Ekot av Hamas automatgevär och de mördade 1 200 judarnas dödsskrik hade knappt klingat ut innan terrorgruppens tusentals supportrar tog till gatorna runtom i världen – inte minst i Sverige – för att fira massmordet och hylla massakern. Den svenska vänstern, som länge gått i armkrok med den islamistiska terrorismen, gör nu också allt för att leda bort uppmärksamheten från sin egen smutsiga bakgård. Ett sådant initiativ handlar om att utbilda landets lärare om ”islamofobi”. Och skattebetalarna tar notan.

Det hade endast gått fem dagar efter Hamas blodiga terrordåd i Israel, där man under muslimska Allahu akbar-rop brutalt mördade 1 200 civila judar – även barn, kvinnor och gamla – och skadade mångdubbelt fler, när Ship to Gaza/Hamas-aktivisten och profilerade vänsterradikalen Mattias Gardell äntrade scenen på kongressanläggningen Waterfront i centrala Stockholm för att I skattefinansierade Forum för levande historias regi ”föreläsa” om hur lärare och annan personal i landets skolor nu ska hantera problemet med det han kallar ”islamofobi” – i det här fallet kritik mot de elever som tar ställning för terroristerna och mot Israels judar.

En grupp kvinnliga lärare fanns församlade i publiken. Från mer avlägsna landsändar deltog ett större antal skolanställda som åhörare via videolänk. Mattias Gardell, som är sinnebilden av den politiska vänsterns infiltration av landets lärosäten genom ”den långa marschen genom institutionerna” och tillskansat sig en akademisk professorstitel vid Uppsala universitet och även kallar sig ”vetenskaplig ledare” för en organisation som kallar sig Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CFR), tog till orda. Det har han ofta gjort genom åren i debatten om den ”rasism och främlingsfientlighet” han tycker sig se hos gemene svensk och i Sveriges samhällsstrukturer. Den utbredda antisemitismen i de egna vänsterleden räknar han inte dit.

Med sitt akademiska utanverk vill Gardell framtå som rumsren och dölja att han länge var aktiv i den autonoma våldsvänstern, däribland den ökända organisationen Antifascistisk aktion (AFA). Han vill idag också tvätta bort bilden av honom som revolutionär kommunist och anarkist och kallar sig därför numera för ”frihetlig socialist”. Gardell är också en av initiativtagarna till och språkrören för organisationen Ship to Gaza/Hamas och dess olagliga och vid flera tillfällen våldsamma försök att med båtar forcera Israels gräns i syfte att bryta den blockad landet har gentemot de palestinska territorierna syftande till att hindra terrorstämplade Hamas att smuggla in vapen och raketer för att skjuta mot den israeliskjudiska civilbefolkningen.

Myndighet med politisk slagsida

Forum för levande historia har fått återkommande kritik för att vara mer propagandaorgan än upplysningsmyndighet med en politisk slagsida där man varit väldigt flitig med att uppmärksamma nazismens brott mot mänskligheten och sådant som kan sägas höra hemma på den extrema högerkanten, men obenägen att lyfta fram kommunismens och vänsterns brott mot mänskligheten. Även islams brott har gått under radarn trots att det är den mest terror- och brottsaktiva ideologin i vår tid. Efter Hamas antisemitiska massmord nyligen krävde och hoppades många att Forum för levande historia skulle vara snabba med att ta fram ett informationsinitiativ om islams brott mot mänskligheten. Men i stället satsar man alltså skattebetalarnas pengar på att upplåta sin plattform för den politiska vänstern att leda bort uppmärksamheten från sitt eget besvärande samröre med samma aktörer som nu terrormördat 1 200 judar.

Vänstern bereds dessutom möjlighet att flytta fokuset från den antisemitism som Hamas massmord grundar sig i för att i stället rikta strålkastarljuset mot det man kallar ”islamofobi”. Det som döljer sig bakom begreppet är i de allra flesta fall adekvat kritik mot islamism och islam, en religionsideologi som i ett otal aspekter krockar med det västerländska frihetliga och demokratiska samhällets värderingar. Just nu är det den kritik som första eller andra generationens invandrade muslimer möter när de inte tar avstånd från Hamas terrordåd och ofta tvärtom hyllar dem. Mattias Gardells offentligfinansierade ”föreläsning” är specifikt riktad mot att skydda muslimska skolelever som har dessa åsikter mot kritik genom att föra in denna kritik under beteckningen ”islamofobi”.

