Det är jobbigt med pressfrihet om man är klimatalarmist

LEDARE Klimataktivisterna Martin Hultman och Kjell Vowles gillar inte yttrande-, åsikts- och pressfrihet. Det framgår av en debattartikel de fått publicerad av Dagens Nyheter (21-12-27). Duon, som titulerar sig forskare vid Centre for studies of climate change denialism vid Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg, har också konspiratoriska teorier kring att alarmistiska överord i klimatdebatten som ”klimatkatastrof” och ”klimatnödläge” eller nyspråkliga titlar som ”klimatpedagog” sätts inom citattecken i Samnytts medierapportering. Däremot ser de inga problem med att själva förminska sina meningsmotståndare och Samnytts journalister till ”klimatförnekare” och ”högerextremister”.

Det finns en mycket enklare förklaring till våra citattecken än den Hultman och Vowles, långt från Ockhams rakkniv, trasslar in sig i med bland annat filologiskt historiska tillbakablickar till det tredje riket och som även vänsterradikala mästarna i mediestödsfusk ETC uppmärksammar. Vi sätter vissa ord inom citattecken av det lika enkla som självklara skälet att de utgör citat. Vi vill tydliggöra för våra läsare att det rör sig om politiserade begrepp som myntats och används av den klimatalarmistiska väckelserörelsen och vill inte bidra till att de legitimeras eller missuppfattas ha en neutral konnotation. Det är ord som är avsedda att skrämma, desinformera och förvirra.

Det kan också handla om att markera när vedertagna begrepp missbrukas. Vi skulle exempelvis kunna sätta ”forskare” inom citattecken om vi uppmärksammade herrarna Hultman och Vowles eftersom det de sysslar med kan anses ha föga att göra med teknisk forskning av det slag som är Chalmers kompetensområde. I bästa fall handlar det om opinionsbildning men att döma av den aktuella debattartikeln är det tveksamt om man når upp ens till den nivån.

I fallet Vowles rör det sig dessutom om en person som profilerat sig som gatuaktivist utanför lagens och demokratins råmärken och dömts i domstol för detta. Ett agerande fjärran från allt vad vi förknippar med en seriös forskare och som reser frågetecken kring Chalmers-ledningens omdöme vid inrättandet av det centrum där han och kollegan Hultman är verksamma.

Man kan också undra över DN:s beslut att upplåta sin debattsida som plattform åt dessa herrar, vars agenda är att inskränka pressfriheten snarare än att debattera de klimatpolitiska/-vetenskapliga sakfrågorna. Tyvärr blir man inte längre förvånad över hur aktörer i det hegemoniskt vänsterliberala mediaetablissemanget, i stället för att slå vakt om den hörnsten i demokratin som pressfriheten är och välkomna en ökad mediemångfald, använder sin mediemakt för att tysta de nya publicisterna och reversera utvecklingen till en situation där att driva tidning åter ska bli ett privilegium förbehållet ett resursstarkt fåtal som Bonniers och Schibsted.

Den här gången ska privilegiet kompletteras med en ideologiskt totalitär dimension där publicisten för att erhålla mediestöd avkrävs politisk konformitet bakom försåtliga formuleringar som att det redaktionella innehållet ska vara av ”hög kvalitet” och att nyhetsmedier ”som sprider desinformation eller vilseleder kring vetenskap” inte ska anses uppfylla kvalitetskravet. Skrivningarna är så främmande i en demokratisk samhällskontext med pressfrihet att inte bara vi inom så kallad alternativmedia reagerat. Skarp kritik har även kommit från aktörer inom vänsterliberal mainstreammedia. De skulle inte fälla några tårar om Samnytt försvann från arenan men inser samtidigt att detta är att öppna Pandoras ask och kan slå åt alla möjliga håll beroende på vem som för tillfället har den politiska makten och kontrollerar myndigheterna i Sverige.

