LEDARE • Migrationsminister Johan Forssell (M) har väckt uppmärksamhet genom att argumentera för att ukrainska män bör tvingas stanna kvar i eller återvända till Ukraina och strida. Kriget måste utkämpas och vinnas, därför är åtgärder mot män som flyr kriget motiverade, heter det. Hållningen står i bjärt kontrast till hur det annars låter i asylpolitiken. Är det bara legitimt att fly från vissa krig och desertering när man flyr från andra?
Samma vecka som Forssell uttalade sig rapporterade SVT om ukrainska män som försöker undkomma mobilisering som kanonföda i utnötningskriget mot Ryssland liknat av somliga vid en ”köttkvarn”. Stats-TV intervjuade en man som väntar på rätt tillfälle att lämna landet. Han berättar att han har vänner som återvänt från fronten som invalider och att han inte vet hur länge han skulle tvingas tjänstgöra om han mobiliserades.
SVT beskrev också hur filmer sprids på sociala medier där män grips och förs bort från gator och offentliga platser i Ukraina för att tvångsmobiliseras till armén och skickas till fronten. Samtidigt uppges miljontals ukrainare försöka undvika inkallelse och tiotusentals ha flytt över gränsen till EU.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Det är inte att ta ställning för Ryssland för att sätta sig in i och förstå den enskilde ukrainske mannens situation. Han vill inte dö. Han vill inte bli lemlästad. Han vill inte tillbringa år vid fronten i ett krig vars slut vare sig han eller någon annan kan överblicka. Och historiskt har detta varit själva kärnan i vad miljontals människor sökt skydd från.
LÄS ÄVEN: Sveriges regering: Ukrainska män får inte fly – de ska kämpa och vinna mot Ryssland
Men inte nu tydligen. I Ukrainakriget har röster höjts för att välkomna ryska desertörer som flyktingar i Sverige. Men en ukrainsk desertör framställs som en svikare och en förrädare som ska motas i grind och skickas tillbaka.
När flykt undan militärtjänst har accepterats
Sverige har under lång tid erkänt identiska motiv som den ukrainske mannen i SVT-reportaget anför som legitima skyddsgrunder för att beviljas asyl. Därför sticker Forssells retorik ut rejält.
Eritrea är kanske det tydligaste exemplet. Hundratusentals eritreaner har fått uppehållstillstånd i Europa, inte minst Sverige, därför att landets nationella militärtjänstgöring betraktats som tvångsmässig, alltför långvarig och vägran förenad med risk för repressalier. Att undandra sig tjänstgöringen har i Sverige ansetts vara asylgrundande.
Detta har även varit en anledning till att många grova brottslingar från Eritrea har sluppit undan utvisning – just med hänvisning till militärtjänstgöring.
Syrien är ett annat exempel. Under inbördeskriget mot Islamiska staten (IS) betraktades vägran att göra militärtjänst för Assadregimen ofta som något som kunde uppfattas som politiskt motstånd. Den som riskerade att tvingas delta i krigshandlingar eller bestraffas för vägran ansågs i många fall ha skyddsbehov som räckte för att få en fristad i Sverige. Detta trots att lejonparten av motståndarsidan i kriget utgjordes av islamistiska terrorgrupper.
Men då behövde inte syrierna stanna kvar och kämpa för att vinna kriget – eller ens återvända när striderna upphört för att bidra till att bygga upp sitt land igen.
Det betyder inte att varje person som vägrar värnplikt automatiskt borde ha rätt till asyl. Men det visar att svensk och europeisk rätt länge har tagit samvetsfrågan på allvar. Att staten vill ha soldater till fronten har i migrationsdebatten aldrig ansetts väga tyngre än individens rätt att fly från och slippa delta i krig.
Annat resonemang nu
Men nu låter det alltså annorlunda.
– Det är avgörande för oss att ge ukrainare skydd, men samtidigt måste kriget kämpas och vinnas, sa Johan Forssell enligt brittiska The Guardian och fortsatte:
– För att det ska vara möjligt är det nödvändigt att fler män stannar i Ukraina och strider.
Frågan måste därför ställas: Om det ansågs förståeligt att unga syrier inte ville slåss för Assad, varför är det plötsligt självklart att unga ukrainare ska slåss för Volodymyr Zelenskyj?
Det handlar dessutom om ett krig som allt fler, däribland Storbritanniens tidigare premiärminister Boris Johnson och USA:s utrikesminister Marco Rubio, beskriver som ett proxykrig mellan väst och Ryssland.
Om eritreaner kunde få skydd därför att de inte ville underkasta sig statens krav på militärtjänst, varför möts ukrainska män med argumentet att de behövs hemma vid fronten? Om en afghan som flyr talibanerna inte förväntas återvända för att delta i ett väpnat motstånd, varför ska ukrainaren pressas att göra det?