”Vita katoliker uppfann islamofobin”

Gardell inledde med att ge sin ”föreläsning” en skenbar akademisk inramning genom att beskriva rasism i allmänhet och i det här sammanhanget ”islamofobi” i synnerhet ur ett marxistiskt och postmodernistiskt konfliktteoretiskt perspektiv, som ett verktyg för den vita rasen och kristna kyrkan att att bibehålla rådande maktstruktur i samhället och underkuva alla andra. Som ett exempel på tidig islamofobi nämnde Gardell hur muslimerna i gammal tid drevs bort från den iberiska halvön. Det han inte nämnde var däremot att det var territorier som muslimerna tidigare invaderat och ockuperat och där man under lång tid underkuvade de kristna, gjorde om deras kyrkor till moskéer med mera.

Enligt Gardell existerade inga rasistiska känslor mellan olika folk innan Spanien blev katolskt på 1400-talet. Historien är full av exempel på motsatsen men om man som Gardell och den politiska vänstern gör definierar rasism som något som bara vita människor kan göra sig skyldig till går det att få ihop den ekvationen. Och eftersom rasismen inte bara är ett vitt utan också kristet påfund är det här som grunden till dagens ”islamofobi” byggs in i samhällenas strukturer. Enligt Gardell alltså.

Ekeroth vs ett spädbarn

Efter den varianten på historieskrivning övergick Gardell till att tala om hur ”islamofobin” tar sig uttryck i Sverige idag och vilka dess förövare är. Här pekas Sverigedemokraterna ut som särskilt skyldiga. Gardell visar en projektorbild på ett nyfött barn med Mellanösternutseende. Bilden är hämtad från en drygt tio år gammal nyhetsartikel där det berättas att barnet som ska heta Ahmed är det första barn att födas i Malmö det året. När de församlade kvinnorna i salongen fått uttrycka ömma känslor för den nyfödde, byter så Gardell bild till en på dåvarande sverigedemokratiske riksdagsledamoten Kent Ekeroth, numera lokalpolitiker och i redaktionsledningen för Samnytt som du just nu läser.

Ekeroth citeras från en bloggtext där han kritiserar händelsen utifrån ett massinvandringsperspektiv och de omfattande negativa konsekvenser som den politiken lett till i Sverige. Ekeroth skrev: ”Första barnet i Malmö 2011 heter föga förvånande Ahmed. Symptomatiskt för Malmö, symptomatiskt för islamisering, symptomatiskt för den demografiska bomben.” Syftet är inte att angripa lille Ahmed utan en samhällsutveckling som redan då och än mer idag visat sig katastrofal för Sverige.

Det förstår Gardell också men hoppas att de församlade i salongen inte ska göra det och är fast besluten att hjälpa dem på traven genom att avsiktligt feltolka Ekeroths varning. Med fingret riktat mot bilden på spädbarnet Ahmed tar Gardell efter en stund åter till orda för att utnyttja det känslomässiga tillstånd han försatt publiken i.

”Hur kan lilla Ahmed… ett naket liv… en alldeles nyfödd… Han kan inte berätta. Hur kan han hota hela landet? Han kan ju inte ens äta själv. Eller gå eller krypa”, säger Gardell med sentiment i rösten. Gardell vet ingenting om hur livet för Ahmed som nu är på väg in i tonåren gestaltat sig. Det hindrar honom dock inte från att ägna sig åt vidlyftiga spekulationer kring Ahmeds liv så här långt och hur han tror att barnet helt utan egen förskyllan har utsatts för de rasistiska och ”islamofobiska” svenskarnas hat.

”Vad ska människor tänka om honom? Han ska komma att associeras med essensen av oroande muslimskhet. Den hinderbana som han kommer uppleva genom att associeras till kvinnoförtryck, tafsande eller terrorism. Kan man ens gå till badhuset med en sån här typ?” frågar Gardell retoriskt medan han gestikulerar vilt för att understryka allvaret i vad han tror att de onda svenskarna utsatt lille Ahmed för under dennes första dryga tio levnadsår.

