Den kommande bostadskraschen: Vad kan SD göra?

➤ KRÖNIKA  I första delen av denna krönikeserie förklarade jag bakgrunden och bevisen för bostadsbubblan. I del två spekulerade jag i hur ’Sjuklövern’ kan komma att reagera på en bostadskrasch. I denna avslutande del tänker jag diskutera vilken strategi och vilka idéer SD bör föra fram (utöver att minska invandringen) för att kunna dämpa smällen från bostadsbubblan och på lång sikt återupprätta en sund bostadsmarknad.

Varna högt och tydligt. Inget parti vill säga rätt ut att vi har en bostadsbubbla och att det finns en risk för en ny, hembakad finanskris. Man tassar kring frågan på nästan samma sätt som med massinvandringen, och man gör allt för att ingen ska ringa i varningsklockan och ”prata ner” Sveriges ekonomi (genom att säga sanningen!).

SD gick upp i mätningarna hösten 2015 när varningarna om massinvandringen visade sig vara sanna. Många fick upp ögonen just för att SD ensamt hade haft rätt hela tiden. Om SD – återigen ensamma – berättar för svenska folket att en bostadsbubbla finns och att den i bästa fall kommer orsaka nolltillväxt när den spricker, så kommer SD kunna inkassera fler sympatisörer när så sker. Men tänk om det nu visar sig att vi inte är i en bubbla? Ja, lyckligtvis så har svenskarna aldrig straffat ett parti för att de tagit det säkra före det osäkra och varnat för en potentiell risk.

Vad värre är, är att om SD inte varnar för bubblan, så kommer de sannolikt att få skulden för dess kollaps. Betänk att SD som förväntat går kraftigt framåt i nästa års val och bubblan spricker kort därefter, vad händer då? Både politikerna och media kommer garanterat att hävda att SDs framgångar skapat politisk instabilitet som krossat Sveriges ekonomi – ”kolla hur mycket bostadspriserna gick upp före valet, nu har SD sabbat det”. Om SD inte varit tydliga och berättat att det finns en bubbla, så finns en stor risk att många väljare vid ett eventuellt nyval går tillbaks till Sjuklövern i hopp om att deras hus då kommer sluta minska i värde.

Inför marknadshyror för nybyggda lägenheter. Grundläggande ekonomi säger att pristak på en vara orsakar brist på den varan, oavsett om det är apelsiner eller hyreslägenheter det handlar om. Med det sagt, så innebär inte det att man måste införa marknadshyror för alla – faktum är att det vore kontraproduktivt. Vill man skapa ett maximalt incitament för nybyggnationer av hyreslägenheter, så inför man marknadshyror enbart för de nybyggda lägenheter men inte för några andra. Ingen hyresvärd kan på så vis bara luta sig tillbaka och håva in mer pengar från hyresgäster som inte har någon annanstans att ta vägen, men alla hyresvärdar får ett incitament att bygga nytt. Marginalvinsten på nya lägenheter ökar, medan hyrorna för de existerande är desamma. Alla vinner.

Ta bort kommunernas vetorätt. Problemet med hyreslägenheter som gör att så få kommuner vill bygga dem, är att de attraherar ”fel” sorts människor – bostadsrätter och villor attraherar ”hippa”, hyfsat rika människor, medan hyresrätter attraherar låginkomsttagare (och invandrare!). Hyresrättsmarknaden lider av ett svårt fall av NIMBY-ism – alla vill ha dem, men ingen vill ha dem i sin kommun.

Hur bra det än må vara i teorin med lokalt styre så finns det ändå bara ett sätt att lösa dilemmat – ta bort det kommunala vetot och styr utlåtandet av bygglov för hyreshus centralt.

Avskaffa ränteavdraget för nya lån. Ränteavdraget är ett monument till en konsumtionistisk, kreditgalen kultur som skapat denna bubbelekonomi. Med det sagt så finns det precis som med marknadshyror ingen anledning att avskaffa (införa) det för alla; det enklaste är att ”fasa ut” ränteavdraget genom att avskaffa det för alla lån som ges efter ett visst datum. Incitamenten för nya lån förändras därmed, utan att den stora majoriteten drabbas – precis som med marknadshyror alltså. Samtidigt kan avdraget för existerande lån sakta trappas ner.

Inga kravlösa bankräddningar. Jag förstår att många av ren reflex avskyr ”bailouts”. Jag började själv min karriär som skribent med att som 17-åring år 2008 analysera finanskrisen för Amerikanska Nyhetsanalyser (jag har känt Ronie Berggren sen jag var 13 år). Jag argumenterade passionerat emot all form av statlig hjälp (jag kallade bland annat bailouten för ett ”nigeriabrev” från Wall Street). Sanningen är dock att om bankerna som organisationer inte hålls flytande, så drabbas bara vanliga svenska konsumenter vars bankomater slutar fungera och vars besparingar utraderas över en natt.

Med det sagt, så finns det absolut ingen anledning till varför bankernas direktörer och andra högre chefer måste räddas. Tvärtom bör SD redan nu föreslå lagstiftning så att inga framtida räddningsaktioner kan ske utan att hela bankens styrelse avsätts och inblandade högre chefer (i detta fall, de som har hand om bolån). SD bör även arbeta för att yrkesförbud införs i finanssektorn – om du en gång klantat till det så illa att staten behövt rädda din bank, så ska du aldrig få jobba med att förvalta människors pengar igen!

Att stoppa en bubbla från att brista är ett omöjligt projekt, men det går att dämpa smällen om man agerar smart och vågar tänka utanför den bostadspolitiska åsiktskorridoren. Om SD ska dra nytta av den kommande bostadskraschen, så är det precis det man måste göra. Tack för att ni läste, vi ses i kommentarsfältet (och på Facebook).


Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.