Ekeroth: “‘Palestina’ är en gigantisk dödskult”

LEDARE. Israel och de så kallade “palestinierna” är i ropet igen, som så ofta. Denna gång som en konsekvens av den monstruösa och ytterst medvetna massakern på israeliska (och andra) civila i ett landområde som inte ens är föremål för diskussion om “palestinskt land”. Attacken kom, för att göra saken ännu värre, från området Gaza, som Israel för 20 (!) år sedan helt lämnade och som sedan dess styrts av araberna själva.

Det kunde alltså inte vara tydligare: från ett område araberna till slut fick, fullständigt intakt med fungerande industrier och infrastruktur, attackerade de ett annat område som överhuvudtaget inte, åtminstone i västerländsk debatt, är föremål för krav från araberna.

Läs och se mer här över grymheterna som utfördes den dagen.

Men attacken är inte förvånande för den som förstår den verkliga drivkraften bakom det arabiska hatet mot Israel. Judar attackerades långt innan den judiska staten återföddes 1948. Redan under 1800- och 1900-talet genomförde araberna omfattande pogromer mot judar i området – decennier innan Israel överhuvudtaget existerade som stat.

Mentor till Arafat

Ett talande exempel är den ökände stormuftin Haj Amin al-Husseini, ledare för de arabiska palestinierna och mentor till Yasser Arafat. Husseini besökte Adolf Hitler i Tyskland för att diskutera hur “judeproblemet” kunde “lösas” i Mellanöstern. Arafat förde sedan vidare hans arv av mord och terror.

Missa inte vårt PLUS-innehåll!

Gängledare i Uddevalla häktad – har “förklarat krig mot polisen”

Här sitter Husseini med Adolf Hitler:

Denna vision – en ny Förintelse, denna gång i Mellanöstern – blev bärande för det som sedermera, i symbios med islam, utvecklade de palestinska araberna till en ideologisk och religiös dödskult.

Nazismens folkmordsideologi, i kombination med den judefientlighet som återfinns i Koranen och Haditherna, lade grunden för det hat och den förstörelsevilja som nu är fundamentet i stora delar av den palestina-arabiska världsbilden.

Omprofilering för folkmord

Efter andra världskriget förlorade folkmord viss dragningskraft i västvärlden. Araberna behövde därför ett nytt narrativ. Det var här den “palestinske araben” uppfanns. Innan 1948 var det i regel judar som benämndes som “palestinier”. Golda Meir, Israels tidigare premiärminister, hade t.ex. “Palestine” i sitt pass och “Palestine Post” var en judisk tidning (i dag Jerusalem Post).

I FN:s delningsplan för det brittiska Palestina-mandatet, som avsåg ett geografiskt område, inte en nationalstat, omnämndes endast “araber” och “judar” – inte “palestinier”:

Poängen är enkel: den “palestinska identiteten” skapades som ett PR-verktyg för att legitimera ett pågående folkmordskrig mot Israel.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: Påstående om svält i Gaza ren propaganda

Varför nej?

Om konflikten handlat om territorium – Judéen, Samarien och Gaza – måste man ställa ett par enkla frågor:

Varför sa de nej till FN:s delningsplan 1947, som gav dem just dessa områden och mer? Varför etablerade de ingen stat mellan 1948 och 1967, då dessa områden kontrollerades av Jordanien och Egypten? Varför sa de nej till freden år 2000, när de erbjöds allt de krävt?

Se Bill Clinton kommentera detta (5:41–6:55):

De sa nej igen 2008, trots att Israels dåvarande premiärminister Ehud Olmert erbjöd en lika förmånlig uppgörelse. Samma mönster sågs efter Israels tillbakadragande från Gaza år 2005.

Varför är detta viktigt? För att det visar att deras drivkraft inte är landområden. Det är samma mörka ideologi som Husseini förespråkade: utplåning av Israel och judar.

Världens enklaste konflikt

Jag är fullt medveten om att rationalitet, logik och konsekvens i argumentationen omedelbart kastas på sophögen så snart man nämner judar eller Israel. Det rör sig om ett slags patologiskt judehat som är svårt att förklara rationellt.

Vänsterns förkärlek för ”Palestina” bottnar delvis i att palestinierna historiskt varit socialister, delvis i den eviga offerrollen – men också i det faktum att socialister i allmänhet har svårt med verklighetsförankring och sunt förnuft. Lägg därtill deras ideologiska arv av antisemitism, från Sovjet till Nazityskland, så framstår deras ställningstagande som mindre förvånande – men ändå oförsvarligt, med tanke på hur diametralt motsatta palestinaarabernas värderingar är jämfört med de som vänstern påstår sig företräda.