Flicka blev pojke, citat fabricerades

Gardell nämner däremot inget av det kanske mer sannolika som Ahmed kommer att utsättas för inom sin egen muslimska grupp och närmaste familj, det som börjar med en stympning av könsorganet och fortsätter med ett inskärpande av just de med det svenska samhället inkompatibla värderingar som islam korrekt kritiseras för: hederskulturen, antisemitismen, kristendomshatet, misogynin, hatet mot sexuella minoriteter, hatet mot demokrati och yttrandefrihet och så vidare. När Ahmed nu är på väg att bli en ung man är det troligt att han redan är med att hylla Hamas massmord på judar på Malmös gator, där svenskar nu är en etnisk minoritet, det som Ekeroth varnade för ett drygt decennium tidigare.

En kontroll som tidningen Fokus gjort avslöjar att Gardell inte bara ägnade sig åt spekulationer för att framställa bebisen Ahmed som ett framtida offer för svensk rasism i stället för islamisk fostran. Han hade dessutom förvanskat berättelsen. Bland annat var det verkliga spädbarnet en flicka, inte en pojke och Ahmed var hennes efternamn. Dessutom kan Fokus avslöja att Gardell fabricerat delar av Ekeroths citat. Utöver det korrekt återgivna ovan lade Gardell även till en mening som han snickrat ihop själv i syfte att styrka sitt narrativ. Meningen, som han falskeligen delgav åhörarna som ett Ekeroth-citat löd: ”Ahmed är ett säkert tecken på Sveriges omedelbart förestående undergång”.

Fokus konstaterar att falsariet är särskilt anmärkningsvärt i beaktande av att Gardell något senare ska inskärpa i den på plats församlade och via videolänk deltagande skolpersonalen hur viktigt det är att lärare följer skolplanens föreskrifter beträffande att undervisa eleverna i källkritik, att korrekt återge historiska skeenden och att citera källor på ett korrekt och hederligt sätt.

Artiklar om islam och muslimer ”beviset”

Gardell går sedan vidare med att försöka belägga sin tes om ett ”islamofobiskt” Sverige med muslimska invandrare som offer, i kontrast till den enorma gästfrihet som svenskarna visat migranter från tredje världen i decennier, där man öppnat sitt lands gränser, sina hjärtan och plånböcker på vid gavel. ”Bevisen” består i sifferexercis där Gardell hävdar att det ett visst år, 2018 publicerade närmare 65 tusen artiklar i svensk press om islam och muslimer och att nio av tio av dessa var negativa.

I verkligheten har i stället så gott som alla artiklar som publicerats om muslimer varit anekdotiska alster där personerna framställts antingen som offer eller som huvudpersoner i framgångssagor där det inte bara lyckats själva utan också berikat Sverige på kuppen. De artiklar som varit och är negativa är också många till antal och andel men är nyhetsartiklar som härrör sig av att så många brott, terrordåd och andra klandervärda handlingar begås av personer i islams namn eller av personer med muslimsk tillhörighet.

All islamkritik ”islamofobi”

Gardell väljer också att inkorporera tillämpliga delar av sin egen ”forskning” i ”föreläsningen”, däribland en undersökning i vilket det påstås att sex av tio muslimer utsatts för fysiska angrepp. Här ska publiken ges intryck av att det handlar om rasistiskt våld från svenskar. Om siffran alls stämmer är sanningen den att en majoritet av personer med muslimsk bakgrund som utsätts för våld antingen gör det i en gängkriminell kontext av sina egna eller en hedersrelaterad dito, av personer ännu mer närstående.

Vänsterprofessorn mal sedan vidare om hur Sverige idag enligt hans förmenande är genomsyrat av islamofobi. Att det skulle finnas någon legitim islamkritik, i synnerhet bara några dagar efter att Hamas till ackompanjemang av ”Allahu akbar”-rop mördat 1 200 judar, är inget som Gardell vill kännas vid. Faktum är att Gardell under sin ”föreläsning” inte ens låtsas om som att det värsta massmordet på judar sedan andra världskriget ens har ägt rum. Att detta massmord firades på gatorna i svenska städer av tusentals rusiga migranter från den muslimska världen var heller ingenting som Gardell ansåg värt att ta upp eller ens beröra att det inträffat.