Den kritiken tycks ha gått Hultman och Vowles förbi när de bedyrar att visst ska vi stödja mediemångfald i Sverige men samtidigt undrar om det är rimligt att medier som Samnytt får statligt stöd. För inte kan det väl vara rätt  och riktigt att ge stöd till medier som granskar makten från andra håll än vänster, som berättar hela sanningen i stället för att maktlojalt utelämna de politiskt obekväma delarna, som respekterar läsaren som vuxen och informerar i stället för att censurera och indoktrinera? De två ”forskarnas” fråga påminner om när Fidel Castro tog makten på Kuba 1959 och sa att visst ska vi ha fortsatt pressfrihet, men det är ingen självklarhet att tidningar som är kritiska till den kommunistiska revolutionen ska få köpa tidningspapper.

Det är talande att Hultman och Vowles tar upp Svenska kyrkans tilltag att inrätta en tjänst för en ”klimatpedagog” och den till sin karaktär fanatiskt frireligiösa kulten kring skolstrejkaren Greta Thunberg när de ska ge exempel på Samnytts påstått reaktionära klimatbevakning. Man utger sig på den klimatalarmistiska sidan för att representera vetenskap och upplysning men har ofta mer gemensamt med medeltidens religiösa tyranners jakt på kättare som Bruno och Galilei, en inkvisition vars vidskepliga dogmer inte fick ifrågasättas trots att de senare skulle visa sig vara de grövsta irrläror.

Biskopsvandringen till FN-toppmötet i Glasgow som Hultman och Vowles också nämner att vi på Samnytt uppmärksammat visade sig vara ännu en i raden av klimatbluffar och PR-trick där man i själva verket rest med både CO2-utsläppande bil och flyg. Greta – som Hultman och Vowles inte tycker att media kritiskt ska granska utan bara okritiskt hylla – seglade till och från FN-toppmötet i New York 2019 och senare till Madrid, men först flögs båtbesättningar över havet i motsatt riktning resulterande i ansenliga CO2-avtryck.

Toppolitikernas privata jetflygplan stod tätt packade i Glasgow under COP26. Joe Bidens transportminister låtsades CO2-neutralt (om man undantar utandningsluften) cykla till och från jobbet men avslöjades lasta cykeln i fossilbränsleslukande SUV och bara cykla några meter förbi Vita huset för att posera framför medias kameror. På Samnytt har vi tappat räkningen på hur många MP-politiker som har beslagits med att rabbla miljö- och klimatfloskler samtidigt som de privat flugit kors och tvärs världen över, kört dieselbilar, målat båtar med giftig färg och mycket annat föga klimatsmart och miljövänligt.

Eldrivna bussar som laddas med dieseldrivna generatorer, elbilar som genom sin livscykel från tillverkning till skrotning genererar mer utsläpp än sina traditionella fossildrivna motsvarigheter, vindkraftssnurror med rotorblad som halshugger fridlysta fågelarter och vars material inte kan återvinnas när bladen är utslitna och hotar regnskogen… Listan med exempel på humbug, fusk, hyckleri och ohederlighet i klimatcirkusen kan göras hur lång som helst.

I Sverige har den av det verklighetsfrånvända Miljöpartiet dikterade klimatpolitiken nu lett till ett totalt sammanbrott i elförsörjningen med elbrist, överföringskaos och skenande elpriser. Många svenskar med eluppvärmning har firat jul och nyår i utkylda bostäder med ytterkläder inomhus. Regeringen har samtidigt dragit in mångmiljardbelopp på elskatt, elmoms och elavgifter, pengar som man pytsar iväg till nomenklaturan i Bryssel, använder till att bekosta den enormt kostsamma massinvandringen eller delar ut i bistånd till korrupta och/eller terrorkopplade regimer i tredje världen. Detta i stället för att ekonomiskt kompensera de som sitter ute i stugorna och huttrar i vinterkylan med avstängda element.