Men det är inte bara socialister och nationalsocialister som svalt propagandan. Även liberaler och vissa konservativa har fallit för narrativet. Det är faktiskt uppriktigt förvånande, eftersom dessa grupper i regel besitter både bättre logiskt tänkande och större verklighetskontakt – samtidigt som denna konflikt, tvärtemot vad som ofta hävdas, är en av världens mest lättbegripliga. Det krävs inte ens djupgående kunskaper i historien för att förstå vem som har rätt.

Lyssna på vad de säger

Ett av de enklaste sätten att förstå vilken sida som står för vad, är att lyssna på vad deras samhällen, medier, politiker och befolkningar faktiskt säger. För skillnaden är inte bara tydlig – den är avgrundsdjup.

Låt oss börja med Benjamin Netanyahu, Israels premiärminister. I vänstermedier framställs han ofta som en kall, hårdför högerpolitiker. Men trots det talar han ständigt om fred – med palestinaaraberna, med Iran, med Libanon och med andra grannländer.

Här önskar han det iranska folket hälsa, välstånd och frihet – och understryker att Israel är deras vän, inte deras fiende:

Han har gjort liknande uttalande om fred och bra relationer med Iran tidigare.

Här säger han att Israel inte är ute efter civila palestinaaraber och att alla civila dödsoffer är en tragedi.

Även rörande Libanon har Netanyahu sträckt ut en hand om fred, frihet, välstånd och samarbete:

Det finns många fler liknande videos.

Vad politiska ledare säger spelar roll. Det är därför relevant att jämföra Israels budskap med det som kommer från palestinaarabernas, Hizbollahs och Irans högsta företrädare.

Ismail Haniyeh, ledare för terrorgruppen Hamas, klargjorde redan 2020 att man inte är intresserad av några fredsavtal – inte ens sådana som skulle kunna förvandla Gaza till något i stil med Singapore. Istället föredrar Hamas att fortsätta kriget tills en palestinsk stat sträcker sig “från floden till havet” – en direkt uppmaning till att radera Israel från kartan.

”Vi kan inte, i utbyte mot pengar eller projekt, ge upp Palestina och våra vapen. Vi kommer inte att ge upp motståndet… Vi kommer inte att erkänna Israel, Palestina måste sträcka sig från [Jordan]floden till [Medel]havet.”

Irans högste ledare Ayatollah Ali Khamenei gick i mars ut i ännu ett brutalt verbalt angrepp mot Israel och kallade den judiska staten för ”en farlig, dödlig cancersvulst i regionen” som ”måste ryckas upp med rötterna [och] kommer att ryckas upp med rötterna”.

Hassan Nasrallah, den numera avrättade före detta ledare för terrorgruppen Hizbollah använde liknande retorik när han exempelvis 2023 sa “Den sionistiska enheten är källan till ondska och en cancerartad tillväxt i vår region. Vår region kommer inte att lugna ner sig förrän denna cancersvulst och denna grogrund för korruption har avlägsnats.”

Eller varför inte högt uppsatte Hamas-ledaren Ghazi Hamas som sa att de ska upprepa vansinnesattacken den 7 oktober 2023 “om och om igen”.

Fråga dig själv: vilken sida framstår som rimligast? Den vars högerledare, trots hård kritik, gång på gång talar om fred och samarbete – eller den som, med samma envishet, talar om folkmord och total utplåning?

Det här är bara några av många exempel, men de spelar roll. Vad en nations eller rörelses ledare säger avslöjar mycket – i synnerhet i en konflikt som denna. Det är avgörande för att förstå vem som faktiskt representerar det goda, och vem som står för det motsatta.

Men ledarnas ord är bara en del av helheten. Minst lika avslöjande är vad deras medier, skolor och befolkning uttrycker – och hur de agerar.

Indoktrinering i hat

De arabiska samhällena i Judeen/Samaria (”Västbanken”) och Gaza speglar tydligt sina ledares folkmordsambitioner och strävan att utplåna Israel. Hatet genomsyrar hela samhället – från förskolor och skolor till medier, tv-kanaler och det offentliga rummet.

Vi kan börja med terrorattacken den 7 oktober 2023. Bara timmar efter att Hamas invaderat södra Israel och genomfört en massaker där över 1300 människor mördades, kvinnor våldtogs och över 200 togs som gisslan – firade palestinier i Gaza och på Västbanken attacken öppet på gatorna.

Den iranskanknutna Mayadeen TV (Libanon) sände ett reportage om palestinskt firande på Västbanken, enligt vilket godis delades ut i Nablus och i Jenin avfyrades vapen ”i jubel”. En liten flicka kan ses vifta med ett gevär och en pistol i luften. Den palestinska aktivisten Omar Asaf sade att ”det enda alternativ som människor stöder är motstånd och konfrontation”. Den palestinske politikern Mustafa Barghouti sa: ”Idag är en härlig dag av historiska proportioner.”