Dåtidens nazister, inte dagens Hamas

I stället för att tala om dagens muslimska massmord på judar valde Gardell att för vilken gång i ordningen berätta om de nu snart hundra år gamla nazistiska försöken att utrota judarna. Avsikten är tydlig: judehat ska kopplas till högerextrema européer, inte till muslimer i eller med rötter i Mellanöstern. På något sätt lyckas Gardell också dra paralleller mellan nazisternas så kallade Kristallnatt 1938 och de personer som idag för att försvara grundlagsfästa medborgerliga fri- och rättigheter eldat upp en handfull koraner på några platser i Sverige. Att uppretade muslimer i horder som en reaktion på detta tog till gatorna i intifada-liknande kravaller där man med stenar och andra projektiler skadade ett 200-tal poliser och stal ett 20-tal polisfordon varav ett antal eldades upp, det är inte heller något som Gardell anser behöver nämnas i sammanhanget.

Enligt Gardell har de islamkritiska manifestationerna ett helt annat syfte än att försvara svenska och västerländska värderingar och grundlagar. De ska i stället se som ett sätt att ”islamofobiskt” underkuva muslimer i Sverige menar ”professorn” och går upp i dramatisk falsett när han berättar för åhörarna att ”det är exakt så man vill disciplinera muslimer, de ska titta på! De ska vara åskådare! De ska inte säga någonting. Det är bara så de kan vara en del av svensk yttrandefrihet. Det är så absurt så man blir galen”.

Från att ”inte säga nånting” till att iscensätta fullskalig upplopp i sex städer kan steget förstås tyckas långt, men som redan konstaterats har dessa kravaller i Gardells ”föreläsning” inte ägt rum. Alla muslimer i Sverige har i Uppsala-”professorns” värld bara tyst och stillatigande tigit och lidit medan deras heliga bok eldats upp. Efter detta är det dags för frågestund.

”Respektera muslimska judehatare”

En lärare, Peter, som tagit del av ”föreläsningen” via länk känner sig inte helt bekväm med att hänföra allt som hans muslimska elever uttrycker om judar som resultatet av att de utsatts för ”islamofobi”.

– Hur jag ska tänka i min vardag som lärare. Jag har elever som har väldigt svårt för människor som kommer från Israel. Hur ska jag resonera med dem? Jag förstår att de inte tycker om Israel som stat. Men när de kritiserar deras tillhörighet? Att vara judar?

Först låtsas Gardell att han inte förstått frågan och som om den vore konstig på något sätt. Menar Peter verkligen att han har muslimska elever som inte gillar judar bara därför att de är judar, motfrågar han klentroget. När Peter bekräftar att sådana elever faktiskt finns och inte alls är ovanliga utan tvärtom utgör ett problem i hans undervisning får han en lång pseudoakademisk utläggning som svar om bland annat olika ”rasismformationer”.

Därefter får Peter rådet att man måste samtala, inte döma ut de judehatande eleverna som att de bara har och gör fel. Att tolerera muslimska skolelevers judehat med hänvisning till att de kommer från en annan kultur där detta är något man får tillsammans med modersmjölken är något som andra på vänsterkanten predikat. Men tolerans räcker inte, menar Gardell. Man måste som lärare gå ett steg längre och visa dessa elever och deras judehatiska åsikter respekt

”Jag tror att man ska låta bli toleransbegreppet. Ställ det i skåpet. Inskärp i stället ordet respekt. För vem vill bli tolererad? Man vill ju bli respekterad. Vi får lov att respektera varandra. Vi får tycka olika. Och om det är svårt i klassrumssituationen så antar jag att ni inskärper vikten av att respektera varandra”, manar Gardell. Något annat är rasistiskt, hävdar han. Att hata judar måste vara en legitim åsikt i diskussionen i skolan – i varje fall om hatet kommer från muslimer. Är det högerextrema svenskar som står för det är det en annan sak.

Det onda och det goda judehatet

Att det är skillnad motiverar Gardell med att det muslimska judehatet har sin grund i att Israel inte vill ge ”palestinierna” en egen stat, inte erkänna ”palestinernas rätt att existera”. I verkligheten har Israel i princip skänkt hela Gazaremsan till de som bor där och sedan 1960-talet börjat identifiera sig som palestinier i stället för araber i allmänhet. I samma verklighet är det också de ”palestinska” aktörerna, inte bara massmördarna i Hamas, som vill att Israel inte ska existera, och helst inga judar någon annanstans heller.

