LEDARE. Starten på den nya regeringen har varit en besvikelse för många. Att vänstersidan skulle klaga är såklart ingen förvåning, snarare något positivt. Men att även högersidan är missnöjda borde kunnat undvikas. Samtidigt ska vi ständigt ha i åtanke hur det hade sett ut om sossarna hade vunnit.
Maktskiftet i riksdagen som blev uppenbart sent på valkvällen var såklart inte bara en stor lättnad av att slippa clownerna i den socialdemokratiska regeringen utan en historisk händelse: det var första gången i Sveriges demokratiska historia som makten inte bestod av socialister, liberaler eller en kombination av de båda. Ingen svensk, död eller levande, har någonsin upplevt detta.
Så förväntningarna var såklart höga – nu har de chansen, tänkte många. Ta den!
Förhandlingarna mellan de fyra partierna inleddes. Vänstern, med Aftonbladet i spetsen, försökte i en löjligt genomskinlig kampanj utmåla förhandlingstiden som ett bevis på regeringsoduglighet utan att såklart reflektera över sossarnas mycket längre tid förra gången. Vi andra var dock inte speciellt oroliga, eller stressade.
Så kom Tidö-avtalet och de höga förväntningarna såg ut att ha infriats. Men sen började det gå sådär.
Missa inte vårt PLUS-innehåll!
Underliga löftesbrott
Vad som följde var en rad underliga löftesbrott uppbackat av underliga förklaringar.
Den största besvikelsen var såklart den närmast uteblivna sänkningen av drivmedelsskatten. 13 respektive 41 öre vid pump i slutändan eftersom regeringen inte föreslog att pausa indexeringen av inflationen trots att inflationen är den högsta på flera decennier. Satsningen skulle kosta 6,6 miljarder kronor.
Men det hela fortsatte. I Tidö-avtalet hade de lovat sänkt skatt, men den blir istället dubbelt så hög nästa år på grund av att statslåneräntan höjs.
Både M och SD hade inför valet sagt nej till höjd skatt på tobak och alkohol med argumentet att svenska hushåll redan pressas av ökade kostnader samt att det leder till ökad smuggling. Men efter valet gick de vidare med den höjning av skatten som Socialdemokraterna tidigare föreslagit.
Plastpåseskatten, en stor symbolfråga över onödiga skattepålagor som socialisterna (S+V+MP) lagt fram, behölls, trots att M och SD sagt att skatten inte ger någonting.
Sen får vi höra att energiskatten på el höjs med 9 procent, samtidigt som staten vill ge elsubventioner för skenande elpriser.
Ofta backas dessa löftesbrott upp av underliga förklaringar. De försvarade uteblivna skattesänkningar på drivmedel, eller om det var elpriserna, med att man måste vara försiktig med satsningar då inflationen är hög, trots att sänkta skatter är direkt inflationshämmande, eftersom sänkta skatter leder till sänkta priser vilket är själva definitionen av att motverka inflation. I andra fall skyller man på “automatiska uppräkningar” utan närmare motivering.
Alternativet värre
Man ska givetvis ha i åtanke att alternativet, Socialdemokraterna, såklart inte hade varit bättre. De hade fortsatt med reduktionsplikten. De hade fortsatt höja skatter. De hade fortsatt avveckla kärnkraften, som de gjort sedan 90-talet, och slösa pengar och resurser på vindkraft. De hade fortsatt satt clowner som Strandhäll, Morgan Johansson och Anders Ygeman i regeringen.
Både energi- och drivmedelspriserna är Socialdemokraternas fel i mångt och mycket. Liksom kriminaliteten i spåren av massinvandringen. Att svenska folket belönar dem med sitt fortsatt förtroende, i valet och de efterföljande opinionsmätningarna, är lika otroligt som det är förvånande.
Men varför är den nya regeringen så tafatt? Jag tror jag vet hur många som sitter i regeringen, eller de som sitter i förhandlingar med dessa, tänker om den kritik de får höra från partimedlemmar eller väljare. “De förstår inte komplexiteten i förhandlingarna”. “Det är inte så enkelt att göra”. Till viss del förstår jag inställningen, om den nu stämmer.
