Därför skämtar vi om Jesus men inte om Muhammed

Delningar

➤ KRÖNIKA  TV4:s uppesittarkväll inför julafton blev föremål för en liten tittarstorm. Detta efter att man i en humorsketch i mångas tycke skämtat lite för grovt och vid ett opassande tillfälle om Jesus och julevangeliet. Kritiker, däribland en ledarskribent på Sydsvenskan hör och häpna, har också påpekat att man aldrig skulle ha skämtat på det sättet om Muhammed och muslimska högtidstraditioner. Det stämmer i sak, men det finns en förklaring till detta som de flesta missar.

Den första och för de flesta uppenbara anledningen till att svenska komiker avstår från att skämta om islam är förstås att de är rädda om livhanken. När muslimer blir upprörda nöjer sig som vi fått erfara inte alla med att ringa och klaga. Det kan de överlevande efter attacken mot franska satirtidningen Charlie Hebdo intyga, liksom vår egen Lars Vilks och de satirtecknare som danska Jyllands-Posten anlitade för att göra en serie Muhammedkarikatyrer.

Men det finns också en annan orsak. Islam och muslimsk kultur är i motsats till kristendom och kristen kultur inte en del av vårt gemensamma Sverige och därmed inte heller en källa att ösa ur för våra humorister. Humor handlar mycket om att skapa narrspeglar som vi känner igen oss i. Uteblir igenkännandet, uteblir också det humoristiska.

Från politiskt korrekt håll hävdas ofta att islam är en del av Sverige men utanför de tjattrande klassernas salonger ser verkligheten annorlunda ut. Humorscenen är ett kvitto på det. Det som inte skämtas med där, är inte en del av den folkliga gemenskapen.

När vi skämtar om Jesus driver vi med oss själva. När vi skämtar om Muhammed driver vi med ”den andre”. Om muslimer vore en del av ett svenskt ”vi” och inte ett främmande ”dom” skulle vi alltså driva med oss själva när vi skämtar om islam, och det vore således svårt att hävda rasism. Möjligen skulle man kunna hänföra det till oikofobi i det fall humorn var av det mer förnedrande slaget.

Det motsägelsefulla här är att de som ivrigast framhärdar i att islam och muslimsk kultur är en del av Sverige också är de som skarpast fördömer att vi skämtar om islam och stämplar det som rasism. Man tycks, bakom ord som integration och inkludering, tvärtom vilja cementera segregation och exkludering. Målet förefaller vara att invandraren och muslimen för alltid ska vara tabu för komikerna och hållas utanför den svenska folkgemenskapen.

Frågan som behöver ställas är: Vem tjänar på att invandraren och muslimen fortsätter att framställas som ett offer i ett utanförskap med svenska folket som syndabockar – vänsterpartier i jakt på nya grupper att vara förkläde åt efter kommunismens kollaps, akademiska institutioner som Södertörns högskola, globalismens ingenjörer, separatistiska och fundamentalistiska invandrarorganisationer?

Som så ofta när det gäller postmodernister och multikulturalister brister det även i detta sammanhang i logik och konsekvens. Man ska både ha och äta kakan – islam, muslimer och invandrare är en del av ”vi” och Sverige när det passar narrativet men blir ett ”dom” och en utsatt grupp när det passar agendan bättre.

I Sverige har vi en lång tradition av att skoja med oss själva och vår kultur – allt från gammal bondkomik till nutida TV-serier som Solsidan. Komik om svenska lantisar och bonläppar lever för övrigt fortfarande i humorserier som Uti bögda, och svensk white trash kan man också skoja om, som i Morran och Tobias.

Men ve den som ens knystar om att göra något liknande om dysfunktionella invandrarfamiljer i ”orten”. Och ändå ligger troligen nyckeln till att komma in i det svenska samhället lika mycket i den förbrödrande humorn som i språk och jobb som våra politiker ständigt rabblar som ett integrationsmantra.

Filmen Life of Brian kunde utan större protester, utom från ärkebiskopen i Canterbury, göras redan för 40 år sedan. En motsvarande parafras på Muhammeds liv är fortfarande helt omöjlig. Försök, om än inte alls på samma geniala nivå som Monty Python-gänget, har gjorts och slutat i blodbad och dessutom i starka fördömanden, från såväl muslimerna själva som från västvärldens vänsterliberala åsiktsetablissemang, inklusive vår egen förment opartiska och sakliga statstelevision.

Till och med irländare, som tar sin katolicism på betydligt större allvar än vi svenskar gör med vår protestantism, kan tillåta sig skämta om religionen. Ett exempel från samma tidsepok som Life of Brian är den irländske komikern Dave Allen (David Tynan O’Mahony) vars hejdlösa drift med den katolska kyrkan var ett stående inslag i hans show.