Gardell är inte den enda som fått skattepengar och låna Forum för levande historias plattform för att försöka vända islamkritiken efter Hamas terrordåd till en debatt om ”islamofobi” och muslimers förmenta utsatthet i Sverige. Varför hundratusentals muslimer från andra sidan jorden anstränger sig så hårt för att ta sig till detta muslimhatande Sverige i stället för någon annanstans där de är bättre sedda, är det emellertid ingen av ”föreläsarna” som förklarar.

Muslimsk lärare höll workshop

Den som tar vid för en workshop efter Gardells ”föreläsning” är högstadieläraren Mirjam Haj Younes. Vid sidan av lärarjobbet är hon också projektledare och eldsjäl i initiativet ’Motståndskraft mot rasism’ som i närtid tagit fram en rapport om hur den svenska rasismen grasserar i skolorna i nordöstra Göteborg. Påståendena framstår som en smula märkliga mot bakgrund av att man i rapporten samtidigt vidgår att dessa områden är hårt ”segregerade”, vilket i klartext betyder att där nästan inte bor några svenskar och att skolorna följaktligen inte heller har några svenska elever att tala om.

Det visar sig dock att ”rapporten” inte är grundad på fakta utan på de muslimska elevernas egna verkliga eller skapade upplevelser av att vara utsatta för svensk rasism. En annan omständighet som framkommer är att ”rapporten” i likhet eventet i Form för levande historias regi har finansierats av de som utpekas – de svenska skattebetalarna, i det här fallet via Socialstyrelsens budget.

”Hjälper invandrarelever förstå” hur utsatta de är

Younes berättar också att hon använder sin plattform som lärare och aktivist för att ”utbilda” sina elever och få dem att förstå hur utsatta för svensk rasism de är där de går gratis i en skola som bekostas av svenska skattebetalare. Hon förklarar också att det ibland kan ta tid att få muslimska elever att inse hur förtryckta av vit rasism de är. Det beror på att den förmenta rasismen tar sig så subtila uttryck, till exempel beröm och nyfikenhet. Men om en muslimsk elever utsätts för beröm och nyfikenhet ska de veta att det egentligen syftar till att underkuva utomvästliga invandrare under vit överhöghet.

”Vithet handlar inte om hudfärg utan om makt” präntar hon in i workshopens deltagare. ”Många ungdomar uppfattar inte att det som hänt är en form av rasism”, förklarar hon och tillägger att hennes elever nu ”fått mer kunskap om den subtila rasismen och därmed kan sätta ord på sina känslor” som de tidigare inte ens visste att de hade. I rapporten konstateras att ungdomarna i referensgruppen svävade i villfarelsen att de aldrig blivit utsatta för den svenska rasismen. Men efter en tids duvning av Younes ”insåg de att de stött på rasism dagligen”.

De ungdomar som hjälpts på traven för att komma till den ”insikten” skickas nu ut som vittnen att sprida ”kunskapen” till andra invandrarungdomar på fritidsgårdar och andra ställen där man hänger efter skolans slut eller på skoltid för de som inte bryr sig om att komma till några lektioner. Dessa behöver också nås av Younes ”upplysningsarbete”. En del invandrarelever var ovilliga i att delta och att låta sig övertygas om att de är offer för svensk rasism, berättar Younes. Men ”dem mutade vi med godis för att de skulle svara”, säger hon utan att tycka att det är något konstigt.

Skoluppsatser blev ”rapport”

Fokus som granskat den av Socialstyrelsen skattefinansierade ”rapporten” finner den så anmärkningsvärd att man uppvaktar Tobias Gröndahl, enhetschef vid socialkontoret i nordöstra Göteborg och ansvarig för texten, med en fråga om den verkligen ska att uppfattas som ett vetenskapligt alster. Ställd mot väggen tvingas Gröndahl erkänna att skriften inte på långa vägar når upp till kraven på en rapport, trots att den kallas för en sådan. Man har inte ens haft ”ambitionen att det ska vara en vetenskaplig rapport” säger han.

