LEDARE • På onsdagen hade tre år gått sedan Hamas massaker den 7 oktober 2023. Attacken och dess följder borde också ha tvingat fram en mer verklighetsförankrad diskussion om ett av Mellanösternkonfliktens mest självklara begrepp – den israeliska ”ockupationen” av Västbanken. Folkrättens dominerande uttolkare använder ordet. Israel bestrider beskrivningen. Men bakom den juridiska striden finns en ännu svårare fråga: Vem skulle Israel lämna området till – och vad händer dagen efter?

På onsdagen stannade Israel åter upp för att minnas den 7 oktober 2023. Omkring 1 200 människor dödades när Hamas och andra palestinska terrorister stormade över gränsen från Gaza och 251 människor fördes bort som gisslan.

Tre år senare har alla kvarvarande gisslan återvänt, levande eller döda, och sedan oktober förra året råder formellt vapenvila i Gaza. Men konflikten är knappast löst. Hamas har inte avväpnats, våldet fortsätter och Israel kontrollerar fortfarande stora delar av Gazaremsan.

Den 7 oktober förändrade mycket. Men attacken borde också ha förändrat diskussionen om vad Israel förväntas göra med det andra palestinska området – Västbanken.

För där upprepas fortfarande ett antal ord som om de i sig avgjorde hela konflikten – ”ockuperat palestinskt territorium”, ”1967 års gränser” och ”illegala bosättningar”.

Det finns starkt internationellt juridiskt stöd för den terminologin. Men det finns också en israelisk invändning som alltför sällan ens redovisas.

Ockuperat från vem?

Den frågan ställs i en några år gammal informationsfilm om Västbankens historia och juridiska status.

Filmens argumentation är tydligt israelisk. Men dess grundfråga är relevant: Om Israel ockuperade Västbanken 1967 – från vilken suverän stat ockuperades området? Svaret är Jordanien.

Efter kriget 1948–49 hamnade Västbanken under jordansk kontroll. Jordanien annekterade området 1950, men annekteringen fick mycket begränsat internationellt erkännande. När sexdagarskriget bröt ut 1967 gick Jordanien in i kriget och Israel erövrade Västbanken.

Det som ofta kallas ”1967 års gräns” var dessutom egentligen 1949 års vapenstilleståndslinje, den så kallade gröna linjen. Den hade uttryckligen inte fastställts som en slutlig internationell gräns.

FN säkerhetsråds resolution 242 efter kriget krävde en israelisk reträtt från territorier som ockuperats i konflikten, men kopplade samtidigt detta till rätten för varje stat i området att leva inom säkra och erkända gränser. Någon slutlig gräns mellan Israel och ett framtida Palestina fastställdes inte.

Därifrån kommer den israeliska ståndpunkten att Västbanken snarare bör beskrivas som ”omstritt territorium” än som ett område som Israel ockuperat från en tidigare legitim palestinsk suverän stat. Resonemanget går längre och hävdar även att de israeliska bosättningarna därför inte i sig är illegala. Det hänvisas bland annat till juristerna Eugene Rostow, Arthur Goldberg och Stephen Schwebel.

Argumentet fick ytterligare en komponent 1988. Då kapade Jordaniens kung Hussein landets juridiska och administrativa band till Västbanken och överlät åt PLO att representera palestiniernas nationella anspråk. Det finns alltså i dag ingen jordansk stat som kräver att Israel ska återlämna Västbanken till Jordanien.

Världen säger något annat

Det vore emellertid missvisande att framställa den israeliska tolkningen som den internationellt dominerande. Den är det inte.

FN, EU och en stor del av det internationella samfundet betraktar Västbanken, inklusive östra Jerusalem, som ockuperat palestinskt territorium. Internationella domstolen, ICJ, slog i sitt rådgivande yttrande 2024 fast att området är ockuperat och gick dessutom betydligt längre – Israels fortsatta närvaro bedömdes som olaglig och bosättningarna som stridande mot internationell rätt.

Domstolens resonemang bygger bland annat på palestiniernas rätt till självbestämmande och principen att territorium inte får förvärvas genom militärt våld. Det är tung juridisk ammunition mot Israels ståndpunkt.

Men inte ens inom ICJ var frågan så okomplicerad som den ofta framställs. Tre domare – Peter Tomka, Ronny Abraham och Bogdan Aurescu – invände mot slutsatsen att Israels närvaro som sådan kunde förklaras olaglig och att landet skulle förväntas dra sig tillbaka utan garantier för sin säkerhet. Deras invändning leder rakt in i den fråga som juridiken inte kan trolla bort: Vad händer efter reträtten?

