KRÖNIKA • Efter ännu ett islamistiskt terrordåd på europeisk mark upprepas samma mönster. Fokus hamnar på bilen, gärningsmannen eller de oklara motiven – men sällan på den ideologi som enligt myndigheterna ligger bakom. Jonas Andersson menar att västvärlden inte bara har ett problem med islamistisk extremism, utan också med ett offentligt samtal som vägrar tala öppet om den.
Ännu ett islamistiskt terrordåd i Tyskland. Ännu en gång riktas våldet mot européer som bara vill leva sina liv. Och ännu en gång gör de svenska etablerade medierna allt för att undvika den mest uppenbara frågan.
Under lördagens Pridefirande i Berlin körde en islamist sin skåpbil medvetet in i folkmassan innan han fortsatte attacken med kniv. En kvinna dödades och ett stort antal människor skadades.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Tyska myndigheter identifierade snabbt den misstänkte som en 21-årig man, ”Abdul D”, som sedan tidigare var känd av säkerhetstjänsten för kopplingar till den islamistiska extremistmiljön.
Den tyska inrikesministern Alexander Dobrindt uppgav att allt pekade mot ett islamistiskt terrordåd, och efter en omfattande polisjakt sköts den misstänkte till döds när han enligt polisen gjorde väpnat motstånd.
Men i Sverige handlade rubrikerna förutsägbart om att ”en bil” körde in i människor. Vi känner igen retoriken.
Som om bilen vaknade till liv av sig själv. Som om ideologin bakom dådet vore en ointressant detalj. Först långt senare kommer möjligen orden ”islamism”, ”radikalisering” och ”terror” – om de ens kommer. Mönstret är numera välbekant.
LÄS ÄVEN: Muslimen Abdul jagas för terror mot Pride-firande
När en högerextremist begår ett brott diskuteras ideologi innan ambulansen hunnit lämna platsen. Ledarsidor fylls, experter kallas in och hela samhällsdebatten kretsar kring vilka idéer som födde våldet.
Men när det handlar om islamistisk extremism blir språket plötsligt försiktigt. Då handlar det om ”en man”, ”ett fordon”, ”ett motiv som ännu utreds”. Ideologin försvinner ur bilden, trots att den ofta är själva kärnan.
Ännu mer ursäktande blir resonemangen när våldet kommer från vänsterextremister. Då krumbuktar sig mediaetablissemanget åt alla tänkbara håll för att ursäkta, förringa eller relativisera. Varför? Jo, självklart för att journalisterna står på samma politiska sida som våldsverkarna.
LÄS ÄVEN: Vänsterns hat mot unga SD-kvinnor – ”Skjuta dig i ansiktet med en Magnum 44”
Hur många svenska journalister hade inte skålat i champagne om någon av deras kamrater hade lyckats mörda USA:s president Donald Trump? Jag lovar att det hade festats på SVT:s, TV4:s, Dagens Nyheters och Aftonbladets redaktioner.
LÄS ÄVEN: Nytt mordförsök mot Trump: Han har gripits för dådet
Den patologiska alliansen
Samtidigt utspelar sig ett annat patologiskt skådespel. Pride-rörelsen fortsätter att porta Sverigedemokraterna – det parti som tydligast profilerat sig mot islamism och islamistisk extremism.
Samtidigt talas det inte om att islamistiska terrorgrupper och islamistiska rörelser betraktar homosexuella som syndare, och att homosexuella i länder med sharialagstiftning riskerar mycket hårda straff, inte sällan dödsstraff.
Den paradoxen verkar inte besvära särskilt många. I stället ser vi hur vilsna debattörer som Jonas Gardell och vänstertidningen ETC försöker rikta sökljuset åt ett helt annat håll, det enda håll de känner till och som stämmer överens med det narrativ och de fördomar de har härbärgerat i decennier – nämligen högern.
LÄS ÄVEN: Efter islamistiska terrorattacken mot Pride: ETC-chefen pekar ut ”högerextremism”
Trots ett islamistiskt motiv förs diskussionen åter mot ”det högerpopulistiska samhällsklimatet”. Verkligheten måste anpassas till berättelsen, igen, igen och igen. Det börjar bli bortom tröttsamt. Eller ja, faktiskt oanständigt.
Jag menar att en av vår tids mest groteska politiska utvecklingar är hur stora delar av den allt mer radikala vänstern i väst successivt har funnit en gemensam sak med islamistiska rörelser.
Den ena sidan säger sig kämpa för feminism, HBTQ-rättigheter och sekularism. Den andra företräder en ideologi som föraktar just dessa friheter. Ändå marscherar de allt oftare sida vid sida. Jag har tidigare skrivit om den bisarra alliansen mellan feminismen och islamismen.
LÄS ÄVEN: Feminismen fann slutligen sin allierade i islamismen
Det som håller samman denna osannolika allians är inte gemensamma värderingar, utan det gemensamma hatet mot västvärlden, nationalstaten och den civilisation som byggt våra fria samhällen.
För den radikala vänstern har islamismen på många håll blivit en politisk bundsförvant i kampen mot den västerländska samhällsordningen, inte minst genom att fiska upp muslimernas röster i utbyte mot fler moskéer och fler särrättigheter för muslimer. För islamisterna fungerar vänstern som tillfälliga, nyttiga idioter.
Går runt problemet
För några dagar sedan stod jag utanför moskéerna i Gottsunda och Uppsala. Jag talade med människor som bor där. Jag intervjuade polisen Maria Rosander, som under många år arbetat mitt i den verklighet som så många andra bara diskuterar på ledarsidor och i tv-soffor.
LÄS ÄVEN: Polisen Maria Rosander varnar för islamiseringen: ”Samhället äts upp inifrån”
Vi pratade om de frågor som borde vara självklara men aldrig ställs av det etablissemang som håller Sveriges debattklimat i en järnhand.
Vilka idéer sprids egentligen i moskéerna här? Vilka predikanter bjuds in? Vilka organisationer har inflytande och vem finansierar?
Hur ser man på kvinnors frihet, religionsfrihet, yttrandefrihet och homosexualitet?
Det borde inte vara kontroversiella frågor. Det borde vara normal journalistik. Men i Sverige har själva frågan blivit känsligare än svaret.
Det offentliga samtalet har under många år lärt sig att gå runt problemet i stället för genom det. Islamism beskrivs som något perifert, något avvikande, något som saknar koppling till den bredare diskussionen om integration, segregation och religiöst inflytande.
Här görs också en skarp åtskillnad mellan islam och islamism. Det är en åtskillnad som jag varken tror beskriver verkligheten eller hjälper oss att förstå utvecklingen.
Europa fortsätter att påminna oss. Om och om igen. Inte därför att islamistiska terrordåd är omöjliga att stoppa, utan därför att alltför många fortfarande vägrar tala klarspråk om den ideologi som driver dem.
Ett samhälle kan inte lösa problem som det förbjudit sig självt att beskriva. Och ett journalistiskt etablissemang som gör språket till ett skydd för makten i stället för ett verktyg för sanningen sviker sitt viktigaste uppdrag.
Den dag vi börjar frukta orden mer än ideologin bakom våldet har vi redan förlorat en avgörande del av det öppna samhälle vi säger oss vilja försvara.
LÄS ÄVEN: Pensionärerna om förändringen i Gottsunda: ”Vi har inte gemenskapen längre”
