LEDARE • Sommaren 2005 genomförde Israel ett av de mest långtgående ensidiga fredsstegen i modern tid. Genom den så kallade disengagement-planen evakuerades drygt 8 000 israeler från 21 bosättningar i Gaza och fyra på norra Västbanken. Alla militära installationer revs. Ariel Sharon, Israels före detta premiärminister, beskrev tillbakadragandet den 15 augusti 2005 som ”smärtsamt men nödvändigt” och sa att palestinierna nu hade chansen att ”ta ansvar för att bekämpa terrorism och bygga ett fredligt samhälle”. Men Gaza valde våld och död istället.

Det var inte bara ord från Sharon. Israel fortsatte att leverera el, vatten, bränsle och medicin till Gaza. De internationellt finansierade växthus som fanns i Gush Katif – värda över många miljoner dollar och med avancerade bevattningssystem – lämnades kvar för att skapa arbetstillfällen för cirka 4 000 palestinier. Den 15 november 2005 undertecknades Agreement on Movement and Access (AMA), som skulle möjliggöra export via Karni-övergången och persontrafik genom Rafah till Egypten under EU-övervakning. Samtidigt tilläts tusentals palestinier fortsatt arbetstillstånd i Israel, vilket gav inkomster som vida översteg vad som kunde tjänas i Gaza. De som behövde vård släpptes igenom för behandling på israeliska sjukhus, inklusive avancerade cancerbehandlingar i Tel Aviv och Haifa.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: ”’Palestina’ är en gigantisk dödskult”

Men redan dagarna efter att de sista israeliska soldaterna lämnat området den 12 september 2005 började raketer regna över Israel. Enligt FN:s OCHA avfyrades minst 283 raketer bara under de första månaderna. Sderot och andra gränssamhällen blev måltavlor för dagliga Kassam-attacker. Det var inte ett svar på en blockad – någon blockad fanns inte – utan ett medvetet val att använda självstyret till att angripa grannen.

Kidnappade Shalit

I januari 2006 vann Hamas det palestinska parlamentsvalet. Bara månader senare, den 25 juni 2006, grävde Hamas och andra militanta en tunnel vid Kerem Shalom, dödade två israeliska soldater och kidnappade den tredje, Gilad Shalit. Israel svarade med Operation Summer Rains, som bland annat slog ut Gazas kraftstation. Under samma år stängdes Karni-övergången vid upprepade tillfällen efter attacker, vilket kraftigt minskade exporten. Av de 12 700 ton frukt och grönsaker som skulle exporteras genom växthusprojektet gick bara 1 600 ton att sälja – mindre än 13 procent – resten förstördes.

Året därpå, i juni 2007, tog Hamas med våld makten från Fatah i ett blodigt inbördeskrig. Strax därefter deklarerade Israel Gaza som ”fientligt territorium” och införde tillsammans med Egypten den blockad som fortfarande gäller. Antalet lastbilar med varor som passerade in i Gaza sjönk från omkring 12 000 per månad före Hamas maktövertagande till cirka 2 000 i slutet av 2007. Blockaden var inte ett straff i förväg – den var en reaktion på att varje öppning utnyttjades till att smuggla in vapen, raketdelar och annan militär utrustning.

Fortsatte hjälpa

Ändå fortsatte Israel även efter 2007 att leverera el och vatten, samt att tillåta humanitärt bistånd och medicinska evakueringar. Mellan 2008 och 2012 godkändes 80–90 procent av alla ansökningar från Gaza om medicinsk vård i Israel. När situationen tillfälligt lättade, som under vissa perioder på 2010-talet, ökades arbetstillstånden till tiotusentals – 2022 hade över 17 000 gazabor sådana tillstånd, vilket tillförde omkring två miljoner dollar per dag till Gazas ekonomi.

LÄS ÄVEN: Tyska medier: Så fabriceras bilder för Hamas propaganda

Den som påstår att Gaza bara är ett offer för en israelisk blockad glömmer – eller väljer att ignorera – denna historia. Gaza fick 2005 en unik möjlighet: inga israeliska trupper, bibehållna livlinor för el, vatten, medicin och arbete, öppnade gränsövergångar och tillgång till internationellt finansierad infrastruktur för handel och jordbruk. Allt som krävdes var att låta bli att angripa grannen. Istället valde Gazas befolkning att välja ett ledarskap som prioriterade raketer, kidnappningar och en systematisk militärisering av sitt eget samhälle.

Israel försökte. Gaza valde våldets väg. Och det valet är roten till den verklighet vi ser idag – inte den blockad som kom först två år efter att Israel helt lämnade området.

Blodsanklagelserna

Jag vill även lägga till att sedan Israel åter blev en stat har judar världen över tvingats se samma gamla lögner återvända i nya förklädnader. Fakta, siffror och verkliga händelser betyder ingenting när hatet väl fått fart – och i dag är det mot staten Israel som de gamla anklagelserna riktas.

Det finns en vansinnig besatthet av Israel, med nya blodsanklagelserna som riktas mot den judiska staten, som nästan får en ateist som jag att bli religiös (men bara nästan).

I århundraden har judar anklagats för de mest groteska och uppenbart falska brott – från medeltidens påhitt om att de drack kristna barns blod till dagens påståenden om att Israel svälter Gaza eller begår folkmord. I den judiska traditionen finns en gammal tolkning av sådana förföljelser: att Gud låter dessa lögner få fäste för att pröva den judiska folkgruppens mod, uthållighet och tro på sanningen. Och när man ser hur världen än en gång sväljer denna nya blodanklagelse med hull och hår är det nästan svårt, till och med för en ateist som jag, att inte tänka att det ligger något i det.

Benjamin Netanyahu refererar till detta i en presskonferens han höll nyligen där han bemöter flera av de nyliga anklagelser om svält och annat, som visat sig vara rent falska. Se klippet nedan – det är väl värda sina fyra minuter.

– Det finns ingen svält. Det har inte förekommit någon svält. Det fanns en brist. Och det har absolut inte funnits någon policy om svält, sa Netanyahu på presskonferensen och fortsatte:

– Om vi hade velat orsaka svält, om det hade varit vår policy, skulle två miljoner Gazabor inte leva idag efter 20 månader.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: Påstående om svält i Gaza ren propaganda