DN:s Kristina Lindquist finner tanken på bli en mans fru “absurd och skrattretande”. Men ett skenäktenskap med en migrant ser hon som en “alldeles utmärkt anledning att gifta sig”.

I en kulturkrönika i Dagens nyheter publicerad på tisdagen skriver journalisten Kristina Lindquist om äktenskap.

“Ett skenäktenskap bland det mest hedervärda jag kan tänka mig” är rubriken.

I ingressen får vi veta att “DN:s Kristina Lindquist är kluven inför idén om äktenskapet, men hittar en radikal potential”.

Att å ena sidan vara marinerad i en kultur som säger att en kvinna måste vara utvald av en man för att över huvud taget ha ett existensberättigande, och å andra sidan ha skolats in i det självklara motståndet mot en av patriarkatets mest centrala institutioner. Det blir splittrat.

Vidare avslöjar Lindquist att hon “bölat som en liten unge” på sina vänners vackra vigslar, men att det skulle vara “för genant” att själv “göra en stor affär av sin heterosexuella tvåsamhet”.

Tanken på att den hon eventuellt skulle gifta sig sig med också skulle kalla henne fru menar hon skulle vara “absurd och skrattretande”.

Sedan styr Lindquist in resonemanget på migration och landar i slutsatsen att måste man tvunget syssla med äktenskap kan man lika gärna göra det för att få en migrant att stanna.

Men själva begreppet skenäktenskap fångar också in en fråga som pockar på uppmärksamhet i en tid då det blir allt svårare att få stanna i Sverige. Att ge en människa på flykt uppehållstillstånd – är inte det en alldeles utmärkt anledning att gifta sig för den som kan, orkar och vill?