Det förklaras inte varför det ändå spenderats skattemedel och framställts som en vetenskaplig rapport när det egentligen handlar om ett knippe skoluppsatser där eleverna fått instruktioner att beskriva den rasism de utsatts för och sannolikt fått underkänt om de skrivit att de inte blivit eller upplevt sig som utsatta. Han kan överhuvudtaget inte uppge vad syftet med rapporten som inte är någon rapport varit.

Gröndahl säger vidare att materialet inte alls når upp till kraven på något som kan användas i samband med fortbildning för lärare. Men det var alltså precis så som Younes använde det, och det på ett skattefinansierat event i Forum för levande historias regi, en myndighet som säger sig ha höga akademiska krav på vad slags uppgifter man medverkar till att sprida och lånar sitt namn till.

”Lärarna de värsta rasisterna”

Omständigheten att det är svårt att hävda att muslimska elever blir utsatta för svensk rasism i skolor där det knappt finns några svenska elever, löser Younes genom att hävda att det är lärarna, som många gånger är de enda med svensk bakgrund i klassrummet, som står för ”islamofobin” och rasismen. ”65 procent av alla elever har utsatts för rasism. Den största gruppen som utsätter dem är lärare och skolpersonal. Nästan hälften, 48,8 procent, som har blivit utsatta för rasism har blivit det av skolpersonal, som lärare och fritidsassistenter” påstår Younes.

I verkligheten är de tvärtom belagt att en dominerande andel av lärarkåren och inte minst de som söker jobb i skolorna i ”utsatta områden” har utpräglade vänsteråsikter, omfamnar multikulturalistiska idéer, förespråkar hög invandring, avskyr sverigedemokrater och kallar sig antirasister. En betydande andel av den rasism som lärare och annan skolpersonal påstås utsätta muslimska elever för, hävdar Younes utgörs att de blir ”kränkta på grund av sin religion”. Bara dryg 3 procent av sådana kränkningar sker mot judar, säger Younes vidare. Detta motsägs visserligen av att judar i allt större skaror lämnar invandrartäta områden och även Sverige som land på grund av det muslimska hat de utsätts för. Men i Younes rapport som alltså inte är någon rapport utan bara ett knippe sufflerade anekdoter, ser Sverige annorlunda ut.

Younes erkänner samtidigt när hon pressas på frågan om varför andelen utsatta judar anges som så märkligt låg att det beror på att ”vi inte har så många judiska ungdomar som har besvarat enkäten i vårt område”. De flesta judiska familjer har redan flyttat därifrån.

”Upplevelser viktigare än fakta”

Att det Younes säger inte stämmer med verklig forskning försvarar hon med att hon anser anekdotisk bevisföring i form av upplevelser trumfa vetenskapliga metoder att nalkas en fråga. Det är ”de stereotyper, mikroaggressioner och vardagsrasism som de utsätts för i skolan” och fått hjälp på traven av Younes att upptäcka som räknas. Hon berättar stolt att hon lär ut till okunniga, inklusive de som deltar i worskhopen vad ”islamofobi” är. En del i detta är att lära sig att all nyhetsrapportering om muslimsk terrorism och fundamentalism är ”islamofobisk” bara genom att uppmärksamma dessa fenomen.

Detsamma gäller enligt Younes alla filmer och TV-serier. ”Mellanösternpersoner demoniseras och den vita personen är den som ska rädda alla” förklarar hon för worskshopens deltagare. I verkligheten är film och TV-serier idag tvärtom de kanske mest utpräglade exemplen på etnisk mångfald, inte sällan förbi gränsen för ren historie- och verklighetsförfalskning. Den vite mannen är numera sällan hjälten men desto oftare den onde i handlingen.

”Islamofobiskt” ogillar minareter och slöja

Men Younes vittnar under worskhopen om hur hems hennes uppväxt varit i det rasistiska Sverige där hon hela tiden matats med denna negativa bild som hon anser ”genomsyrar samhället och dess syn på muslimer”. Hon tycker sig se hur svenskarna ägnar sig åt en förrädiskt försåtlig rasism där de inte säger att de hatar muslimer men försöker ”hitta kryphål i lagarna”. Som exempel på detta nämner hon kritiken mot muslimska bönetorn, så kallade minareter, varifrån islams budskap basuneras ut på arabiska och försöken att få bort den kvinnoförtryckande muslimska slöjan på barn på dagis eller poliser i yttre tjänst. I Iran kämpar kvinnor mot slöjtvånget men i Sverige tycker Younes att det tvärtom är något som behöver normaliseras.