Klimatsmarta kärnkraftverk har stängts ned i förtid och i stället importerar vi smutsig kolkraftsel från Polen och drar igång det oljeeldade kraftverket i Karlshamn. Villaägare med öppen spis eller kombipanna värmer huset med vedeldning för att klara ekonomin när elen kostar 8 kronor kilowattimmen och släpper därmed ut stora mängder CO2 och giftiga ämnen rakt ut i luften.

En liten klick vänsterorienterade klimatalarmister som långmarscherat sig till centrala positioner inom media och akademi styr debatten och ser repressivt till att journalister och forskare som inte rättar in sig i ledet eller åtminstone tiger med sina avvikande åsikter och obekvämt motsägande fakta kastas ut i kyla och yrkesförbud. I botten ligger den avsaknad av respekt för demokrati som alltid varit vänsterns signum.

Om vi tillåter en fri åsiktsbildning och ett fritt informationsflöde kan de dumma medborgarna få för sig att rösta fram en annan politik än ”den enda rätta”. Se bara hur det gick när britterna fick rösta om Brexit, eller i USA när amerikanarna röstade fram Trump som president. I Sverige kan i höst, ve och fasa, Sverigedemokraterna regera landet om folket får bestämma och vi tillåter medier som Samnytt.

Det påstådda klimathotet är vänsterns nya bräckjärn för att försöka införa sin efterlängtade diktatur. Vi har inte tid att vänta på den långsamma demokratin, heter det från bland annat Miljöpartiet, Greta Thunberg och hennes militanta stödtrupper i Extinction Rebellion. Vi måste agera nu. Människor är för dumma i huvudet för att begripa att katastrofen står för dörren. En enligt sig själv upplyst elit måste ta kommandot. Covidpandemin kom också lägligt för antidemokraterna. Successivt vänjs nu medborgarna vid att få en lång rad av sina medborgerliga fri- och rättigheter nedmonterade. När klimatdiktaturen ska implementeras är trösklarna redan sänkta eller borttagna.

Hultman och Vowles med anhang prövade den demokratiska vägen men lyckades inte så som man hoppats få de röstberättigade svenskarna att skaka av kollektiv klimatångest – Miljöpartiet ligger nu under riksdagsspärren i opinionen. De enda man, i något som mest liknar psykisk barnmisshandel, lyckats skrämma är de yngsta i samhället som nu berövas den lyckliga barn- och ungdom de borde ha rätt till. Den frånvaron av livsglädje exploaterar sedan sådana som Hultman och Vowles cyniskt för sin agenda. Trots att det är de själva som skrämt barnen till tårar och ångest för sina påhittade monster är det vi andra som förväntas känna skuld: ”How dare you…” Tankarna går åter till frireligiösa sekter där vi sett barn gråta på väckelsemötena i rädsla inför en inbillad guds straff för påstådda synder. Och hur vetenskaplig och kunskapsinriktad är för övrigt en rörelse vars främsta idé är att barn och unga ska skolka från skolan?

Artikelförfattarna har noterat att vi inom så kallad alternativmedia gått från att vara ”agnostiker” i klimatdebatten till att bli ”antagonister”. Men Hultman och Vowles förmår inte göra någon analys kring varför detta skett och ser inte att det är något som de själva bär ansvaret för.

I motsats till migrationsbevakningen, som varit ett av våra mer framskjutna uppdrag, finns det avsevärt färre absoluta sanningar i klimatdebatten. Att den förda massinvandringspolitiken varit djupt samhällsskadlig på i stort sett varje område är idag väl faktaunderbyggt. På klimatområdet rör vi oss i huvudsak med gissningar. Vi som arbetar på Samnytt ansåg tidigare därför att vi skulle hålla oss utanför den debatten. Vi trodde lite naivt också att mainstream-media lärt sig läxan efter sina monumentala underlåtenhets- och propagandasynder i migrationsbevakningen och inte skulle göra sig skyldiga till samma fel, misstag och övertramp i klimatbevakningen. Den förhoppningen visade sig komma på skam.