Opinionsundersökningar kort efter 7 oktober-attacken visade också massivt stöd från Gazas invånare. Nästan tre av fyra anser att den brutala massakern var rätt att utföra.

Fördömande av våld och hat

Reaktionerna i Israel var raka motsatsen. När israeler begår felsteg, misstag eller i extremfall vansinnesdåd – vilket är mycket ovanligt – fördöms dessa omedelbart och enhälligt av politiker, medier och det israeliska folket.

Ett tydligt exempel är den 25 februari 1994, då Baruch Goldstein, en amerikansk-israelisk läkare och anhängare av den extremistiska Kahane-rörelsen, genomförde en masskjutning mot bedjande araber i Ibrahimimoskén i Hebron, i Samaria (”Västbanken”). Han mördade 29 personer.

Den israeliska reaktionen var rakt motsatt det vi ser i Gaza eller på Västbanken. Regeringen agerade snabbt och resolut: extremistgruppen förbjöds, anhängare till Kahane greps, häktningsorder utfärdades mot hotfulla individer, vissa bosättare beordrades att lämna in sina vapen – och förbjöds tillträde till arabiska samhällen.

Premiärminister Yitzhak Rabin, i ett tal till Knesset, fördömde Goldstein, hans arv, men han vände sig också till andra bosättare som han betraktade som militanta och sa följande:

Du är inte en del av Israels gemenskap… Ni är inte en del av det nationella demokratiska lägret som vi alla tillhör i detta hus, och många av folket föraktar er. Ni är inte partners i det sionistiska företaget. Ni är ett utländskt implantat. Ni är ett förvildat ogräs. Förnuftig judendom spottar ut dig. Ni har ställt er utanför den judiska lagens murar… Vi säger till denna fruktansvärda man och sådana som han: ni är en skam för sionismen och en skam för judendomen.

Benjamin Netanyahu, då ordförande för oppositionspartiet Likud, förklarade: ”Det här var ett avskyvärt brott. Jag uttrycker mitt otvetydiga fördömande.”

Det tillsattes en kommission för att utreda händelsen som konstaterade att koordinationen mellan IDF, polisen och de civila myndigheterna inte fungerade korrekt. Den israeliska regeringen betalade ut ersättning till Goldsteins offer och nekade familjen Goldstein och deras anhängare tillstånd att begrava honom på den judiska kyrkogården i Hebron.

Det israeliska folket svarade likaså med avsky. Opinionsundersökningar visade på massivt avståndstagande, Judiska Rådet för bosättare tog avstånd, judiska religiösa ledare fördömde dådet. Bland annat sa den sefardiske överrabbinen ”Jag skäms helt enkelt över att en jude utförde en sådan skändlig och oansvarig handling” och föreslog att han skulle begravas utanför kyrkogården, vilket blev fallet.

Jämför det med hur arabiska terrorister behandlas i Gaza/Västbanken.

Hyllas, belönas, uppmanas

I skarp kontrast till det unisona avståndstagandet i Israel – från politiker, medier, religiösa ledare och allmänhet – möts liknande dåd mot judar i de palestinska områdena av hyllningar, belöningar och uppmuntran. Och dessa dåd är inte bara fler – de har dessutom blivit en del av ett system.

Palestinska Myndigheten (PA) tillämpar det som med rätta kallas för ”pay for slay” – alltså betalning för att döda. Terrorister får ekonomisk ersättning efter genomförda attacker, eller – om de dödats – går pengarna till deras familjer. Ett institutionaliserat incitament för mord på civila israeler.

Ett av många exempel är om Abu Jihad, som var ansvarig för mordet på 125 israeler. I april 2025 invigdes en hall i Ramallah och som en hyllning till Jihad döptes hallens i hans namn. En av väggarna i salen pryds av ett foto av terroristen tillsammans med Fatahs logotyp, som inkluderar PA:s karta över Palestina där hela Israel är utraderat under korslagda gevär. Tidigare, år 2013, dekorerades Abbas Abu Juhad postumt med “den högsta orden, Star of honor” av PA:s ledare Mahmoud Abbas.

I deras skolor indoktrineras också barn till hat, antisemitism och terrorism. Ett av många exempel är hur palestinska gymnasieflickor får lära sig att terroristen Dalal Mughrabi, som mördade 12 barn och 25 vuxna, är ”legenden som inte dör”. Bland annat döptes ett torg i hans namn.