Gaza gav ett svar som ingen kan bortse från

Israel har redan genomfört ett experiment som påminner om det som landet uppmanas att göra på Västbanken. År 2005 lämnade Israel Gazaremsan, drog tillbaka sina soldater och avvecklade de israeliska bosättningarna där.

Året därpå vann Hamas det palestinska parlamentsvalet. Konflikten med Fatah övergick därefter i öppet våld och 2007 tog Hamas kontroll över Gaza med vapenmakt.

Resultatet blev inte den fredliga palestinska statsbildning som många hade hoppats på. Det blev diktatoriskt Hamasstyre, raketbeskjutningar, återkommande krig – och slutligen den 7 oktober 2023.

Det betyder inte att Västbanken och Gaza är identiska. Det betyder inte heller att palestinier kan fråntas rätten till politiskt självbestämmande därför att Hamas existerar, även om det starkt kan ifrågasättas om de är mogna för att anförtros styret av någon palestinsk stat idag.

Men det betyder att den som kräver ett israeliskt tillbakadragande också måste kunna svara på vad som ska fylla det säkerhetsmässiga vakuum som uppstår.

Vem tar över dagen efter?

Västbanken ligger inte långt från Israel. Den ligger i Israels geografiska kärnområde. Från höjderna på Västbanken är avståndet till Tel Aviv, Ben Gurion-flygplatsen och Israels tätbefolkade kustslätt på sina håll bara några mil.

Antag därför att Israel i morgon gjorde exakt det kritikerna kräver – drog tillbaka armén, övergav sin militära kontroll och lämnade Västbanken. Vem garanterar då att Hamas, Palestinska islamiska jihad eller någon framtida väpnad rörelse inte tar över? Palestinska myndigheten?

Det är svårt att blunda för problemet. Det senaste palestinska parlamentsvalet hölls för 20 år sedan. Hamas vann. Mahmoud Abbas valdes till president redan 2005 och något nytt presidentval har inte hållits sedan dess. Den palestinska politiska ordningen är splittrad mellan Hamas och Fatah och saknar sedan länge ett giltigt demokratiskt mandat.

Den 7 oktober visade dessutom vad som kan hända när en terrororganisation får åratal på sig att bygga militär kapacitet alldeles intill israeliska samhällen. Att efter detta kräva att israelerna helt enkelt ska förlita sig på att samma utveckling inte upprepas på Västbanken är inte en fredsplan. Det är naivitet.

Juridiken löser inte verkligheten

Det betyder inte att allt Israel gör på Västbanken är försvarbart. Bosättningarnas fortsatta expansion är särskilt problematisk. Ju mer permanent israelisk civil bebyggelse som etableras, desto svårare blir det att hävda att närvaron enbart handlar om en tillfällig säkerhetsordning i väntan på en framförhandlad fred.

Kritiken mot bosättningspolitiken kan därför inte avfärdas bara genom att hänvisa till Israels historiska band till Judéen och Samarien. Inte heller får säkerhetsargumentet bli en blankocheck för permanent israelisk kontroll över miljontals sedan 1988 palestinier utan medborgarskap eller politiska rättigheter i den stat som ytterst kontrollerar deras territorium.

Men samma krav på realism måste ställas på den andra sidan. En palestinsk stat kan inte skapas genom att internationella organisationer ritar en linje på en karta, kallar allt på ena sidan ”ockuperat” och förutsätter att fred därefter inträder.

Israel måste kunna lämna territorium utan att samtidigt lämna över höjderna ovanför landets befolkningscentrum till nästa Hamas. Palestinierna måste kunna få självbestämmande utan att israelerna förväntas spela hasard med sin existens.

Det är just därför Västbanken fortfarande är omstridd. Man kan välja att kalla området ockuperat. Det finns ett folkrättsligt tolkningsstöd för den beteckningen. Men ordet löser ingenting.

Efter den 7 oktober borde den viktigaste frågan inte vara vilket ord som ger flest diplomatiska poäng i FN. Den borde vara betydligt mer jordnära: Hur avslutar man Israels kontroll utan att skapa förutsättningarna för nästa 7 oktober?

Så länge ingen kan ge ett trovärdigt svar på den frågan är kravet att Israel bara ska dra sig tillbaka betydligt enklare att formulera från Bryssel, Stockholm och New York än att genomföra från Jerusalem.