrågan på enklare arbeten minskar. Med artificiell intelligens riskerar även kvalificerade yrken att påverkas. I ett sådant scenario kan den centrala frågan bli hur människor ska försörjas i en ekonomi där produktionen i allt högre grad sker utan mänsklig arbetskraft.

Maskiner och algoritmer betalar inte skatt. Om värdeskapandet i ekonomin i ökande grad sker utan lönearbete kan det på sikt tvinga fram helt nya sätt att finansiera välfärden.

Oproblematiska och problematiska övertaliga

 I vår relativt välutbildade population har de som blivit övertaliga i basproduktionen hittat på nya arbetsuppgifter i företag som producerar nya typer av varor och tjänster. Om de skulle bli helt överflödiga kan de förmodligen sysselsätta sig själva ändå med kreativa intressen, hobbies och annat,

När den övertaliga populationen innehåller en stor andel personer som saknar dessa förutsättningar och egenskaper, vilket är fallet idag i Sverige i spåren av flera decennier av invandring från tredje världen, är risken i stället stor att sysslolös gå föder mycket ont, som ordstävet säger. Antisocialiteten och kriminaliteten ökar ytterligare.

En debatt som kräver ärligare utgångspunkter

Det råder ingen tvekan om att kommunernas ekonomi påverkas av demografiska förändringar. Men debatten blir snedvriden när den matas med statistiska modeller som förstärker problem som är i det närmaste obefintliga samtidigt som verkligt stora utmaningar tonas ned eller helt förtigs.

För att förstå den verkliga försörjningsutmaningen måste hela bilden inkluderas – arbetslöshet, integration, utbildningsnivå och arbetsmarknadens strukturella förändringar. Svenskt Näringsliv bidrar inte till detta med sina utspel. Tvärtom driver de politikerna till att addera nya felaktiga slutsatser efter de tidigare, baserade på en i bästa fall förenklad men till stor del direkt vilseledande verklighetsbeskrivning.

Den demografiska utmaningen idag är inte den som handlar om ålderssammansättning utan den som handlar om etnisk sammansättning och de attribut hos befolkningen som förändras av den. Den demografiska utmaningen på sikt är hur samhället ska utformas där allt färre faktiskt kommer att behöva arbeta.