Både Palestinian Media Watch och Memri.TV har ett stort arkiv över liknande indoktrinering. Bara för att ta ett av otaliga exempel: Barn i Hamas TV:s barnprogram “lär” sig att judarna “planerar att ersätta Al-Aqsa-moskén med sitt falska tempel, men vi kommer att försvara Jerusalem till sista blodsdroppen; Jihad är islams höjdpunkt”:

Ett annat videoklipp värt att notera är det från Hamas där de konstaterar att de inte alls bryr sig om dödstalen i Gaza utan konstaterar att de föder så många barn att de snabbt ersätts:

50.000 föddes i Gaza under kriget, precis som antalet dödsoffer; västerlänningar konverterar till islam, amerikanska studenter stöder befrielsen.

Hur beter de sig här i Väst?

Som grädde på moset brukar jag påminna människor här i Sverige: om du trots den avgrundsdjupa skillnaden i hur Israel och araberna agerar fortfarande har svårt att se det uppenbara – titta då på hur invandrare från Mellanöstern agerar här, i Sverige och Europa.

Jag har länge undrat: hur kan svenskar som i åratal påtalat problemen med islam och migration från MENA-länder ändå stödja exakt samma ideologi, världsbild och värderingar i Gaza, Judéen/Samaria (”Västbanken”)? Inser de inte att det är samma människor – och samma problem – bara i annan geografisk kontext?

Jag behöver inte ens gå in på invandringens konsekvenser i Sverige. De är väl dokumenterade vid det här laget. Men hur kan de som stöder ”Palestina” inte ha dragit några slutsatser av det de ser här hemma?

Titta på ”Palestina”-demonstrationerna – och jämför med de pro-israeliska. Skillnaden är lika slående som mellan Israel och palestinaaraberna i Mellanöstern.

I ”Palestina”-tågen dominerar hatet. Det ropas på utplåning av judar och Israel, halsavskärningsgester görs, slagord som ”from the river to the sea” – det vill säga total utrotning – skanderas. Det är aggressivt, högljutt, våldsamt, hetsigt.

De pro-israeliska demonstrationerna, de få som ens vågar hållas, är raka motsatsen. De handlar om fred, inte krig. Inga rop på arabiskt blod. Inga våldsamma symboler. Inget glorifierande av död – oavsett sida.

Skillnaden kunde inte vara tydligare.

Det är inte svårt

Det finns mycket mer att säga om Israels historiska, juridiska och moraliska rätt att försvara sig – och att en gång för alla eliminera det hot Gaza utgör. Genom hela världshistorien har parter som förlorat krig de själva startat tvingats bära konsekvenserna: gränser har ritats om, folk har förflyttats. Andra världskriget är ett av många exempel – där miljontals människor, inte minst tyskar, tvingades lämna sina hem.

Det är vad som händer när ett land angriper ett annat – och förlorar.

Men bara i fallet med den judiska staten förväntas den angripna parten avstå från alla vinster. Oavsett om angriparen hetat Gaza, Egypten eller Syrien, tycks det “internationella samfundet” varje gång kräva att Israel ska ge tillbaka territorium det vunnit i självförsvar. Det är en bisarr och hycklande dubbel standard.

Men även om vi för en stund skulle lägga de historiska, juridiska och moraliska argumenten åt sidan – argument som i sig redan ger Israel rätt – så återstår en sak som gör konflikten glasklar:

Det räcker att titta på hur de olika sidorna agerar.

På den ena sidan har vi Israel – ett land som gång på gång sträckt ut handen, talat om fred, erkänt egna fel, och historiskt slutit varaktiga fredsavtal med grannländer som Egypten (1979) och Jordanien (1994) – inklusive land i utbyte mot fred.

På den andra sidan har vi ”Palestina” – vars ledare, medier, skolor och demonstrationer ständigt predikar mord, död, hat och våld. En sida som vid varje avgörande tillfälle sagt nej till fred – 1947 (FN:s delningsplan), efter 1967 (”de tre nej:en”), år 2000 (när Ehud Barak erbjöd allt de sade sig vilja ha), år 2005 (när Israel lämnade Gaza), och år 2008 (när Ehud Olmert lade fram ett i princip identiskt erbjudande).

Det är inte bara en konflikt. Det är en kult. En dödskult. En grotesk, systematisk indoktrinering där miljontals människor – inklusive barn – varje dag matas med hat och lärs upp att hylla döden. Och de gör det öppet.

Bara detta faktum borde vara tillräckligt för att alla med minsta uns av sunt förnuft ska förstå vilken sida som är den rätta.

För gör man inte det – då går man i armkrok med en monstruös dödskult.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: “Därför är ‘palestinier’ värre än nazisterna”