LEDARE • När public service driver vindkraftslinjen så hårt att industrins egna företrädare får spela vanliga medborgare har man passerat gränsen mellan journalistik och opinionsbildning.
Det finns misstag. Och så finns det sådant som nästan är för perfekt för att kallas misstag.
Sveriges Radio har nu tvingats avpublicera en artikel om en vindkraftspositiv Ölandsbo. Anledningen? Den “vanliga” lokalbo som intervjuades och fick illustrera hur odramatiskt det är med vindkraft nära hemmet visade sig sitta i styrelsen för ett vindkraftsbolag. Det är, för att uttrycka det milt, en ganska relevant uppgift.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
När en person som har koppling till vindkraftsindustrin intervjuas som positiv medborgarröst i en politiskt laddad energifråga, då är det inte en liten detalj i marginalen utan själva kärnan i trovärdighetsfrågan. Antingen kontrollerade Sveriges Radio inte vem de intervjuade. Då är det usel journalistik. Eller så visste de men valde att inte berätta det för lyssnarna. Då är det värre.
Och det mest avslöjande är kanske att båda alternativen tyvärr känns fullt möjliga.
Vindkraftspropaganda med public service-stämpel
Det här sker naturligtvis inte i ett vakuum. Bara nyligen larmade Sveriges Radio om att Sverige skulle vara särskilt hårt drabbat av falska budskap om vindkraft. Kritiker av vindkraft kunde, enligt den bild som kablades ut, kopplas till proryska grupper, fossila bränsleintressen, politiker och alternativa medier.
Det var ett oerhört grovt narrativ: den som ifrågasätter vindkraftens kostnader, påverkan på landskap, elnät, djurliv, närmiljö eller kommunal självbestämmanderätt riskerar att placeras i samma mentala fack som Kremls påverkansoperationer.
Men vad var grunden? En rapport från vindkraftsindustrins egen branschorganisation. Låt det sjunka in.
Sveriges Radio, som med största självklarhet talar om “desinformation”, “opartiskhet” och “oberoende journalistik”, valde alltså att lyfta vindkraftsindustrins egen rapport som om den vore en neutral sanning från ovan. Industrin pekar ut sina kritiker som desinformatörer och statsmedia håller såklart fram megafonen.
Det är ungefär som om Ekot skulle låta tobaksindustrin definiera vilka som sprider “missvisande narrativ” om cigaretter, eller låta spelbolag varna för “desinformation” om spelberoende.
Skillnaden är bara att när det handlar om vindkraft tycks stora delar av medieetablissemanget tappa varje journalistisk reflex.
När kritiken ska patologiseras
Den verkliga funktionen med den här typen av rapportering är inte att informera utan att smutskasta oppositionen mot ett politiskt projekt. Vindkraftsmotstånd ska inte bemötas i sak. Det ska misstänkliggöras.
Har människor synpunkter på att enorma industriområden placeras nära hem, natur och kulturmiljöer? Då kan det beskrivas som “desinformation”. Påpekar någon att vindkraft är väderberoende och kräver balanskraft, nätutbyggnad och ofta subventionerade stödsystem? Då kan det antydas att de hjälper Putin. Säger lokala medborgare nej till att få sin närmiljö förändrad för generationer framåt? Då är de kanske offer för “falska narrativ”.
Det är en välbeprövad, och rätt lat, metod. Man slipper den svåra diskussionen om energisystemets verkliga kostnader och konsekvenser. Man slipper tala om vem som tjänar pengar. Man slipper redovisa vilka intressen som driver på. Man slipper respektera vanligt folks invändningar.
Industrins röst blir folkets röst
Mot den bakgrunden blir den avpublicerade SR-artikeln ännu mer avslöjande. Först lyfter public service vindkraftsindustrins bild av kritikerna: de sprider falska budskap, de påverkas av proryska narrativ, de bromsar den gröna omställningen. Sedan intervjuar man en positiv “Ölandsbo” som visar sig sitta i styrelsen för ett vindkraftsbolag. Ser ni mönstret?
Vindkraftsindustrin får definiera problemet. Vindkraftsindustrins företrädare får leverera lösningen. Sedan får Sveriges Radio förpacka det hela som oberoende journalistik.
LÄS ÄVEN: Vindkraftsindustrin attackerar alternativmedier: Sprider rysk desinformation att vindkraft är dåligt
Det är svårt att tänka sig att samma generositet skulle visas åt andra intressen. Hade en person med koppling till oljeindustrin intervjuats som “vanlig bilist” i ett inslag om sänkta bränslepriser hade varenda public service-redaktion förstått problemet direkt. Hade en kärnkraftslobbyist fått framställas som opartisk lokalbo i ett inslag om nya reaktorer hade jävsfrågan sannolikt ställts inom fem minuter.
Men vindkraften har en särställning. Den är inte bara en energikälla i etablissemangsmedierna. Den är en del av den goda berättelsen och i den berättelsen passar det vänsterliberala medier att vissa intressen hålls osynliga.
Skattebetalarna finansierar debaklet
Detta är såklart större än en enskild avpublicerad artikel. Sveriges Radio ska nämligen inte vara en privat kampanjorganisation. Det ska inte vara ett PR-kontor för vindkraftsbranschen. Det ska inte vara en aktivistisk klimatplattform som ska hjälpa “rätt” energislag över opinionsmässiga hinder. För det är skattefinansierad media.
Dina skattepengar. Även de skattebetalare som är kritiska till vindkraft. Även finansierat av de som bor på landsbygden och förväntas acceptera att deras närmiljö offras för storstadsbornas klimatimage. Även av de som ser hur energipolitiken under många år har byggts mer på symboler än på stabilitet, planerbarhet och konkurrenskraft.
LÄS ÄVEN: BILDEXTRA: Så vill vindkraftsbolag omvandla Sveriges kust
Dessa människor har rätt att kräva mer än moraliserande vinklar, industrirapporter och uselt maskerade partsintressen. De har rätt att kräva granskning. De har rätt att kräva att Sveriges Radio inte behandlar vindkraftskritik som en sjukdom som ska diagnostiseras av branschen själv. De har rätt att kräva att intervjuobjekt presenteras korrekt.
Det verkliga hotet mot förtroendet
Sveriges Radio skriver gärna om sin trovärdighet och opartiskhet. Men förtroende byggs inte genom högtidliga formuleringar på hemsidan. När man använder en person med intressekoppling som om han vore en neutral medborgarröst, då skadas förtroendet. När man låter en branschorganisation definiera kritik mot den egna branschen som desinformation, då skadas förtroendet. När man antyder att alternativa medier och politiker som ifrågasätter vindkraft går främmande makters ärenden, samtidigt som man själv okritiskt för vidare industrins budskap, då skadas förtroendet.
Och när korrigeringen kommer först efter att andra avslöjar problemet, då skadas förtroendet ännu mer. Det är inte vindkraftskritikerna som är Sveriges Radios stora trovärdighetsproblem. Det är Sveriges Radio självt.
För varje gång statsmedia agerar som om dess uppgift är att hjälpa den gröna industrin att vinna opinionen, bekräftas det många redan misstänker: att “oberoende journalistik” i praktiken alltför ofta betyder att maktens och etablissemangets världsbild får sändningstid medan kritiker misstänkliggörs.
Det är bara en fortsättning på det mediala etablissemangets uppenbara vänstervridning där de i decennier hjärntvättat folket. För dina skattepengar.