Vi har de senaste åren sett hur mainstream-media sin vana trogen med sin vänsterpolitiska agenda undertrycker, misstänkliggör och snedvrider också på klimatområdet och på ett närmast groteskt sätt lyfter fram de allra grövsta klimatalarmistiska överdrifterna och mest fanatiska domedagsprofeterna. Nyligen beslöt även Public Service att gå all in och ställa sina skattemiljarder till dessa krafters förfogande. Big Tech, som via sina sociala medier och sökmotorer idag kontrollerar stora delar av informationsspridningen i samhället, har infört algoritmer som undertrycker och censurerar kritik mot klimatalarmismen.

I den situationen kan vi på Samnytt inte längre med gott samvete två våra händer. Även om det fortfarande råder samma osäkerhet i de klimatrelaterade sakfrågorna som tidigare så råder det ingen som helst oklarhet kring det demokratiska underskottet i hur bevakningen och debatten hanteras.

Fler röster måste få komma till tals. Idag dominerar klimatextremister helt den offentliga debatten, och nyhetsbevakningen är motsvarande skev, inte sällan direkt falsk. Endast graden av livlighet i journalisternas fantasi tycks sätta gränser för att hitta långsökta sätt att skylla en händelse på klimatförändringar. Beviskraven är i bästa fall låga, ofta obefintliga. En desto hårdare tillvaro är det för den som dristar sig att ifrågasätta det vårdslösa strösslandet med klimathänvisningar i journalistiken. Du får finna dig i att inte få några svar och att i stället bli jämförd med den som tror att jorden är platt och som i Hultmans och Vowles artikel påsmetas med epitet som högerextremist.

Många skräms till tystnad i denna DDR-liknande åsiktskorridor. Som redan nämnts skapar det också ett underlag för beslutsfattarna att utforma en miljö-, klimat- och energipolitik som är direkt samhällsfarligt för att inte säga systemhotande. Idag vittnar ledande politiker om hur de inte vågade gå emot medieströmmen i migrationspolitiken trots att de visste att de gjorde fel. Idag tyder mycket på att många beslutsfattare agerar på motsvarande sätt i klimat-, miljö- och energipolitiken.

Det råder inga tvivel om att klimatet förändras. Det har det gjort sedan jorden bildades och kommer att fortsätta att göra. Det handlar inte om förändringar i en och samma riktning utan pendlingar mellan perioder av värme och kyla. Under den tid som människan vandrat på jorden har nedisning utgjort ett större hot mot vår överlevnad än värmeperioder och mycket talar för att en ny stor istid kommer. Innan dess lär vi också sannolikt få uppleva flera så kallade små istider med väsentligt kallare klimat än dagens. Orsakerna ligger bortom människans kontroll, i variationer i solens aktivitet och jordaxelns lutning. Vi i Norden borde kanske förbereda oss mer för kylskåps- än växthuseffekt.

Vad vi med en sannolikhet gränsande till förvissning kan utesluta är att jorden på grund av antropocen påverkan håller på att passera en ”tipping point of no return” där det snabbt och accelererande bara blir varmare och varmare och allt liv på jorden i en nära förestående klimatkatastrof kokar bort eller brinner upp. Ändå är det sådana fria fantasier och ovetenskapliga föreställningar om harmageddon som gäller för sanning i dagens klimatrapportering och -debatt. Skrämselargumentet att vi bara har tio år på oss att vända utvecklingen har upprepats i åtminstone 50 år av alarmister och har därmed inte större trovärdighet än någon annan domedagssekts spådomar som alla kommit på skam.

