FN trappar upp kraven på västvärlden för den transatlantiska slavhandeln. Storbritannien pekas ut som ett av de länder som bör överväga omfattande former av kompensation samtidigt som FN vill se nya monument, förändrade läroböcker och en offentlig omtolkning av historien. Nu driver även Jamaica frågan om brittiskt ansvar vidare till kung Charles.

Den transatlantiska slavhandeln håller på att utvecklas från ett historiskt ämne till ett allt mer omfattande politiskt och juridiskt krav på dagens västländer. I en ny rekommendation hävdar FN:s kommitté för avskaffande av rasdiskriminering, CERD, att de 182 stater som omfattas av den aktuella FN-konventionen har en skyldighet att genomföra omfattande reparativa åtgärder för konsekvenserna av slavhandeln.

Det kan handla om ekonomisk ersättning, offentliga ursäkter, utbildningsinsatser och strukturella förändringar. Det innebär ett tydligt steg bort från den tidigare diskussionen om huruvida dagens generationer överhuvudtaget kan hållas ansvariga för handlingar som begicks för flera hundra år sedan.

FN-kommittén hänvisar till 1965 års konvention mot rasdiskriminering och hävdar att dagens skyldigheter kan följa av denna snarare än av den internationella rätt som existerade när slavhandeln pågick. Det är en central förändring.

LÄS ÄVEN: 1,7 miljoner till utbildning om svensk slavhandel ska motverka ’afrofobi’

Kritiker av reparationskraven har länge pekat på att dagens regeringar och medborgare inte kan göras juridiskt ansvariga för handlingar som inte var förbjudna enligt dåtidens internationella rätt. CERD:s nya rekommendation försöker i stället etablera en rättslig grund för krav på kompensation genom att hänvisa till slavhandelns kvarvarande konsekvenser.

Resultatet kan bli att en historisk skuld gradvis omvandlas till en fråga om dagens statsbudgetar och Storbritannien står mitt i skottlinjen.

FN vill förändra Storbritanniens monument

Rekommendationen handlar dessutom om betydligt mer än pengar. FN vill att offentliga miljöer i tidigare slavhandlande länder ska förändras för att bättre ”hedra bidragen” från personer med afrikanskt ursprung. Det kan innebära nya statyer, konstverk, minnesmärken och namn på offentliga platser.

Även skolornas historieundervisning pekas ut. Läroböcker och undervisningsmaterial bör enligt rekommendationen granskas för att säkerställa vad FN beskriver som en korrekt bild av slavhandeln och dess konsekvenser.

Det innebär i praktiken att FN inte bara diskuterar vad västländer ska betala för sin historia utan också hur de ska berätta om den.

Storbritannien vägrar acceptera skulden

Den brittiska regeringen har hittills motsatt sig krav på ekonomiska skadestånd. När FN:s generalförsamling i mars antog en resolution som beskrev den transatlantiska slavhandeln och det rasbaserade slaveriet som ”det grövsta brottet mot mänskligheten” valde Storbritannien att avstå. Även samtliga EU-länder avstod. 123 länder röstade för och tre emot.

London har samtidigt betonat att Storbritannien erkänner slavhandelns och slaveriets brutalitet men motsätter sig att dagens Storbritannien skulle ha en juridisk skyldighet att betala kompensation för historiska handlingar.

Det är en position som nu utmanas allt hårdare.

Jamaica tar frågan till kung Charles

Samtidigt har frågan fått en ny juridisk dimension. Jamaica har denna vecka lämnat in en petition riktad till kung Charles III med krav på att tre frågor om Storbritanniens ansvar för slaveriet ska hänskjutas till Judicial Committee of the Privy Council.

Bland annat vill Jamaica få klarlagt om förslavandet av afrikaner på Jamaica var förenligt med engelsk lag, om det utgjorde ett brott mot internationell rätt och om Storbritannien i dag har en juridisk skyldighet att gottgöra skadorna.

LÄS ÄVEN: Åtal: Terrormamma från Halmstad sålde sexslavar till Islamiska staten

Den jamaicanska regeringen kräver enligt egen utsago inte pengar genom själva petitionen. Men landets bredare reparationskampanj har samtidigt uppskattat att Storbritannien är skyldigt Jamaica omkring tio miljarder dollar.

Det brittiska motståndet riskerar därmed att möta en allt mer organiserad internationell kampanj – från regeringar, aktivistgrupper och internationella institutioner.

Även företag och banker kan dras in

CERD:s rekommendation stannar inte heller vid stater. FN-kommittén har pekat på att företag, banker, försäkringsbolag, universitet och religiösa organisationer som historiskt deltog i, underlättade eller tjänade på slavhandeln också bör bidra till reparativa åtgärder.

Det kan bland annat innebära att organisationer öppnar historiska arkiv och vidtar åtgärder som står i proportion till deras historiska inblandning. Därmed öppnas dörren för ett mycket bredare skuldanspråk än ett traditionellt krav riktat mot en stat.

En ny front i kulturkriget om historien

För Storbritannien handlar frågan därför inte längre bara om historieböcker. Det handlar om pengar, monument, skolor, företag och den historiska självbilden och om huruvida dagens generationer ska betraktas som ansvariga för tidigare generationers handlingar.

FN:s kommitté beskriver själv sin nya hållning som ett paradigmskifte.

Samtidigt är det viktigt att skilja mellan politiskt och juridiskt inflytande. CERD:s rekommendation är inte i sig en dom som automatiskt tvingar Storbritannien att betala skadestånd. Men den kan användas som argument i framtida rättsprocesser och ger nytt internationellt stöd åt regeringar och organisationer som kräver reparationsåtgärder.