När man är mer insatt i vad som händer kan kritik betraktas som grov, oeftertänksam och ibland därmed avfärdas. Vanligt folk, eller ens aktiva partimedlemmar, har ju inte suttit med i förhandlingarna, där kanske L, eller KD krävt att ha kvar utlandsbiståndet, eller vägrat slopa en skatt. Men jag tror samtidigt att de flesta människor, framförallt de utanför SD-sfären, alltför ofta fångas in i tankesättet av att göra som man alltid gjort.
Förvalta istället för att förändra
De flesta människor är obekväma med stora förändringar. Inte minst i konsensustänkande Sverige. Jag skrev om detta redan 2017. De flesta kommer förvalta det som redan är; strukturer, normer, sätt att göra på. Det är såklart bra om det man förvaltar är bra. Det är däremot inte bra om det man förvaltar är i stort behov av förändring.
Jag tycker mig se denna stelbenthet i det vardagliga. Jag ska ta ett väldigt ordinärt med talande exempel. I riksdagen finns det en lunchmatsal och till den finns två ingångar. Ibland blir det relativt långa köer och en dag när jag skulle äta lunch kom jag in från bankhallen, där ena ingången är. Kön ringlade lång. Jag, som inte gillar att vänta, gick förbi kön, in i matsalen och tittade hur kön såg ut från andra ingången. Det fanns ingen. Det var tomt.
Jag kunde då helt sonika ställt mig i kön och fått mat direkt men störde mig på att så många lydigt stod i den långa kön. Så jag gick tillbaka till bankhallen och ropade högt: “Det finns ingen kö på andra sidan!”.
Gissa vad som hände..? Ingenting.
Ingen rörde på sig. Jag upprepade: “Alltså, det är ingen kö där!”. Ingen reaktion. Tycker mig minnas att någon i kön ryckte på sig nervöst som om denne tänkte “Ska jag våga röra mig ur kön?” men det var också höjden på beslutsamheten.
Där står alltså riksdagsledamöter och höga tjänstemän, till synes samhällets toppskikt, men vågar inte gå ur kön, bryta normen, ta en minimal risk ens när det gäller något så ofarligt som att byta lunchkö. Den händelsen gav ett bestående intryck på mig och har blivit en anekdot jag ofta berättar när jag vill gestalta en passiv konsensusnorm av obeslutsamhet och feghet.
“Det är folk som bara kan förvalta, inte förändra”, tänkte jag, höjde ögonbrynen, ryckte på axlarna och gick till andra sidan och fick min mat direkt.
Tid att bevisa sig
Denna mentalitet tror jag är allestädes närvarande, även bland höga tjänstemän eller för den delen, höga politiker. Det skulle inte heller förvåna om det är den typen av tankesätt som passiviserar regeringen. Man vågar eller orkar inte bryta normerna, göra stora förändringar. Istället står man passiv och skyller på “automatiska uppräkningar”, krystade bortförklaringar och undanflykter, skyller på EU, ingångna avtal (som med reduktionsplikten).
Resultatet blir att man förvaltar det som är, man förvaltar skattehöjningarna som varit, man förvaltar ett utlandsbistånd som varje är dränerar omkring 60 miljarder, man förvaltar alla utgifter som sossarna varje gång sväller.
Det är såklart så att förändringarna som görs kan bli större med tiden. Den första budgeten som läggs är inte den som är enklast att göra stora förändringar i. Effekten blir ackumulerad på sikt. Och det är fyra år kvar för Tidö-partierna att bevisa sig. Men starten har varit långt ifrån lysande.
Hade Tidö-partierna velat, och vågat, hade de kunnat göra ett varaktigt intryck redan nu. Exempelvis satsa “allt” på sänkning av drivmedel och elpriserna med hjälp av indraget bistånd och strunta i att storföretagen “redan upphandlat HVO-bränsle”.
Bryt mönstret, våga gå ut ur lunchkön, gör förändring på riktigt. Det är enda sättet att visa för väljarna att man gjort sig förtjänt av förtroendet.
Kommentarer förhandsgranskas inte av Samnytt och är inte redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet. Klicka här för att läsa våra kommentarsregler.