Om muslimer och andra utomvästliga invandrare vill bli en del av Sverige – vilket man ofta har starka skäl att ifrågasätta – måste de sluta ta sig själva på så stort allvar. Då måste de inte bara lära sig tåla utan också själva kunna skratta åt Muhammed som en löjlig rondellhund eller rentav med en bomb i turbanen.

Men det verkar vara oändligt långt dit. Idag kan många invandrare inte ens ta en komplimang utan att känna sig utsatta för rasism. Och vårt politiskt korrekta och påstått mångfaldsvurmande etablissemang underblåser kontraproduktivt den upplevelsen i stället för att bidra till att få bort den.

Vi minns väl alla från Sydkorea adopterade HD-kolumnisten Patrik Lundberg och hans självömkan under rubriken ”Ni sliter själen ur mig” över att folk kunde få för sig att han var bra i pingis därför att han ser ut som en kines, och hans kritik mot Fazers Kina-godis som fick företagets räddhågsna ledning att omedelbart plocka bort den glade tecknade kinesen från förpackningarna.

I ett slag hade man i sin inkluderande mångfaldsiver gjort det precis motsatta – exkluderat en hel grupp från det offentliga rummet i Sverige och definitivt som några man får framställa med en smula humor och satir. Svenska medier öste mängder med vatten på Lundbergs ”stackars mej”-kvarn. Det var ingen hejd på hur synd det var om denne journalist med egen kolumn i Helsingborgs Dagblad och senare i Aftonbladet.

En annan person de flesta av oss minns beklaga sig från sin förment utsatta belägenhet i det rasistiska Sveriges rännsten är författaren och dramatikern Jonas Hassen Khemiri. I ett svårslaget exempel på pekoraljournalistik uppmanade han dåvarande justitieminister Beatrice Ask att byta skinn med honom för att få erfara hur fruktansvärt han har det med rasistiska strukturer, diskriminering och förtryck där han rör sig mellan författarsalongerna och Dagens Nyheters kultursida.

Ett mer färskt exempel är hur SVT den gånga veckan slagit upp stort om svenskars rasistiska attityder till utlandsfödda läkare. I ett inslag berättar en upprörd kvinnlig läkare under vinjetten ”Så bemöter läkaren patienternas rasism” om hur det hänt att en patient hälsat henne välkommen till Sverige. En annan har gett henne komplimanger för sina vackra mörka ögon.

Stöd i uppfattningen att detta är exempel på svårartad strukturell rasism fick läkaren förstås från SVT. Om hon var tveksam innan så är hon övertygad nu – klart du ska känna dig kränkt, diskriminerad och utsatt för vardagsrasism, trugar SVT. Gör du inte det saknar du den etniska motsvarigheten till det marxismen kallar för klassmedvetande. En sådan tur att SVT är där och upplyser dig, så att du inte förleds av mörka krafter att tro att du som läkare är privilegierad på något sätt.

Ja, vem är egentligen den mest utsatte invandraren i Sverige – är det kvällstidningskolumnisten, dramatikern och författaren eller läkaren? Att välja mellan att tillhöra någon av dessa grupper känns sannerligen som att välja mellan pest och kolera.

Så länge invandrare och muslimer har den här attityden och deras tillskyndare inom det vänsterliberala åsiktsetablissemanget understödjer den inställningen kommer de aldrig att bli en del av Sverige. Humor där vi skrattar åt oss själva och våra egenheter är ett bra lackmustest på vad och vilka som ingår i ett svenskt ”vi”. Först när svenska komiker tillåts skämta om invandrarbakgrund och islam kan dessa hävdas vara inkluderade i det svenska.

Och den bollen ligger hos invandrarna och muslimerna själva. När de skrattar med i stället för att ropa rasism eller begå ett terrordåd, då har de signalerat att de vill vara med och spela. Att bli en del av Sverige handlar om att vara beredd att spela boll, inte om att separatistiskt muta in delar av det svenska territoriet och sedan plocka några russin ur den svenska välfärdskakan.

När det blir lika tillåtet att dra en somaliehistoria som att dra en Norgehistoria, när TV4 kan sända elakt satiriska humorsketcher om islam under Ramadan och Robert Gustafsson och Johan Rheborg får lov att göra en TV-serie där man utan spärrar driver med en socialt missanpassad invandrarfamilj i Rinkeby, då börjar vi närma oss något som kan kallas för ett inkluderande mångkulturellt samhälle där alla oavsett ursprung och religiös tillhörighet ingår i den svenska gemenskapen.

Tongivande representanter för invandrargrupper och muslimer liksom hela det svenska etablissemang som säger sig ha ett sådant inkluderande samhälle som mål arbetar för närvarande åt diametralt motsatt håll. Men vill man vara med i det svenska skrattets gemenskap får man också finna sig i att man understundom är föremålet för detta skratt.

Delningar

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.

LÄMNA ETT SVAR