Den här ”islamofobiska” bilden av minareter, slöjor och andra muslimska attribut menar Younes strukturellt genomsyrar också den svenska skolan. Hon har blivit lärare för att ändra på det. I verkligheten är emellertid läroplanen ett skolexempel på ett mångfaldsdokument, i skarp kontrast till Younes beskrivning.

”Viktigt att lärare inte tar ställning för Israel mot Hamas”

I motsats till Gardell nämner Younes Hamas antisemitiska massmord på judar. Men inte med något avståndstagare utan med den neutrala och icke-beskrivande formuleringen att ”Nu har det här med Hamas och Israel hänt”. Här är det enligt Younes viktigt att man som lärare inte tar ställning mot terrordåden och dess förövare utan behandlar alla åsikter lika, även de som uttrycker glädje över mördad judar. ”Vad tycker du?”, är den instruktion hon vill ge alla lärare att inleda det förutsättningslösa samtalet med i klassrummen. Gör man på något annat sätt bidrar man som lärare enligt Younes till att ”unga killar demoniseras” för sina Hamas-sympatiers skull.

Younes berättar därefter som om det vore en en dokumenterad sanning att lärare generellt i skolan ”beter sig islamofobiskt mot ungdomar från Mellanöstern”. Som stöd för det åberopas på nytt den ”rapport” som visat sig bestå av muslimska elevers sufflerade skoluppsatser. Hälften av lärarna är uttalade ”islamofober” slår Younes fast. Även här menar hon att den svenska rasismen är försåtligt subtil eftersom lärarna inte ”skriker n-ordet på elever”.

”Rasist om du har svårt att uttala arabiska namn”

Fast det finns det också lärare som gör, hävdar hon utan att belägga påståendet. Andra utsagor som lärare enligt Younes gjort sig skyldiga till är att säga till elever att ”åh, du är rätt fin för att vara svart” eller fråga muslimska skolflickor ”duschar du med slöjan på?”. En annan utbredd form av ”islamofobisk” rasism som lärare enligt Younes gör sig skyldiga till är ha svårt för att uttala utomvästliga namn korrekt. Invandrarelevers bristande språkkunskaper i svenska och deras ofta kraftiga brytning är däremot inte rasistiskt. Endast vita västerlänningar kan ju vara rasister.

En särskilt vanlig och grov form av rasism bland lärare och skolpersonal som Younes vill ge uppmärksamhet åt är den att fråga en invandrad elev varifrån han eller hon kommer. Den frågan får bara ställas av andra invandrade elever sinsemellan, aldrig av en svensk. Hon förklarar skillnaden: ”När jag kom in här i byggnaden var det en man som frågade om jag var från Marocko. Jag såg att han kanske var från Marocko. Därför kände jag inte ’åh, ska jag få den frågan nu igen’. För jag kan nämligen skilja på avsikten när någon frågar.”

Hon förtydligar att när ”icke-vita” ställer en sådan fråga till varandra försöker de bara ”hitta en gemenskap”. Men när samma fråga ställs av en nyfiken majoritetssvensk, då vet man att personen har onda rasistiska avsikter, ”att de vill stigmatisera en och visa att du är inte en av oss”. Den egentliga bakomliggande frågan är då enligt Younes alltid ”Varför är du brun?”.

”Mikroaggressioner” och ”minoritetsstress”

Workshopdeltagarna får också lära sig om ”mikroaggressioner” och ”minoritetsstress”, något som Younes menar att muslimska elever drabbas av i Sveriges strukturellt rasistiska och ”islamofobiska” skola. Hon exemplifierar: ”Det är som myggbett. Ett känns inte så illa. Men får man många så exploderar man. Sedan blir lärare förvånade när Muhammed kastar en stol i klassrummet. De tror att det var oprovocerat men de inser inte att de gång på gång hade utsatt honom för mikroaggressioner.”