Under migrationskrisen 2015 hördes ständigt argumentet att människor som flyr krig inte ska klandras för att de vill rädda sig själva och sina familjer. När unga män från Syrien anlände till Europa var det få etablerade politiker som krävde att de skulle återvända för att försvara Aleppo, Homs eller Damaskus.
Tvärtom betonades att ingen kan krävas på sådant hjältemod och sådan självuppoffring, att ingen kan tvingas offra sitt liv för nationen. Det gällde inte bara kvinnor och barn utan även den majoritet av unga män som kom. Nu hör vi ett helt annat tonläge.
LÄS ÄVEN: Brist på män – nu ska kvinnorna kriga för Ukraina
Plötsligt diskuteras hur ukrainska män ska förmås att stanna kvar och de som redan flytt återvända. Plötsligt blir deras militära nytta en migrationspolitisk faktor. Plötsligt trumfar den flyktingkonventioner och asylrätt.
Plötsligt betraktas männens flykt inte som ett mänskligt val eller en rättighet utan som ett problem och ett svek eftersom Ukraina behöver fler soldater. Skillnaden i retoriken är total.
Bara vissa skyldiga att slåss för sitt land?
Bakom allt detta finns en djupare moralisk fråga. Har någon människa en plikt att offra sitt liv i ett krig? Många svarar ja. Nationer kan inte försvara sig utan soldater. Om alla flyr finns inget land kvar att försvara.
Men samma logik bör då rimligen gälla överallt. Den som anser att ukrainare har en skyldighet att stanna kvar eller återvända och slåss, bör också vara beredd att säga att syrier, eritreaner, afghaner och andra krigsflyktingar skulle ha gjort detsamma för att försvara sina hemländer.
Flyktingströmmarna från krigshärjade regioner har dominerats av män i vapenför ålder. Om man menar att dessa män har rätt att fly undan krig, tvångsmobilisering och risken att dödas, då bör den principen rimligen också omfatta ukrainare.
Ukraina vs Ryssland – ett prestigekrig
En plausibel förklaring är att Ukrainakriget har fått en särställning i väst. Europeiska och amerikanska ledare har under flera år beskrivit Ukrainas kamp som avgörande inte bara för landet självt utan för hela Europas framtid. Tidigare statsminister Fredrik Reinfeldt – ökänd för sin migrationsliberala hållning – uttryckte det som att ukrainska kvinnor och män stupar för sin egen frihet men också för västerländska värderingar. Han har aldrig lagt samma ansvar på människor med andra nationaliteter.
LÄS ÄVEN: Reinfeldt: ”Ukrainare behöver stupa för sin frihet”
Den ukrainske mannen förväntas inte bara vara en försvarare av sitt eget land utan också en bricka i Europas säkerhet och politiska projekt. Det är lätt att tala om uppoffringar när det är andra som förväntas göra dem.
Migrationsminister Johan Forssell lär inte föregå med gott exempel och anmäla sig för en vända av tjänstgöring i Ukrainas försvar. Det vore väl annars att förvänta om han menar att det är vårt lands och vår kontinents säkerhet som ska försvaras. Det är rimligen inte ett ansvar som ensamt kan åläggas ukrainarna.
Möjligt hålla två tankar i huvudet samtidigt
Det är fullt möjligt att stödja Ukrainas rätt att försvara sig och samtidigt försvara den enskilda ukrainarens rätt att fly undan krig precis som alla andra. Ukrainska män har dessutom ända sedan kriget utbröt uppvisat en stark vilja att försvara sitt land. I kontrast till flyktingströmmarna från andra delar av världen är det främst kvinnor och barn som kommit från Ukraina.
Ändå skuldbeläggs nu ukrainska män, trötta efter åratal av ”köttkvarn” och krig som många bedömare menar inte går att vinna, ett där allt fler anser att fredsförhandlingar med territoriella kompromisser borde ha lagts på bordet för längesedan för att spara miljontals liv, enorm förödelse och oräkneliga miljarder i europeiska skattepengar.
Det är ett problem när principerna förändras beroende på vem flyktingen är. Eller rättare sagt, vilket krig han flyr ifrån och vilken sida i kriget. Det som framställts som en humanitär rättighet för individen förefaller vara geopolitiskt villkorad.
Men antingen ska flykt undan krig, mobilisering och död vara ett legitimt skäl att söka skydd och asyl. Eller också så ska det inte vara det. Om principen ska vara trovärdig måste den tillämpas konsekvent.
Det som ansetts mänskligt och förståeligt för syrier, eritreaner, afghaner och en lång rad andra nationaliteter kan rimligen inte plötsligt bli moraliskt förkastligt när det gäller ukrainare.
En flykting kan inte ena dagen beskrivas som ett offer för kriget och nästa dag som en soldat som borde återvända till fronten. Flyktingen och soldaten är två olika roller. Frågan är vilken av dem Johan Forssell anser att den ukrainske mannen ska vara.
LÄS ÄVEN: Ministern tyst om arabkaos – vill däremot slänga ut nunnor som säljer vantar och julsaker
123 083 33 50