Det är just den utvecklingen som gör frågan politiskt explosiv. För första gången är det inte bara historiker som diskuterar vad Storbritannien gjorde för flera hundra år sedan. Frågan är nu vad dagens britter förväntas göra åt det.

Inte ett västerländskt monopol

Debatten om slaveriet riskerar samtidigt att ge en kraftigt förenklad bild av historien. Den transatlantiska slavhandeln var brutal och omfattande men den var långt ifrån den enda slavhandeln, och den började inte med européerna.

I århundraden transporterades afrikanska slavar norrut över Sahara, österut genom Röda havet och vidare över Indiska oceanen till Mellanöstern, Nordafrika och delar av Asien. Den så kallade transsahariska slavhandeln och handeln via Röda havet och Indiska oceanen utgjorde delar av ett omfattande nätverk som förde förslavade människor från Afrika till den muslimska världen.

Oxford Research Encyclopedia beskriver dessa handelsvägar som några av de äldsta och mest långvariga systemen för människohandel i historien.

LÄS ÄVEN: Efter våldsamheterna – nu ska London rensas på ’olämpliga’ statyer

Det exakta antalet offer är omstritt bland historiker. Uppskattningar för den transsahariska handeln ligger exempelvis på flera miljoner människor medan uppskattningar för handeln från Östafrika via Indiska oceanen också uppgår till flera miljoner.

En studie från London School of Economics redovisar uppskattningar på omkring 10,6 miljoner människor transporterade genom Sahara under perioden 1300–1880, även om forskningen på området har betydande osäkerheter.

Det är därför missvisande att framställa slaveriets historia som en berättelse där européerna ensamma skapade systemet. I stora delar av Afrika var lokala härskare, krigsherrar och handelsnätverk involverade i att tillfångata människor och sälja dem vidare. Förslavade afrikaner kunde sedan transporteras till Nordafrika, Mellanöstern, Arabiska halvön och andra delar av den muslimska världen.

Slaveriet försvann inte samtidigt överallt

En annan ofta förbisedd aspekt är hur länge slavsystemen överlevde efter att den transatlantiska slavhandeln hade börjat avskaffas. Storbritannien blev under 1800-talet en av de viktigaste drivkrafterna bakom den internationella kampen mot slavhandeln.

Slave Trade Act från 1807 förbjöd den brittiska slavhandeln och Royal Navy började därefter aktivt jaga slavskepp. West Africa Squadron grep mer än 1 600 slavskepp och befriade omkring 150 000 afrikaner mellan 1808 och 1869.

Storbritannien avskaffade därefter själva slaveriet i större delen av imperiet genom Slavery Abolition Act 1833. Det innebar dock inte att slaveriet försvann över en natt. Slavhandel och slaveri fortsatte på andra håll i världen under årtionden och i vissa områden betydligt längre.

Finns fortfarande i Afrika och Mellanöstern

Modernt slaveri och människohandel förekommer fortfarande i delar av Afrika och Mellanöstern. I Libyen har migranter rapporterats utsättas för tvångsarbete, tortyr, utpressning och andra former av exploatering. Nya vittnesmål från migranter visar hur människor kan hållas inspärrade och tvingas arbeta utan lön av kriminella nätverk och miliser.

Det innebär inte att dagens muslimska eller afrikanska befolkningar kan göras kollektivt ansvariga för historiska eller nutida övergrepp. Men det är anmärkningsvärt hur sällan den delen av slaviets historia får samma utrymme i den västerländska politiska debatten som den transatlantiska slavhandeln.

När FN nu diskuterar reparationskrav mot europeiska stater blir därför den historiska helhetsbilden särskilt relevant. Om dagens västländer ska hållas ansvariga för flera hundra år gamla system, bör samma historiska standard rimligen tillämpas på alla samhällen som deltog i slavhandel – oavsett om handeln gick över Atlanten, Sahara, Röda havet eller Indiska oceanen.

Amerikanska inbördeskriget

Även det amerikanska inbördeskriget 1861–1865 var nära förbundet med frågan om slaveriet. De sydliga slavstaternas utträde ur unionen skedde efter årtionden av konflikt om slaveriets framtid, inte minst frågan om huruvida slavsystemet skulle få spridas till de nya amerikanska territorierna.

När Abraham Lincoln valdes till president 1860 fruktade många sydstatsledare att slaveriet på sikt skulle begränsas och avskaffas. Elva slavstater lämnade därefter unionen och bildade Konfederationen.

Att slaveriet var en central konfliktfråga framgår också av sydstaternas egna förklaringar till utträdet. Mississippi skrev exempelvis uttryckligen att statens position var ”grundligt identifierad med slaveriets institution”. Texas beskrev på motsvarande sätt slaveriet som en central del av den samhällsordning man ville försvara.

Även om ”delstaternas rättigheter” ofta lyfts fram som en förklaring till kriget var den konkreta rättighet som stod i centrum i hög grad rätten att bevara slaveriet.

Krigets slut innebar ett historiskt nederlag för detta system. Abraham Lincolns Emancipation Proclamation 1863 blev ett avgörande steg, och efter unionens seger antogs det trettonde tillägget till USA:s konstitution 1865, vilket avskaffade slaveriet i hela landet.

Den amerikanska erfarenheten illustrerar därmed också skillnaden mellan slavhandel och slaveri: den transatlantiska slavhandeln hade redan förbjudits i USA 1808, medan själva slavsystemet fortsatte att existera och blev en av de centrala orsakerna till den konflikt som slutligen ledde till dess avskaffande.

LÄS ÄVEN: Ekeroth: Varför pratar ingen om den arabiska slavhandeln?