Ett inslag i den ”islamofobiska” vita makt som lärarna i skolan – utom Younes själv – utövar över invandrarelever är att de straffar dessa mycket hårdare än vita elever. Även det stannar dock vid odokumenterade påståenden som att ”jag har sett hur vita elever misshandlar lärare och vikarier utan att bli avstängda. Men har en icke-vit elev kastat ett ägg i hemkunskapen blir den avstängd i två veckor”. Det är bara ett exempel av allt i den vägen hon uppger sig ha bevittnat och inte bara på en utan flera skolor. Därefter inser Younes kanske att hon brett på lite och brasklappar med att ”jag säger inte att det är så. Jag vet inte om det finns någon undersökning eller så. Men det är min upplevelse”.

”Slöjdlärararen Lennart” stereotypen för svensk rasist

Kvintessensen av en vit, medelålders, misogyn, rasistisk och macho man hävdar Younes sedan att slöjdläraren Lennart på hennes skola är, eller i varje fall var. För efter att i tolv år ha haft Younes och hennes goda värderingar från islam omkring sig på arbetsplatsen har han omdanats till en person som Younes menar förtjänar beröm. Hon har ”hjälpt honom att förstå”. Om Lennart verkligen existerar eller i likhet med de tidigare exemplen är en påhittad figur vet man inte men Younes bedyrar åtminstone att ”han heter faktiskt så”, som om Lennart vore ett konstigt namn på en svensk man. Kanske menar hon att det är lite udda i en kontext där de flesta heter Mohammad, Ahmed eller Hassan.

Därmed är Younes workshop slut men innan publiken går eller stänger av sin upplänkade dator vill den fasta personalen på Forum för levande historia också få ett litet pass för att dela med sig av sina erfarenheter av de ”islamofoba” svenskarna. Camilla Sjöström, som är pedagog på myndigheten, är visserligen också svensk men har genom sin pedagogiska utbildning lyckats höja sig över den genomsnittlige svenskens vardagsrasism. Därför upplever hon sig skickad att tala i ämnet, något som vita svenskar annars inte anses har någon rätt att göra eftersom de inte delar det genetiska med muslimerna och därför inte kan förstå dem.

Myndighetens pedagog förlöjligade islamkritik

Ämnet som Sjöström har valt för sin pratstund med publiken är den folkliga kritik som strax innan millennieskiftet riktades mot hur den stora byggnad på Södermalm i Stockholm, som då tillhörde stockholmarna genom att vara säte för dåvarande offentligägda Stockholms elektricitetsverk, skänktes bort för att bli moské. Farhågorna visade sig sedermera befogade då Stockholms stora moské, eller Zayeds moské som den också kallas, har varit i flera blåsväder för sina kopplingar till såväl terrorism som antisemitism.

Men det är inget som Sjöström vill prata om. Hennes uppgift är att trivialisera och förlöjliga kritikerna. I stället för något exempel på den relevanta kritiken väljer Forum för levande historias chefspedagog att dra upp att någon person ska ha uttalat att ”när alla muslimer böjer sig framåt i bön, så kommer det eka på hela Söder”. Det får representera all kritik mot moskéer inte bara i Stockholm utan i hela landet. Den citerade moskékritikern har också fått rätt i sin farhåga om muslimska böner som en störande sanitär olägenhet för alla icke-muslimer. Muslimska böneutrop på arabiska ekar numera från minareter över det svenska samhället på en rad platser i landet. Och fler lär det bli.

Därefter understryker Sjöström hur viktigt det är att i allt material som används i skolan vara vaksam på hur historien och verkligheten skildras. Det material som under eventet presenterats av Gardell, Younes och henne själv har i delar haft en vårdslös attityd till faktiska såväl historiska som nutida skeenden. Det hindrar dock inte Sjöström att hävda att materialet som här presenterats i Form för levande historias offentligfinansierade regi ”bygger på förmågan att använda källkritik”. Med de slutorden förklarar Sjöström hela eventet som avslutat.

Detta var alltså den mobilisering som den svenska myndigheten Forum för levande historia kände var den mest angelägna efter att muslimskt antisemitiska palestinska terrorister dagarna innan blodigt mördat 1 200 judar, varav många barn, kvinnor och gamla och nästan samtliga civila.