Det är inget fel att minska CO2-utsläppen om det görs med sans och i en takt som inte äventyrar andra centrala samhällsintressen och vårt välstånd. I Sverige finns dock ingen anledning att ha fokus på detta då vi länge haft ett av världens lägsta CO2-avtyryck på grund av vår mix av vattenkraft och kärnkraft. Vi satsar nu mångmiljardbelopp på att minska våra CO2-utsläpp varje år med en mängd som Kina ökar sina utsläpp med på några dagar.

Klimatvinsten är helt försumbar samtidigt som pengaförstöringen är enorm, pengar som skulle kunna allokeras till att reparera de stora hålen i vår välfärd, den eftersatta infrastrukturen, det lika eftersatta bostadsbyggandet som inte tillnärmelsevis varit i paritet med invandringen och mycket annat. Men klimatmiljarderna är vår tids trendiga bling-bling för politikerna när de ska kråma sig inför varandra på den internationella parnassen. Och det är i vanlig ordning du som betalar notan.

Av allt vi människor släpper ut i naturen är dessutom CO2 det minst farliga. Det är en helt giftfri gas som dessutom är en av två centrala komponenter i symbiosen mellan djur och växter där syre är den andra. Det missriktade fokuset på CO2 innebär att de verkligt miljöfarliga utsläppen hamnar i såväl medieskugga som åtgärdsstiltje.

Det drar också uppmärksamheten från den verkliga boven i dramat som är överbefolkningen. Det finns inte på kartan att vi kan vara 10 eller 20 miljarder människor på den här planeten om alla ska leva med västerländsk standard. Förr kunde vänstern tala om detta men sen gick det upp för dem att befolkningsexplosionen sker i tredje världen och problemformuleringen började anses som vit postkolonialism och skuldbeläggande av svaga och utsatta grupper.

Inom den klimatvänster som Hultman och Vowles bekänner sig till är det politiskt korrekta idag i stället att lägga skulden på oss vita västerlänningar som ska lösa problemet genom att vi drastiskt sänker vår levnadsstandard. Med en repressiv diktatur av det slag som man i Hultmans och Vowles kretsar skissar på kanske det skulle gå att tvinga fram ett sådant samhälle där alla moderna materiella bekvämligheter är avskaffade och vi föder oss genom att äta insekter och alger. Inom demokratins ramar är det däremot ett ogenomförbart projekt. För varje ny miljard människor som jordens befolkning ökar med i tredje världen skulle vi i den utvecklade världen också behöva sänka vår standard ytterligare, utan något bortre slut. Inte ens ett liv på stenåldersnivå blir så småningom hållbart.

Det är lätt att förstå varför Hultman och Vowles vill tysta klimatrealismens kritiska röster. Endast om klimatalarmisterna fortsatt får stå oemotsagda med sin propaganda, skenvetenskap och skrämseltaktik kan de hoppas på att framstå som trovärdiga. Vid sidan av varje förnuftig och sansad röst avslöjas klimatalarmisterna obönhörligt som de stollar, lögnare och fanatiker de är.

Men redan i sina försök att upprätthålla denna ensidighet i den klimatrelaterade rapporteringen och opinionsbildningen avslöjar de sig och sin grumliga demokratisyn. Genom att verka genom aktörer som i det här fallet Chalmers och Dagens Nyheter som ännu uppfattas ha en viss tyngd i samhället kan klimatalarmisterna hålla stånd ännu en tid. Men dessa institutioners förtroendekapital inflateras snabbt när det missbrukas på det här sättet, och med mindre än att vissa medier och politiska partier totalförbjuds bedriver Hultman och Vowles en i längden hopplös kamp.

Precis som på det migrationspolitiska området kan klimatalarmisterna dock hinna ställa till med stor skada innan de tvingas stryka flagg, men ”you may fool all the people some of the time, you can even fool some of the people all of the time, but you cannot fool all of the people all the time”.

Stötta Samnytt med Swish: 123 083 3350

Författare av texten

Mats Dagerlind

Kommentarer förhandsgranskas inte av Samhällsnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.